Hösten 2018 stod en liten ask åter i fotohandlarnas montrar, svart och gul, med ett namn som många hade slutat vänta på. Kodak Professional Ektachrome E100. Filmen hade lagts ner sex och ett halvt år tidigare, och i den branschlogik som gällt sedan millennieskiftet var sådana beslut slutgiltiga. Kemin drog sig tillbaka, koden tog över, och det som försvann kom inte åter. Att en av världens mest kända diafilmer nu tillverkades igen var därför ingen vanlig produktnyhet. Det var ett erkännande av att en kurva som alla trott pekade rakt nedåt hade börjat vika uppåt, och att de som lyfte den till stor del var människor som aldrig tidigare hade laddat en kamera med film.
Sex år av tystnad
Historien börjar med en nedläggning. Kodachrome togs ur produktion 2009 och den sista framkallningsmaskinen stannade året därpå. I januari 2012 ansökte Eastman Kodak om rekonstruktion enligt chapter 11, och i mars samma år försvann resten av bolagets diafilmer, Ektachrome inkluderat. Beslutet var rationellt på papperet. Diafilm var en spillra av en spillra, framkallningen krävde ett eget kemibad som färre och färre labb orkade hålla i drift, och varje ny generation digitalkameror gjorde argumenten svagare. Det kemin förlorade till koden under dessa år brukade inte komma tillbaka.
Under den formella nedläggningen pågick dock något annat. Kodak delades 2013 upp så att Eastman Kodak fortsatte tillverka film medan Kodak Alaris fick sälja och marknadsföra den. Och hos de brittiska tillverkarna, hos Lomography och hos de labb som vägrade stänga, noterades en förändring som ingen riktigt hade beställt. Rullarna började ta slut på hyllan.
Ett löfte i Las Vegas
Den 5 januari 2017, på elektronikmässan CES i Las Vegas, meddelade Kodak att Ektachrome skulle tillverkas igen. Beskedet möttes med den blandning av jubel och misstro som branschen lärt sig att använda mot bolaget. Kodak hade lovat saker förut, inte minst en ny Super 8-kamera som dröjde i åratal.
Skepsisen var delvis berättigad. Att starta en nedlagd emulsion är inte att dra i en spak. Runt åttio kemikalier och material behövde spåras upp på nytt hos leverantörer som under mellantiden hade lagt om eller lagt ner sin produktion, och filmen skulle dessutom fungera i ett E6-bad som Kodak själv inte längre sålde någon kemi till. Den utlovade lanseringen 2017 blev inte av. Under tiden dök det upp testrullar i sociala medier, fotograferade av inbjudna testare, och de bilderna fungerade som ett slags folkomröstning om huruvida någon fortfarande brydde sig.
Testballongen i februari
Innan Ektachrome kom skickade Kodak Alaris upp en mindre ballong. Den 23 februari 2018 meddelade bolaget att T-Max P3200 skulle tillbaka i 135-format, en höghastighetsfilm som strukits ur katalogen 2012, med leveranser till amerikanska distributörer redan i mars. Motiveringen var kort och för branschen häpnadsväckande. Mörkrumsfotografering var på väg tillbaka och försäljningen av svartvit film pekade uppåt.
Responsen blev enligt bolaget överväldigande, och den fick betydelse för vad som hände i september. Ett bolag som i ett decennium hade planerat efter en fallande kurva hade nu två oberoende tecken på att kurvan bytt riktning.
Den 25 september
Så kom beskedet. Den 25 september 2018 meddelade Eastman Kodak och Kodak Alaris att Ektachrome E100 omedelbart började skickas till distributörer och handlare världen över, till att börja med i 135 med 36 bilder. Super 8-varianten, katalogförd som Ektachrome 7294, följde den 1 oktober, och 16 mm utlovades senare samma år. Som skäl angav bolaget rakt ut att den ökade populariteten för analog stillbilds- och filmfotografi hade skapat efterfrågan på nya filmer.
Det är värt att stanna vid den formuleringen. Ett företag vars fall hade blivit en standardliknelse i varje föreläsning om teknikskiften motiverade nu en investering med att det gamla mediet växte. Inte av nostalgi, inte som välgörenhet mot en krympande skara veteraner, utan för att det fanns köpare.
Vem var det som köpte?
Samma år skickade den brittiska tillverkaren Ilford ut en enkät till filmfotografer världen över. Svaren, som publicerades i januari 2019, ger den tydligaste bilden vi har av vilka som stod bakom vändningen. Enkäten hade genomförts en gång tidigare, 2014, och då svarade omkring 2 100 personer. Nu kom över 6 800 svar från hundra länder.
Av dem som svarade var 57 procent antingen helt nya på film eller återvändare under de senaste fem åren. Bland dem under 44 år var drygt 37 procent helt nya, medan bara 3,6 procent av dem över 45 var det. Den yngre gruppen fotograferade dessutom mer film än digitalt i högre grad än den äldre. På frågan om vad som lockade svarade tre fjärdedelar att det var utseendet, men i alla åldersgrupper värderades processen och kontrollen nästan lika högt.
Enkäten ska läsas med måtta. Den som svarar på en filmtillverkares undersökning är sällan likgiltig, och materialet säger ingenting om hur många som slutade igen efter ett halvår. Men riktningen bekräftades av det som hände i fabrikerna. Harman, som tillverkar Ilfords film, talade i mitten av tiotalet om en global tillväxt kring fem procent om året, och Eastman Kodak har i efterhand uppgett att bolagets tillverkning av stillbildsfilm mer än fördubblades mellan 2015 och 2019. En av företagets chefer medgav samtidigt att de inte hade haft någon aning om att en hel ny generation var på väg in.
Varför just då
Tidpunkten var ingen tillfällighet. I juni 2018 passerade Instagram en miljard aktiva användare i månaden. Den som var tjugo år det året hade vuxit upp i ett bildflöde utan botten, där varje foto var gratis, omedelbart och i princip identiskt med alla andras. Mot den bakgrunden erbjöd en filmrulle något som digitalkameran hade tagit bort och som få hade förstått var ett värde: motstånd. Trettiosex bilder, ingen displaykontroll efteråt, en väntan på framkallning, och en fysisk sak att hålla i när det var klart.
Parallellen till vinylskivan gjordes genast och håller ganska bra. I båda fallen handlade det mindre om teknisk kvalitet än om att göra en handling av något som blivit en reflex. Skillnaden är att filmfotografen sällan stannade i det analoga. De flesta skannade sina negativ och lade ut resultatet i samma flöde de sökt en paus från. Renässansen var hybrid från första dagen, och det var just därför den kunde bli så stor.
Industrin famlar efter takten
Kodak var inte ensamt. I Italien hade Film Ferrania sedan 2013 arbetat med att krympa en gammal industrifabrik i Cairo Montenotte till en storlek som passade den nya marknaden, finansierat bland annat genom en insamling 2014 som gick under namnet hundra år till av analog film. Deras första produkt blev inte den utlovade färgdiafilmen utan den svartvita P30, som annonserades i februari 2017 i en begränsad upplaga. I Nederländerna hade Impossible Project, som räddat den sista Polaroidfabriken, i september 2017 köpt varumärket och bytt namn till Polaroid Originals, och lanserat en ny kamera på åttioårsdagen av Polaroids grundande. Fujifilms Instax passerade under räkenskapsåret 2018 tio miljoner sålda enheter, en produkt som bolaget självt nästan hade gett upp om tidigare.
Samtidigt gick strömmen också åt andra hållet. I april 2018 meddelade Fujifilm att Neopan Acros 100, bolagets sista svartvita film, skulle utgå, och försäljningen upphörde under hösten. Skälen var minskad efterfrågan och råvaror som blivit svåra att få tag på. Ett år senare presenterade samma bolag en ny variant, Acros II, och hänvisade då uttryckligen till nya filmfotografer bland millennials och den yngre generationen. Renässansen var alltså inte jämnt fördelad. Den drog vissa emulsioner uppåt och lämnade andra kvar i det gamla fallet, och för konsumenten innebar den ganska snart också stigande priser. När Kodak Alaris höjde sina priser inför 2020 var motiveringen att efterfrågan var så stor att bolaget inte längre kunde leverera.
Två spår i samma bolag
Det finns en detalj från 2018 som säger något om hur svårt det var att veta var framtiden låg. Den 9 januari, på samma mässa där Ektachrome hade utlovats året innan, presenterade Kodak en kryptovaluta. KodakCoin skulle tillsammans med plattformen KodakOne hjälpa fotografer att licensiera och bevaka sina bilder. Aktien tredubblades på två dagar, och BBC utsåg satsningen till en av de sämsta idéerna på hela mässan. Plattformen tynade bort och sidorna plockades ned.
Åtta månader senare skickade samma bolag ut en diafilm som det hade begravt 2012, och det var den nyheten som höll. Det mest framåtriktade Kodak gjorde under 2018 var att tillverka något gammalt.
Renässans, eller nisch?
Proportionerna bör hållas i sikte. Under samma år som Ektachrome kom tillbaka togs miljarder bilder varje dygn med mobiltelefoner, och filmvolymerna låg långt under en promille av vad de varit vid millennieskiftet. Ingen fabrik byggdes för att möta en folkrörelse. Det som hände var något mer intressant än en volymökning: film upphörde att vara en rest och blev ett val.
Det märktes tydligast på andrahandsmarknaden. Kamerahus som tio år tidigare hade legat i lådor på loppmarknader fick plötsligt prislappar, och de enklaste kompaktkamerorna från nittiotalet steg snabbast av alla eftersom de var de som såg bäst ut i ett flöde. Den som hade sparat sin gamla utrustning blev ägare till något som hade värde igen, och den som skulle börja fick betala för att komma in.
Och i Sverige
Någon svensk statistik som fångar vändningen finns knappast. Filmförsäljning i Sverige redovisas inte separat av tillverkarna, och de fotobutiker och labb som stängde under 2000-talets första år kom aldrig tillbaka. Det som går att peka på är indirekt och mest iakttagelser: stigande priser på fungerande kamerahus, framkallningslabb som tog emot rullar igen, kurser i mörkrumsarbete i fotoföreningar och studieförbund, och grupper i sociala medier där tusentals personer visade skannade negativ. Mönstret följde det internationella, med samma åldersförskjutning och samma hybrida arbetsflöde.
Vad året lämnade efter sig
Ektachrome finns fortfarande att köpa. Filmen som skulle vara ett avslutat kapitel har nu varit tillbaka längre än den var borta, och de flesta av de tillverkare som satsade under dessa år finns kvar. Renässansen visade sig inte vara en modevåg som toppade och försvann, utan en förskjutning i vad fotografi kan vara: en teknik som inte längre behöver vara effektiv för att vara meningsfull.
Om 2004 var året då bilden lämnade sina grindvakter var 2018 året då den vände sig om och tittade tillbaka. Inte för att hämta hem något som gått förlorat, utan för att plocka upp ett verktyg som visade sig göra en sak som det nya inte kunde: tvinga fotografen att bestämma sig innan bilden tas, och sedan vänta på svaret.
Lämna ett svar