Cheshire Oaks utanför Chester i nordvästra England, en vardag i början av februari 2015. Cecilia Bleasdale går runt i butiken hos Roman Originals tillsammans med sin sambo Paul Jinks. Snart ska hennes dotter Grace gifta sig på en liten ö i Hebriderna, och brudens mor behöver något att ha på sig. Hon provar tre klänningar och fotograferar dem med mobilen, en efter en, under butikens lampor. Sedan skickar hon bilderna till dottern och skriver att hon har köpt den tredje, för femtio pund.
Svaret som kommer tillbaka är vänligt och lite förvånat. Grace tycker om den vita och guldfärgade. Men ingen av klänningarna är vit och guldfärgad. Den tredje är kungsblå med svart spets, och Cecilia Bleasdale har den i en påse bredvid sig. Hon visar bilden för Paul Jinks, som har stått bredvid henne i butiken och sett klänningen med egna ögon. På skärmen ser han en vit klänning med guldspets.
Tre veckor senare skulle samma fråga ställas av miljontals människor över hela världen, om bilden som snart bara kallades The Dress.
Tre bilder till Colonsay
Colonsay är en ö med drygt hundra invånare i Inre Hebriderna, där de flesta känner varandra. Det var där Grace och Keir Johnston skulle gifta sig, och det var där frågan om klänningen först blev en angelägenhet för fler än familjen.
Grace lade ut bilden på Facebook och frågade vännerna vad de såg. Svaren delade sig. Några såg vitt och guld, andra blått och svart, och ingen av sidorna förstod hur den andra kunde se det de såg. Hemma hos Cecilia Bleasdale höll yngsta dottern Phoebe med sin mamma. Graces fästman såg också blått och svart. I en vecka, berättade de efteråt, var klänningen ett samtalsämne på hela ön.
På bröllopsdagen bar Cecilia Bleasdale klänningen, och den var precis så blå som hon hade sagt. Ett av banden som spelade på festen var folkmusikgruppen Canach, där den 21-åriga sångerskan och gitarristen Caitlin McNeill var med. Hon var vän med brudparet och kände till historien. Musikerna hade stått och grälat om bilden så länge före spelningen att de nästan missade att gå upp på scenen, berättade hon senare. Att de nu såg klänningen i verkligheten gjorde inte saken enklare. Det var ju bilden de inte kunde förstå.
En fråga på Tumblr
Några dagar efter bröllopet, den 26 februari 2015, lade Caitlin McNeill ut bilden på sin blogg på Tumblr under användarnamnet swiked. Hon frågade sina följare om klänningen var vit och guld eller blå och svart, och skrev att hon och vännerna inte kunde enas och höll på att bli tokiga. Hon skickade också ett meddelande till Buzzfeed och bad om hjälp att avgöra saken.
Meddelandet hamnade hos Cates Holderness, som skötte Buzzfeeds närvaro på Tumblr från redaktionen i New York. Hon lade det åt sidan. Mot slutet av arbetsdagen tittade hon till inlägget igen och såg att det hade fått omkring 5 000 reaktioner, mycket för Tumblr. Hon visade bilden för kollegorna på den sociala redaktionen, som genast började bråka om färgerna. Hon gjorde en enkel omröstning med två alternativ, publicerade den och tog tunnelbanan hem.
När hon steg av tåget och tittade på telefonen var den full av aviseringar. Under kvällen satte artikeln rekord för Buzzfeed med 673 000 samtidiga besökare. Tumblrs egen statistikchef berättade senare att inlägget som mest visades 14 000 gånger i sekunden. På Twitter skapades taggarna #whiteandgold och #blueandblack, och snart hade frågan spridit sig till spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, thailändska och arabiska. Holderness kunde följa förloppet i sina egna aviseringar, när människor hon aldrig hört talas om diskuterade bilden på språk hon inte förstod.
Kändisarna anslöt under kvällen. Taylor Swift skrev att hon var förvirrad och rädd, och att klänningen självklart var blå och svart. Kim Kardashian såg vitt och guld, hennes dåvarande make Kanye West blått och svart. Lady Gaga tyckte att den var perivinkelblå och sandfärgad. Några uppgav att de såg olika färger vid olika tillfällen, vilket gjorde det hela ännu mer förbryllande. Efter ett dygn hade klänningen nämnts i omkring 4,4 miljoner tweets, och den första artikeln hos Buzzfeed hade efter några dagar setts över 37 miljoner gånger.
Blå och svart, sa butiken
I Birmingham, där Roman Originals har sitt huvudkontor, vaknade företagets kreativa chef Ian Johnson och såg klänningen i sitt Facebookflöde. Det var deras Lace Detail Bodycon Dress, en klänning som funnits i sortimentet sedan november och sålde stadigt men utan dramatik. Den fanns i kungsblått, rött, rosa och elfenben, alltid med svart spets. Någon vit och guldfärgad version fanns inte.
Företaget bekräftade på Twitter att klänningen var blå och svart, och att de borde veta. Klänningarna på webbplatsen tog slut på ungefär en halvtimme den morgonen, och på ett par veckor sålde företaget flera tusen av en modell som brukade sälja omkring hundra i veckan. Programledaren Alex Jones bar klänningen samma kväll i BBC:s The One Show. Den 28 februari meddelade Roman Originals att de skulle sy upp ett enda exemplar i vitt och guld, som såldes på auktion till förmån för välgörenhetsorganisationen Comic Relief.
Den 3 mars satt Cecilia Bleasdale, Caitlin McNeill och brudparet i Ellen DeGeneres tv-studio i Los Angeles. Grace och Keir Johnston hade avbrutit sin smekmånad för att flyga dit. Cecilia Bleasdale bar klänningen, och programledaren delade ut presenter i båda färgkombinationerna. Under resan låstes klänningen in i hotellets kassaskåp.
Kameran som inte visste
Förklaringen som dök upp först var den enklaste. Bilden var dålig. Den var överexponerad och tagen i blandat ljus, och kamerans vitbalans hade inte lyckats avgöra vilken färg ljuset hade. Den som öppnade bilden i ett bildbehandlingsprogram och mätte färgerna pixel för pixel fick ett märkligt resultat. De ljusa partierna var inte rent blå utan ett blekt, gråaktigt lavendelblått. Spetsen var inte svart utan brun, med en dragning åt guld. På skärmen fanns varken en blå och svart klänning eller en vit och guldfärgad. Det fanns ljusblått och brunt, och resten fick betraktaren själv fylla i.
Det betraktaren fyllde i var ljuset. Människans syn är inte en mätare. När vi ser en vit skjorta i solen, i skuggan och under en glödlampa uppfattar vi den som vit alla tre gångerna, fast ljuset som når ögat är blåaktigt i skuggan och gulaktigt under lampan. Hjärnan räknar hela tiden ut vilket ljus som lyser på saker och drar sedan bort det, så att föremålen behåller sina färger. Förmågan kallas färgkonstans, och den är så självklar att de flesta aldrig tänker på den.
Klänningsbilden var ovanlig eftersom den inte gav hjärnan något att gå på. Bakgrunden var ljus och utfrätt, och det fanns inga andra föremål i bilden med en färg man kände till. Den som omedvetet antog att klänningen stod i blåaktig skugga, eller i motljus från ett fönster, drog bort det blå och såg vitt och guld. Den som antog att den var upplyst av varmt, gult konstljus drog bort det gula och såg blått och svart. Bägge tolkningarna var rimliga. Och när hjärnan väl hade bestämt sig gick det sällan att se bilden på något annat sätt.
Ett problem lika gammalt som färgfotografiet
För fotografer var inget av detta nytt. Att en kamera inte ser ljus på samma sätt som ett öga är ett problem som har följt färgfotografin från början.
Det som brukar räknas som världens första färgfotografi visades i London i maj 1861. Fysikern James Clerk Maxwell ville visa att alla färger kunde återskapas med tre grundfärger, och fotografen Thomas Sutton tog tre bilder av ett skotskrutigt sidenband, genom ett rött, ett grönt och ett blått filter. När de tre bilderna projicerades ovanpå varandra genom samma filter syntes bandet i färg. Hundra år senare upptäckte forskare vid Kodak att försöket egentligen inte borde ha fungerat. Plåtarna var nästan okänsliga för rött ljus, och det röda i bilden hade kommit fram av en slump, genom ultraviolett ljus som tyget reflekterade. Redan det första färgfotografiet visade alltså färger som kameran inte riktigt hade sett.
Under filmens tid löstes problemet med kemi och papper. Färgfilmen tillverkades för ett visst ljus. Dagsljusfilm gav gula och orange bilder om man fotograferade inomhus under glödlampor, och lampljusfilm gjorde utomhusbilderna blå. Fotografer bar med sig korrektionsfilter, och i laboratorierna satt kopister som justerade färgbalansen för hand, ofta med hjälp av ett grått kort som fotografen hade fotograferat på platsen. Ett neutralt grått är det enklaste sättet att tala om för någon annan vilken färg ljuset hade.
Den digitala kameran flyttade samma arbete in i elektroniken. Automatisk vitbalans innebär att kameran gissar vilket ljus som lyser på motivet och räknar bort färgstiket, ungefär som hjärnan gör. När det fungerar märks det inte. När det misslyckas blir bilden för blå eller för gul. Mobilkameran i en butik i Cheshire hade gissat fel. Den levererade en bild där ljusets färg var omöjlig att avgöra, och lämnade beslutet till var och en som tittade.
Forskarna tar över
Samma kväll som Buzzfeed publicerade omröstningen pratade Wired-reportern Adam Rogers med neurovetaren Bevil Conway på Wellesley College i Massachusetts, som forskar om färgseende. Innan de lade på varnade Rogers honom för att morgondagen inte skulle bli som andra dagar. Conway trodde att han överdrev. Artikeln fick över 32 miljoner unika besökare, och morgonen därpå var Conways inkorg så full att han först trodde att den hade blivit hackad. Han gav tio intervjuer och fick be en kollega ta hans lektion.
Conway och andra färgforskare medgav öppet att de inte hade sett något liknande. Det var känt sedan länge att vissa bilder kan växla mellan två tolkningar, som den klassiska teckningen som ömsom är en vas och ömsom två ansikten. Men de flesta sådana bilder handlar om former, och de flesta kan växla fram och tillbaka mellan tolkningarna med lite ansträngning. Här var det färgen som skiftade, och de flesta människor fastnade i den tolkning de en gång hade valt. Den amerikanske forskaren Jay Neitz, som studerat skillnader i färgseende i trettio år, sa att det var en av de största skillnaderna mellan människor han någonsin hade sett.
I maj 2015 publicerade tidskriften Current Biology tre korta studier om klänningen, från tre olika forskargrupper. Den största gjordes av Rosa Lafer-Sousa, Katherine Hermann och Bevil Conway, som lät 1 401 personer beskriva vad de såg och sedan välja ut klänningens färger ur en fullständig färgpalett. 57 procent såg blått och svart, 30 procent vitt och guld och elva procent blått och brunt. Kvinnor och äldre personer såg oftare vitt och guld. När forskarna lade in tydliga ledtrådar om belysningen i bilden, gul eller blå, försvann oenigheten nästan helt. Med gult ljus runt omkring såg nästan alla en blå och svart klänning, och med blått ljus en vit och guldfärgad.
Två år senare, i april 2017, kom den dittills största studien. Psykologen Pascal Wallisch vid New York University hade frågat drygt 13 000 personer vad de såg, hur de trodde att klänningen var belyst och om de var morgonmänniskor eller kvällsmänniskor. De som trodde att klänningen stod i skugga såg i stor utsträckning vitt och guld. Och de som gick och lade sig tidigt och kände sig piggast på morgonen, och som alltså levde mer av sitt liv i dagsljus, var något mer benägna att se vitt och guld än de som var vakna sent under lampor. Effekten var liten men syntes i båda hans undersökningar. Hans slutsats var att hjärnans antaganden om ljuset formas av det ljus man brukar leva i.
Journal of Vision gav ut ett helt specialnummer om klänningen, och en tysk forskargrupp visade med hjärnavbildning att de som såg vitt och guld hade ökad aktivitet i områden i pann- och hjässloberna, som förknippas med högre tankearbete och tolkning. Wallisch hade redan veckan efter skrivit att diskussionen om klänningen inte alls var trivial. Den var ett av de tydligaste exemplen som finns på att två personer, helt uppriktigt och med fullt fungerande syn, kan se samma sak på olika sätt.
Fotografen som försvann ur historien
I allt detta var det en person som nästan aldrig nämndes. Cecilia Bleasdale hade tagit bilden, och den spreds över hela världen utan hennes namn. Den användes av företag som inte hade något med klänningen att göra, och av Frälsningsarmén i Sydafrika i en kampanj mot våld i nära relationer. Kring nyåret 2016 berättade hon och Paul Jinks för BBC att de kände sig helt utelämnade ur berättelsen. De hade inte haft någon kontroll över vad som hände med bilden, och deras roll i att det hela upptäcktes hade glömts bort.
Det är en välbekant historia i fotografins nutid. En bild som delas tillräckligt många gånger slutar höra till någon. Den blir en del av internet, och den som tryckte på knappen blir en fotnot i bästa fall. Att bilden i det här fallet var tagen av en privatperson, med en mobiltelefon och utan någon avsikt alls, gjorde inte saken lättare. Ingen bildbyrå bevakade hennes rättigheter när bilden spreds, och få frågade om lov.
I en intervju med The Guardian i december 2015 berättade Cecilia Bleasdale att klänningen hängde kvar i garderoben i huset i Lancashire, i Roman Originals påse och med kvittot kvar. Hon och Grace hade blivit osams en tid om allt som hänt, men hade lagt det bakom sig. De pratade bara inte om det. Hon undrade om klänningen borde visas någonstans, eller förvaras i ett valv. När Twitter sammanställde årets mest inflytelserika ögonblick 2015 låg bara stora politiska händelser, fotbollsvärldsmästerskapet för damer och den första resan till Pluto före hennes klänning.
Ett mönster för internet
Klänningen blev mallen för en ny sorts fråga på nätet. 2017 delades en bild av en gymnastiksko som somliga såg som grå och mintgrön och andra som rosa och vit. Året därpå spreds en kort ljudfil där en röst sa antingen Yanny eller Laurel, beroende på vem som lyssnade och genom vilka högtalare. Ingen av dem fick riktigt samma genomslag. Den första var den som överraskade, eftersom den visade något som de flesta aldrig hade funderat på.
Tio år efteråt, i februari 2025, gjordes nya omröstningar i amerikansk tv och i tidningar runt om i världen. Människor var fortfarande inte överens.
Det ljus vi tar för givet
Det som gör klänningen till mer än en kuriositet i fotografins historia är att den visade något fotografer länge har vetat men sällan behövt förklara. Ett fotografi återger inte världen som den är. Det återger ljus, och ljuset har alltid en färg som någon måste ta ställning till. Under filmens tid fattades beslutet i laboratoriet, av en kopist med ett grått kort. I digitalkameran fattas det av en algoritm, på bråkdelen av en sekund och utan att någon märker det. Och när varken kopisten eller algoritmen har gjort sitt arbete fattas beslutet av den som tittar.
Under nästan tvåhundra år har vi lärt oss att lita på fotografiet som ett vittne. Bilden från butiken i Cheshire visade att vittnesmålet inte är helt färdigt förrän någon har sett det. Det blev en påminnelse om att varje fotografi möter ett öga och en hjärna med egna erfarenheter, och att det ljus vi har levt i följer med när vi tittar.
Klänningen var blå och svart. Det har aldrig varit någon tvekan om saken. Men bilden av den var något annat, och det är bilden vi minns.
Lämna ett svar