Det är sommar på Long Island, och i trädgården vid en gammal gård utanför East Hampton står en kamera på stativ. Framför objektivet sitter ett filter som är så mörkt att ögat knappt ser igenom det. Mannen bakom kameran öppnar slutaren och låter den stå öppen i flera minuter, medan solen ligger på gräsmattan och träden runt huset. Såvitt ögat kan se når nästan inget ljus plåten.
När plåten senare framkallas har sommaren försvunnit. Lövverket lyser vitt, som om träden stod fulla av rimfrost. Gräset är ljust som nysnö. Himlen ovanför, som var blå och full av ljus när bilden togs, har blivit nästan svart. Det ser ut som en vinternatt i månsken, fast bilden togs mitt på dagen i juli.
Mannen hette Robert W. Wood, och han var fysiker, inte fotograf. I februari 1910 publicerade han bilder som denna i en amerikansk månadstidning. Det var första gången någon hade visat ett landskap som det ser ut i infrarött ljus, början på det vi i dag kallar infraröd fotografi, och den vita lövskog han fick fram bär fortfarande hans namn.
Pojken som såg norrskenet
Robert Williams Wood föddes den 2 maj 1868 i Concord i Massachusetts. Fadern var läkare och hade varit med och byggt upp sockerindustrin på Hawaii. Sonen var tänkt för prästbanan, men enligt de biografiska uppgifterna ändrades det en kväll när han som ung såg ett norrsken. Det som fångade honom var tanken på strålar som fanns där utan att man kunde se dem, och den tanken släppte han aldrig.
Han läste vid Harvard, vid MIT och vid universitetet i Chicago, och han studerade en tid i Berlin. Redan som forskarstudent vid Johns Hopkins i Baltimore hösten 1891 blev han känd för en sorts experiment som ingen annan fysiker skulle ha kommit på. Han misstänkte att värdinnan på pensionatet där han bodde gjorde morgonens pytt av det som gästerna lämnat på tallrikarna kvällen före. Så han strödde litiumklorid, som ser ut och smakar ungefär som vanligt salt, på en köttbit som han lät ligga kvar. Nästa morgon tog han med sig lite av pytten till laboratoriet och brände den framför spektroskopet. Där syntes litiumets röda linje, svag men omisskännlig.
Historien följde honom resten av livet och berättades i allt fler versioner. Den säger ändå det mesta om honom. Wood var en fysiker som helst bevisade saker genom att visa dem, och som gärna gjorde det med glimten i ögat.
År 1901 blev han professor i experimentell fysik vid Johns Hopkins University i Baltimore, där han sedan stannade resten av livet. Tre år senare gjorde han det han kanske är mest känd för utanför fotografin. Den franske fysikern René Blondlot i Nancy hade beskrivit en ny sorts strålning, N-strålar, och flera forskare påstod sig ha sett dem. Wood reste dit på uppdrag av tidskriften Nature. Under en demonstration i mörkt rum stoppade han i smyg apparatens prisma i fickan, utan att Blondlot märkte någon skillnad i det han sade sig se. Wood publicerade resultatet, och N-strålarna försvann ur fysiken.
Samme man skrev och illustrerade barnböcker. How to Tell the Birds from the Flowers kom 1907, en samling verser om hur man skiljer en klöver från en pipare eller en kråka från en krokus, och den trycktes i många upplagor.
Värmen bortom det röda
Att det fanns ljus bortom det röda hade man vetat i mer än hundra år. År 1800 lät astronomen William Herschel solljus falla genom ett prisma och placerade termometrar i de olika färgerna. Han ville veta vilken färg som värmde mest. Till sin förvåning steg kvicksilvret som mest i en termometer som låg strax utanför det röda, där ögat inte såg något ljus alls. Han hade hittat det vi i dag kallar infraröd strålning, och han beskrev den inför Royal Society samma år.
Herschel var far till John Herschel, som fyrtio år senare fixerade fotografiet och uppfann cyanotypin. Sonen fortsatte faderns arbete med det osynliga spektrumet och lyckades 1840 få värmestrålningen att lämna ett svagt spår på svärtat papper, men någon bild av världen blev det inte.
Under resten av 1800-talet var det infraröda en angelägenhet för spektroskopister. De vanliga fotografiska plåtarna var känsliga för blått och violett, knappt för grönt och inte alls för rött. Den brittiske kemisten och officeren William Abney lyckades kring 1880 göra emulsioner som kunde registrera solspektrum en bit in i det infraröda, och han var en av de första som använde ordet infraröd i tryck. Men det var spektrallinjer han fotograferade, inte träd. Ingen hade ännu riktat en kamera mot ett landskap för att se hur världen såg ut i det ljus ögat inte kan uppfatta.
Ett filter för det osynliga
Wood kom till det infraröda via det ultravioletta. Kring 1902 hittade han i en gammal flaska från studietiden ett grönt pulver, nitrosodimetylanilin, som han en gång hade framställt på en kemikurs. Ämnet släppte igenom ultraviolett ljus men stoppade violett, och när han kombinerade det med mörkblått koboltglas fick han något som många hade letat efter. Det var ett filter som var ogenomskinligt för synligt ljus men släppte igenom det ultravioletta.
Hösten 1902 visade han filtret vid ett möte med amerikanska vetenskapsakademien i Baltimore. Rummet mörklades, och ljuset från en båglampa fick passera ut genom filtret. En vit porslinstallrik som hölls framför det syntes inte alls. Men när den osynliga strålningen samlades med en lins på några kristaller av uranylnitrat började de lysa gulgröna, så starkt att det gick att läsa i skenet. Enligt tidningarna fick han applåder, något som sällan hände på akademiens möten. Det han visade kallar vi i dag svartljus, och en senare version av filtret säljs fortfarande som Woods glas.
Han fotograferade också landskap och månen genom filtret. De ultravioletta landskapen var underliga på sitt eget sätt. Skuggorna nästan försvann, eftersom det mesta av det ultravioletta ljuset kom från den blå himlen och inte direkt från solen, och avlägsna kullar som syntes tydligt för ögat försvann i ett dis på plåten. Wood märkte det omvända när han gick åt andra hållet i spektrumet. Med ett filter för det infraröda framträdde avlägsna berg skarpt, med ljus och skugga, en dag när diset var så tätt att ögat inte såg dem alls.
När de första infraröda bilderna togs är något oklart. Woods biograf William Seabrook skriver att bergen genom diset fotograferades 1908, och att det var de första infraröda bilder som någonsin tagits. Det mesta av det som är känt om tekniken pekar ändå på somrarna 1909 och 1910, och det är först från 1910 som bilderna går att belägga i tryck.
Snö i juli
Familjen Wood tillbringade somrarna på en gammal gård nära havet vid East Hampton på Long Island. Wood hade gjort om en lada till sommarlaboratorium, och där stod bland annat ett tolv meter långt spektroskop som en lokal murare hade byggt av avloppsrör. När spindlarna under vintern hade spunnit nät i röret rensade han det, enligt en ofta återberättad historia, genom att stänga in familjens katt i ena änden. Det var på den gården, med en kamera på stativ, som de vita träden kom fram.
Tekniken var enkel att beskriva men krävde tålamod. Plåtarna behandlades med färgämnen som gjorde emulsionen känslig långt ut i det röda och en bit in i det infraröda. Framför objektivet satt ett filter som stängde ute det synliga ljuset, så att bara det röda längst ut i spektrumet och det infraröda bortom kom igenom. Det var så lite ljus kvar att exponeringstiderna kunde bli flera minuter i full sol.
Det som kom fram var inte det han hade väntat sig. Han ville se längre genom diset, och det fick han. Men det som alla som såg bilderna fastnade för var vegetationen. Allt som var grönt och levande blev vitt.
Förklaringen sitter i bladens byggnad. Klorofyllet absorberar det röda och det blå ljuset, det är därför bladen ser gröna ut, men det släpper igenom det nära infraröda nästan helt. Inne i bladet finns ett löst, svampigt lager av celler med luft emellan, och där sprids det infraröda ljuset åt alla håll, ungefär som ljus i snö eller mjölk. En stor del av det kastas tillbaka ut ur bladet igen. I infrarött är ett friskt löv alltså inte mörkt grönt utan ljusare än nästan allt annat i landskapet.
Himlen gör det motsatta. Den är blå därför att luften sprider kortvågigt ljus mycket starkare än långvågigt. I det infraröda sprids nästan ingenting, och en klar himmel blir därför mörk, nästan svart. Av samma skäl skär det infraröda genom dis, och av samma skäl blir vatten, som slukar det infraröda, nästan svart det också.
Det här kallas i dag Woodeffekten. Det är ett av få fenomen i fotografin som har fått namn efter den som först fotograferade det och inte efter den som först förklarade det.
Februari 1910
Bilderna publicerades första gången i februarinumret 1910 av den amerikanska månadstidningen The Century Magazine, i en artikel av Wood med titeln A New Departure in Photography, ungefär ett nytt steg för fotografin. Där fanns två infraröda landskap, enligt de flesta uppgifter från sommarhemmet i East Hampton.
Läsåret 1910 till 1911 hade Wood sabbatsår och reste till Europa med familjen. Den 27 september 1910 höll han den årliga Traill-Taylor-föreläsningen hos Royal Photographic Society på Russell Square i London. Ämnet var fotografi med osynliga strålar, och föreläsningen trycktes i sällskapets tidskrift The Photographic Journal i oktober. Den här gången visade han både de ultravioletta och de infraröda bilderna för ett rum fullt av fotografer.
I London fanns också en ung kemist som hette Kenneth Mees. Han var delägare i plåttillverkaren Wratten & Wainwright i Croydon, som var bland de första att tillverka pankromatiska plåtar, känsliga för alla färger, och han förstod genast vad Wood höll på med. Mees försåg honom med plåtar som var särskilt känsliga i det röda och nära infraröda. Samma år tog Mees själv en serie bilder i Portugal med rödkänsliga plåtar och rött filter, med exponeringar på omkring fem minuter. De finns i dag i Kodaks forskningsarkiv vid University of Rochester.
Det skulle visa sig viktigt. År 1912 köpte Eastman Kodak företaget, och Mees flyttade till Rochester för att bygga upp Kodaks forskningslaboratorium. Det var därifrån de infraröda filmerna senare kom. När Mees mer än tjugo år senare skrev om fotografins historia gav han ändå Wood äran för de tidigaste landskapsbilderna i infrarött.
Ett besök i Stockholm
Sabbatsåret förde honom också till Sverige. Matematikern Gösta Mittag-Leffler, som träffat honom i Berlin under hösten, bjöd in honom att föreläsa i Stockholm, och i december 1910 kom paret Wood till staden under nobelveckan. Enligt Seabrook fick de sitta med vid nobelbanketten, där fru Wood hamnade bredvid Emanuel Nobel, och Wood höll en föreläsning där han ritade upp allt han talade om på tavlan för att hålla publiken vaken. Mittag-Leffler bjöd dem på lunch i sin villa, med det matematiska bibliotek han var så stolt över.
Enligt biografin visade han i Stockholm ett nytt fenomen som han hade sett i spektroskopet bara några dagar tidigare. Om han också visade de vita träden framgår inte. Desto mer står det om hans förvåning över de svenska badhusen. Han hade inte hittat något ställe där man fick bada själv, däremot gott om ställen där man blev badad, liggande på en brits och skrubbad av en muskulös badkvinna.
Mandelblom i Syrakusa
Efter jul i St. Moritz reste Wood och hans fru till Sicilien våren 1911. Det var där, enligt Seabrook, som han tog sina bästa och mest slående infraröda bilder, när mandelträden blommade som mest. De bodde på Hotel Politi i Syrakusa, vid kanten av de djupa antika stenbrotten, latomierna, där tusentals atenska krigsfångar hölls efter det misslyckade fälttåget mot staden 413 före vår tideräkning. Han fotograferade i stenbrotten och i trädgårdarna runt staden.
Bilderna från Sicilien visades i maj 1911 på ett föredrag i Royal Institution i London, ställdes ut på Royal Photographic Societys årliga utställning samma år och trycktes i Illustrated London News i juni. För första gången såg en stor publik hur världen kunde se ut i ljus som ingen människa kan se.
Seabrooks bildtext kallar bilden ett sommarlandskap och det tidigaste landskapsfotografiet i infrarött som någonsin gjorts. Inget av det stämmer riktigt. Wood hade redan publicerat infraröda landskap från East Hampton året innan, och i Seabrooks egen text är det vår på Sicilien.
Jorden som en krocketboll
Wood fortsatte att fotografera i både ultraviolett och infrarött ljus långt efter 1911. Han använde metoderna för att fotografera månen, och med ett ultraviolett filter hittade han ett mörkt område kring kratern Aristarchus som är osynligt för ögat. Han trodde att det berodde på svavel, och fläcken kallas fortfarande Woods fläck. Han använde ultraviolett ljus för att avslöja förfalskade dokument och hjälpte polisen i New York och Baltimore med brottsutredningar.
Men det mest oväntade han gjorde med det infraröda var att fuska. Tillsammans med författaren Arthur Train skrev han science fiction-romanen The Man Who Rocked the Earth, som kom 1915, och året därpå uppföljaren The Moon Maker, som gick som följetong i tidskriften Cosmopolitan. Där färdas en ung fotograf ut i rymden, och Wood fick idén att illustrera berättelsen med de fotografier hon skulle ha tagit. Så han byggde modeller i lera i ladan i East Hampton, lånade en krocketboll ur familjens krocketspel, målade den som jordklotet sett från rymden och fotograferade den genom ett infrarött filter på en pankromatisk plåt. Himlen blev svart och full av stjärnor, precis som den skulle vara där det inte finns någon luft. Seabrook kallar bilderna vackra och vetenskapligt korrekta förfalskningar.
Det är en lustig bild av en man som tolv år tidigare hade avslöjat N-strålarna. Wood visste bättre än de flesta att en bild kan se ut att bevisa något den inte bevisar, och han använde den kunskapen öppet, i en roman där alla visste att det var på låtsas. Året efter började två flickor i Yorkshire fotografera pappersälvor fästa med hattnålar, och de lurade halva England.
Från spaning till skivomslag
Wood själv var inte särskilt intresserad av att göra infraröd fotografi till något som andra kunde använda. Det gjorde i stället de som tillverkade film. Under 1920-talet togs nya färgämnen fram som gjorde emulsionerna känsliga allt längre in i det infraröda, och från början av 1930-talet gick det att köpa infraröd film och infraröda plåtar i vanlig handel. År 1937 fanns enligt en sammanställning 33 sorters infraröd film från fem tillverkare, bland dem Kodak, Agfa och Ilford. The Times i London tryckte under några år i början av 1930-talet stora infraröda landskapsbilder, och flygfotograferna fick bilder som skar genom diset på mils avstånd.
Det verkligt stora steget togs under andra världskriget. Kamouflagefärg kunde göras grön så att den smälte in bland träden för ögat, men den reflekterade inte det infraröda som levande blad gör. Vid Kodak utvecklades en färgfilm där det infraröda fick bli rött, så att frisk vegetation lyste i rött eller rosa medan målade nät och avhuggna grenar blev blåaktiga och avslöjade sig själva. Filmen användes för flygspaning, och en civil version, Ektachrome Infrared, kom ut på marknaden på 1960-talet.
Därifrån tog det inte lång tid innan rosa träd och lila himlar blev en del av psykedelians bildspråk, och flera av årtiondets skivomslag fotograferades på infraröd film. Femtio år senare tog den irländske fotografen Richard Mosse med sig samma sorts film, Kodaks Aerochrome, till kriget i östra Kongo. Hans serie The Enclave visades i Irlands paviljong på Venedigbiennalen 2013, med ett grönt landskap som blivit chockrosa och soldater i uniformer som skimrade i samma färg. Film som en gång tagits fram för att hitta det som gömde sig i grönskan användes nu för att få betraktaren att se ett krig som världen helst inte tittade på.
Kameran som redan ser det
Filmerna försvann en efter en. Kodak slutade tillverka sin svartvita höghastighetsfilm för infrarött 2007, och de infraröda färgfilmerna var borta kring 2010. Det kunde ha varit slutet. I stället visade det sig att den digitala kameran redan var byggd för att se det Wood såg.
En bildsensor av kisel är känslig för ljus långt in i det nära infraröda, till omkring 1 100 nanometer, en bra bit bortom det ögat kan uppfatta. För att bilderna ska se ut som vi är vana vid sitter det ett filter framför sensorn som stänger ute det infraröda. Tar man bort det och sätter in ett filter som i stället släpper igenom bara det infraröda, är kameran i princip samma uppställning som Woods plåt och mörka filter i trädgården i East Hampton. Exponeringen kan ta en hundradel av en sekund i stället för flera minuter, och man ser resultatet direkt på skärmen. Men träden blir lika vita och himlen lika mörk.
Det som ögat inte ser
Robert Williams Wood dog den 11 augusti 1955, åttiosju år gammal. Han hade gjort viktiga upptäckter i optik och spektroskopi, han hade byggt ett teleskop med en spegel av roterande kvicksilver och fått en lång rad av fysikens medaljer. En krater på månen har fått hans namn. Men det som de flesta fotografer känner honom för är en effekt han nog betraktade som en bisak.
Det finns något nästan motsägelsefullt i det. Wood ville använda det infraröda för att se mer, för att skära genom dis och avslöja det som gömde sig för ögat. Det han fick fram var i stället bilder som de flesta uppfattar som drömlika. En vit skog under en svart himmel ser inte ut som världen. Men den är, i en mening, mer sann än den bild ögat ger oss. Löven är verkligen vita i det ljuset. Det är vi som inte ser det.
Det är kanske därför de vita träden har överlevt både filmen och fysikerns egna planer. Varje gång någon med en ombyggd kamera går ut en sommardag och får tillbaka en bild av snö i juli upprepar de, utan att tänka på det, vad en professor från Baltimore gjorde i en trädgård på Long Island för mer än hundra år sedan.
Lämna ett svar