Rummet är mörkt. På andra sidan golvet står en datorskärm, och på skärmen syns en måne som knappt går att kalla en måne. Någon har tagit ett skarpt fotografi av den, krympt det till 170 gånger 170 bildpunkter och sedan suddat ut det tills kratrarna försvunnit och bara en blek, fläckig skiva finns kvar. Den som har gjort det lyfter en Samsung Galaxy S23 Ultra, zoomar in och trycker av.
Bilden som kommer tillbaka är skarp. Kratrarna är där, randen mot mörkret är tydlig och de mörka havsytorna har kanter igen. Inget av det fanns på skärmen hen fotograferade.
Det var i mars 2023, och experimentet ställde en fråga som fotografin hade burit på sedan starten men sällan behövt formulera så här tydligt. Om kameran vet hur motivet ska se ut, vad är det då den visar?
Samma ansikte, varje natt
Månen är ett ovanligt tacksamt motiv för den som vill imponera med en kamera. Den är ljus, den står stilla mot en svart bakgrund och den ser i stort sett likadan ut varje gång. Eftersom den är bunden vid jorden vänder den alltid samma sida mot oss. Det som skiftar är ljuset, från smal skära till full skiva och tillbaka, men kratrarna ligger där de alltid har legat.
Det har gjort månen till ett prov för varje ny bildteknik. Louis Daguerre ska enligt uppgift ha försökt fotografera den redan i januari 1839, men det är okänt hur resultatet såg ut, eftersom hans laboratorium brann ner i mars samma år. Den äldsta bevarade månbilden gjordes i stället av John William Draper, läkare och kemiprofessor vid New York University, som hade en observationsplats på universitetets tak. Våren 1840 fick han fram en dagerrotyp av en sjutton dagar gammal måne. Han redovisade resultatet för New Yorks naturhistoriska lyceum den 23 mars. Plåten som finns kvar är i sin tur daterad den 26 mars, och det är oklart om datumen gäller samma exponering eller två olika.
Plåten är liten, drygt åtta centimeter hög, och den har farit illa. Med tiden hamnade den bortglömd, och den hittades först 1961 i ett nästan oanvänt vindsrum på universitetets campus. Själva månen är en oskarp, ljus skiva omgiven av fläckar och angrepp på silverytan. Men det är månen, och ingenting på plåten har hamnat där av någon annan anledning än att ljus från den föll in genom Drapers teleskop.
Tjugofem år senare fotograferade den amerikanske astronomen Lewis Rutherfurd månen i New York med ett linsteleskop byggt för fotografi, och hans bilder från 1865 visar redan kratrar, bergskedjor och skuggor med en skärpa som Draper inte kunde drömma om. Vägen från den fläckiga skivan till de detaljerade kraterfälten gick genom bättre optik och känsligare plåtar. Det var en lång väg, men den gick hela tiden åt samma håll, mot mer av det som faktiskt fanns där uppe.
Gipsmånen
Men det fanns en omväg, och den är värd att stanna vid.
Den skotske ingenjören James Nasmyth, mest känd för att ha uppfunnit ånghammaren, ägnade stora delar av sitt liv åt att titta på månen genom ett teleskop han byggt själv. Han ritade av det han såg, krater för krater, och när han tyckte att teckningarna inte räckte till byggde han modeller av månytan i gips. Modellerna ställde han ut i starkt solljus, belysta snett från sidan så att skuggorna föll som de gör på månen vid soluppgång och solnedgång, och så fotograferade han dem mot en svart bakgrund.
Bilderna publicerades 1874 i boken The Moon: Considered as a Planet, a World, and a Satellite, som han skrev tillsammans med astronomen James Carpenter. De blev omåttligt beundrade. Astronomen Norman Lockyer, grundaren av tidskriften Nature, skrev ungefär att illustrationerna var så långt bättre än vad man brukade få se av himlafenomen att de var mer fulländade än någon förstoring av ett fotografi hade kunnat bli. Boken gavs ut i fyra upplagor.
Det fanns bara ett problem. Bilderna var inte av månen. De var av Nasmyths föreställning om månen, gjord i gips och fotograferad med stor skicklighet. Eftersom han byggde höjderna efter sina modeller snarare än efter mätningar av skuggornas längd blev bergen högre och taggigare än de är. Han och Carpenter trodde dessutom att kratrarna var vulkaner, en idé som senare övergavs när det blev klart att de flesta är nedslag.
Jämfört med moderna teleskopbilder stämmer ändå mycket, läget på kratrarna och helhetsintrycket. Nasmyths måne var inte fel. Den var bara lite mer måne än månen själv, med detaljer tillagda av någon som visste hur det borde se ut.
Hundra gånger
I februari 2020 presenterade Samsung telefonen Galaxy S20 Ultra med en funktion som fick namnet Space Zoom. Siffran som marknadsföringen byggde på var hundra, alltså upp till hundra gångers förstoring. Den optiska delen stod bara för en bråkdel av det, och resten var digital förstoring och bearbetning. Nästan omedelbart började användare rikta sina telefoner mot månen, och resultaten spreds snabbt i sociala medier.
Misstankarna var inte nya. Våren 2019 hade den kinesiske användaren Wang Yue på frågeplattformen Zhihu anklagat Huawei för att telefonen P30 Pro lade in månbilder som inte kom från sensorn när den ställdes i sitt månläge. Huawei svarade att funktionen fungerade som telefonens andra AI-lägen, att den kände igen motivet och optimerade detaljerna, men inte bytte ut bilden. Frågan fick aldrig något riktigt avgörande.
När Samsung med nästa modell, Galaxy S21 Ultra, lät kameran känna igen månen som ett eget motiv blev frågan åter aktuell. I januari 2021 publicerade teknikjournalisten Raymond Wong på sajten Input en lång granskning. Han fotograferade månen både med telefonen och med en Sony A7R III med ett 200–600 millimeters teleobjektiv, lade bilderna på varandra och fann att kratrarna hamnade på samma ställen. Han försökte lura telefonen med pingisbollar och vitlök utan att få fram någon falsk måne. En utvecklare som gått igenom kameraprogrammet hittade inga lagrade månkartor. Samsung försäkrade att ingenting klistrades in, och att telefonen i stället tog upp till tjugo bilder och vägde samman dem.
Slutsatsen blev att bilderna var äkta, i den meningen att de byggde på verkligt ljus från månen. Den slutsatsen höll i drygt två år.
Ett experiment i ett mörkt rum
Personen i det mörka rummet kallade sig ibreakphotos på Reddit. I början av mars 2023 lade hen ut sitt experiment i forumet för Androidanvändare, och hen beskrev det så enkelt att vem som helst kunde göra om det. Hen hämtade en högupplöst månbild från nätet, krympte den till 170 gånger 170 bildpunkter och lade på en kraftig oskärpa, så att all fin detalj var borta på riktigt och inte bara svår att se. Sedan visade hen den i helskärm, släckte i rummet och fotograferade skärmen med sin Galaxy S23 Ultra.
Det var inte kamerans förmåga att se som prövades. Det fanns inga kratrar att se. Ändå kom de tillbaka.
Hens förklaring var att Samsung använde en maskininlärningsmodell tränad på hundratals bilder av månen för att återskapa strukturen i ytan. Hen påpekade också det som gjorde månen till ett så enkelt mål för en sådan modell, att den alltid visar samma sida mot jorden. En modell behöver inte lära sig hur månar ser ut i allmänhet. Den behöver bara lära sig en.
Sedan gjorde hen ett andra försök som var ännu svårare att bortförklara. Hen klistrade in en liten grå fyrkant över en del av den suddiga månen, en yta utan någon struktur alls. När telefonen var klar hade fyrkanten fyllts i med månyta.
Vad Samsung sa
Inlägget fick enorm spridning på några dagar. Den 15 mars 2023 publicerade Samsung en engelsk förklaring av hur telefonerna fotograferar månen. Den var en lätt bearbetad översättning av en text som Samsung tidigare publicerat på koreanska, utan att den väckt någon större uppmärksamhet utanför Korea.
Förklaringen var mer detaljerad än tidigare. Sedan Galaxy S21 kan kamerans motivoptimering känna igen månen som ett särskilt objekt. Från 25 gångers förstoring tar en modell för djupinlärning reda på var månen finns i bilden och hur stor den är. Telefonen sänker ljusstyrkan så att ytan inte blir överexponerad, stabiliserar bilden och tar mer än tio exponeringar som vägs samman till en med mindre brus. Därefter tar ett steg vid som Samsung kallar detaljförstärkning. Motorn bakom månigenkänningen var enligt Samsung byggd på en mängd olika former och detaljer av månen, från full till skära, sedda från jorden. Den fungerar inte om månen är skymd av moln, och inte heller om man skulle visa telefonen den sida av månen som aldrig syns härifrån.
Samsung skrev uttryckligen att ingen bild lades ovanpå användarens, och påminde om att funktionen kunde stängas av. Men texten slutade med en mening som var mer avslöjande än resten. Företaget skrev att det fortsatte att förbättra funktionen för att minska den förväxling som kunde uppstå mellan att fotografera den verkliga månen och att fotografera en bild av månen.
Det var alltså precis det som hade hänt. Telefonen kunde inte skilja på månen och en suddig bild av den, och den hade svarat på båda på samma sätt, med den måne den redan kände till.
Kamera eller redigering
Det blev en diskussion om ord. Förstärkning, sa Samsung, och det var i viss mening sant. Det fanns en verklig måne i de flesta bilder som telefonerna tog, och den bestämde storlek, läge och fas. Den brittiska sajten The Register gick så långt som att kalla anklagelserna om bedrägeri överdrivna. Telefonen levererade vackra bilder, och de flesta som tog dem ville ha just vackra bilder.
Andra drog gränsen på ett annat ställe. Den amerikanske skribenten John Gruber skrev att det Samsung gjorde med månen var helt i sin ordning som en redigeringsfunktion, men att det inte var en kamerafunktion. Hans poäng var att telefonen i praktiken återgav månen som den hade sett ut vid något tillfälle när modellen tränades, inte som den såg ut just den kvällen.
Skillnaden kan verka hårfin, men den är gammal. En fotograf som lägger till moln i en himmel i mörkrummet vet vad den gör, och den som tittar kan åtminstone fråga. En telefon som gör det av sig själv, utan att berätta det, har flyttat beslutet till ett ställe där ingen längre kan fråga. Den som stod på balkongen och fotograferade månen visste inte att de detaljer som gjorde bilden så imponerande delvis kom någon annanstans ifrån.
Det är också en fortsättning på något som redan pågick. Mobilkameran hade under flera år slutat vara en enda exponering, vilket jag skrev om i texten om telefonen som lärde sig fotografera. Brus räknades bort och himlar justerades långt innan någon tittade på resultatet. Det nya med månen var att telefonen inte bara förbättrade det den såg. Den fyllde i det den visste.
Ingen riktig bild
Samsung drog sig inte tillbaka. Tvärtom. När Galaxy S24 lanserades i början av 2024, nu med en rad generativa redigeringsverktyg, fick företagets ansvarige för kundupplevelse Patrick Chomet frågan om vad som egentligen är ett riktigt fotografi. Han svarade i en intervju med TechRadar att det inte finns någon riktig bild, punkt. Varje digital bild är enligt honom en återskapning genom en sensor, och frågan om vad som är äkta blir då snarare en fråga om vad användaren vill.
Det är inte ett orimligt resonemang. Ingen sensor ser som ett öga, och ingen film gjorde det heller. Men det gör också frågan om äkthet till något som inte längre kan besvaras genom att titta på bilden. Samma år som månbilderna diskuterades lanserade Leica den första kameran med inbyggd äkthetsmärkning. Om bilden själv inte längre kan intyga att något har funnits framför objektivet, måste intyget komma från ett annat håll.
Den måne man redan visste
Fotografin har alltid haft motiv som den som tittar tror sig känna igen i förväg, och det har alltid funnits de som levererat det som förväntades. På 1860-talet sålde William Mumler porträtt med döda anhöriga som svävade bakom de levande, och kunderna såg de ansikten de hade hoppats på. Nasmyth visade en måne som var mer lik sig själv än den riktiga. De gjorde det av helt olika skäl, men båda byggde sina bilder på vad betraktaren redan visste.
Telefonen som fyller i kratrar gör något liknande, fast utan uppsåt och utan att någon ens ser att det händer. Den har lärt sig månen på samma sätt som Nasmyth lärde sig den, genom att titta på den tillräckligt många gånger för att kunna bygga den själv.
Det finns fotografier av månen som ingen modell har kunnat hjälpa till med. Astronauterna i Apollo tog dem med Hasselbladkameror på månens yta, med damm och kantiga skuggor som ingen på jorden hade sett förut. De bilderna visade något nytt, och det var hela deras värde.
Kanske är det därför Drapers skadade lilla plåt från 1840 fortfarande känns viktigare än alla skarpa månbilder som tagits sedan. Den visar knappt någonting. En suddig skiva omgiven av fläckar som tiden har gjort. Men det enda som finns där är det som faktiskt nådde fram den natten, ljus som lämnat månen drygt en sekund tidigare och fastnat på en silverplåt på ett tak i New York.
Den visste ingenting om hur månen skulle se ut.
Den visade bara hur den såg ut.
Lämna ett svar