I mars 1925 låg fyra små kameror på ett bord i Leipzig. De var av nickelpläterad mässing, vägde ett halvt kilo styck och bar serienumren 198, 200, 201 och 206. Runt dem trängdes projektorer, objektiv och finmekanik från hela Europa. Vårmässan i Leipzig hade vid det laget vuxit till en världsmässa, och avdelningen för film, foto, optik och finmekanik höll öppet mellan den 1 och den 11 mars.
Kamerorna hette Leica, sammandraget av Leitz Camera. Namnet stod inte på husen, den berömda skrivstilen kom först sju år senare. Vad som stod på objektiven var Elmax. Vad kamerorna gjorde var att lägga en filmremsa på en och sextio på tvären genom huset och skära ut trettiosex rutor ur den, var och en 24 × 36 millimeter. Ungefär ett frimärke.
Det formatet lever fortfarande. Det heter fullformat nu.
Mannen som inte orkade bära
Oskar Barnack föddes 1879 i Lynow i Brandenburg och kom 1911 till Ernst Leitz optiska verkstäder i Wetzlar, där han blev chef för försöksverkstaden. Han hade kronisk luftrörskatarr och blev fort andfådd. Det är den detaljen hela historien brukar hängas upp på, och det är inte fel, för en plåtkamera med stativ och glasplåtar kunde väga åtta kilo. För en man med dåliga lungor var en fotografisk utflykt ett litet fälttåg.
Men apparaten han byggde var från början inte tänkt att fotografera med.
Barnack filmade. Problemet med att filma på tjugotalet var att ingen visste hur mycket ljus som behövdes, och för att ta reda på det fick man veva igenom en provsnutt, framkalla den och titta. Det kostade film och det kostade tid. Barnack tänkte att om han i stället stoppade en kort bit av samma film i en liten apparat och tog enstaka bilder på den, skulle han få samma svar för en bråkdel av materialet.
Han byggde alltså en exponeringsmätare. Att den råkade bli den moderna småbildskameran var en bieffekt.
Det dubbla fönstret
Här ligger den egentliga uppfinningen, och den är nästan pinsamt enkel.
Filmen i en filmkamera går lodrätt genom huset, och varje bildruta blir 18 × 24 millimeter. Just den lilla rutan var vad som gjort tidigare försök med kinofilm för stillbild så medelmåttiga. Barnack lade filmen på tvären och lät den löpa vågrätt. Då kunde varje bild ta upp bredden av två filmrutor. Resultatet blev 24 millimeter högt och 36 millimeter brett, exakt åtta perforeringshål, med sidoförhållandet 2:3.
Det var inget estetiskt val. Det var ett negativ som gick att förstora utan att falla samman, och Barnacks egen tumregel var lika kort som formatet var litet: litet negativ, stor bild.
Prototypen blev färdig i mars 1914. Han kallade den Liliputkameran, i dag kallas den Ur-Leica. Han tog den med sig upp i en zeppelinare, han fotograferade mobiliseringen i Wetzlar samma år, och han fotograferade folk på Eisenmarkt i sin hemstad.
Han var inte först. En stereokamera vid namn Homeos gick i produktion i Frankrike redan 1913, den amerikanska Tourist Multiple kom samma år med ett magasin som rymde sjuhundrafemtio halvbilder, och Simplex i New York sålde från 1914 en kamera som i minst en av sina versioner faktiskt exponerade 24 × 36. I Berlin fanns Levy-Roths Minnigraph från 1915 med kassetter för femtio bilder. Ett tiotal märken hann existera före Leica. Inget av dem fastnade.
Nollserien och koflocken
Sedan kom kriget, och efter kriget kom hyperinflationen. Leitz hade förlorat sina tre viktigaste utlandsfilialer under kriget, och när valutareformen väl var genomförd hade kunderna ingen köpkraft kvar. Det var i det läget företaget övervägde att börja tillverka kameror.
År 1923 byggdes en nollserie för hand och delades ut till betrodda personer som fick prova. Källorna anger olika antal, någonstans mellan tjugotvå och trettioen exemplar. Svaret som kom tillbaka var nedslående.
Amatörerna kunde helt enkelt inte föreställa sig att ett negativ på 24 × 36 millimeter skulle kunna bli en bild på trettio gånger fyrtio centimeter. En av invändningarna som Leitz sparade var frågan om man verkligen kunde fotografera en hel koflock med en så liten sak. De undrade också hur en film på en och sextio skulle få plats i huset, och hur den sedan skulle gå att framkalla.
Yrkesfotograferna med sina plåtkameror var mer principiella. Brännvidden var för kort, detaljerna skulle försvinna i förstoringen, och skulle apparaten ändå nå marknaden vore den en modefluga som gick över lika fort som den kommit.
Fotohandeln tyckte att kameran var för dyr och ville inte veta av det omständliga förstoringsarbetet. Där tjänade man bra pengar på kontaktkopior från stora negativ, och den nya ordningen innebar att kunden skulle ta hem sin film och göra jobbet själv. Filmfabrikanterna hade inte heller några skäl att hjälpa till. Kinofilm var gjord för att projiceras på duk, där ett korn som passerar sexton gånger i sekunden inte hinner synas. I en förstoring från en stillbild syns det mycket väl. De stora fotokemiska bolagen sålde miljoner meter film om året till Hollywood och Babelsberg och såg ingen anledning att bygga om produktionen för en kamera som ingen bett om.
I juni 1924, efter ett sammanträde som drog ut på tre och en halv timme, bestämde sig Ernst Leitz II mot de flestas råd. Meningen han lär ha yttrat har blivit företagets grundmyt, ungefär att han härmed beslutar att risken tas. Själv förklarade han saken i efterhand i helt andra ordalag än affärsmässiga. Det handlade om att kunna ge sina arbetare sysselsättning genom depressionsåren.
Och det var inte bara en kamera som skulle byggas. Utan en patron som gick att ladda i dagsljus fanns ingen film att köpa, och utan förstoringsapparat fanns ingen bild att se. Beslutet gällde ett helt system.
Elva dagar i mars
Kamerahuset innehöll etthundranittio smådelar och sattes ihop för hand. Ett mikroskop, som var vad Leitz kunde, bestod utan optik av ungefär ett dussin större delar. Företaget fick alltså bygga upp en helt ny sorts tillverkning, och en del av verktygsmaskinerna gick inte ens att köpa utan måste konstrueras först.
Ridåslutaren gick från en tjugondels till en femhundradels sekund, med ett läge för längre tider. Objektivet var femtio millimeter med största bländare 3,5, räknat av Max Berek, som ledde den vetenskapliga avdelningen och var Barnacks vän. Det hette först Leitz Anastigmat, döptes i januari 1925 om till Elmax efter Ernst Leitz och Max Berek, och ersattes redan i november samma år av en enklare och billigare konstruktion med fyra linser i stället för fem. Den fick heta Elmar och blev en av fotohistoriens mest tillverkade optiker.
Priset var 420 rentenmark med de tillbehör som behövdes. Mer än fyra månadslöner för en välbetald tysk yrkesarbetare.
Att negativet inte var större än ett frimärke blev genast ett skämt, och kornet förblev kamerans svagaste punkt i minst tio år. Orden småbildskamera och småbildsformat slog inte igenom förrän på trettiotalet. Leitz kallade själva sin apparat för en småfilmskamera.
Vad den lilla rutan gjorde
Trettiosex bilder i följd. Ett halvt kilo. Inget stativ.
Det låter som en teknisk uppräkning, men konsekvensen var social. Med en plåtkamera var fotograferingen i sig en händelse. Utrustningen skulle upp, stativet skulle stå still, och alla i rummet visste precis vad som pågick. Med en Leica i handen kunde fotografen sluta vara en händelse och bli en person som råkade vara närvarande. Det är där reportagefotografin börjar.
Barnack hade själv visat vägen innan kameran fanns att köpa. När Lahn svämmade över Wetzlar 1920 gick han ut med sin prototyp och gjorde en bildsvit av översvämningen, ofta beskriven som det första reportaget fotograferat på trettiofem millimeter. Han filmade samtidigt, vilket säger något om hur nära de två medierna låg varandra i hans huvud.
Materialet kom ikapp efterhand. Redan 1925 fanns en finkornig antihalofilm från Perutz, ursprungligen framtagen för flygspaning under kriget. Agfas Isochrom 1932 brukar räknas som formatets egentliga genombrott.
Och så behövdes någon som visade hur man gjorde. Frankfurtfotografen Paul Wolff upptäckte av misstag att en rikligt exponerad och kort framkallad film gav finkorniga förstoringar, och hans bok Meine Erfahrungen mit der Leica från 1934 blev en försäljningssuccé som lärde en hel generation att lita på den lilla rutan.
Fotograferna kom snabbt. Schweizaren Walter Bosshard köpte sin första Leica på just Leipzigmässan 1925 och var två år senare officiell fotograf på den tyska Centralasienexpeditionen. André Kertész och Alexander Rodtjenko tog upp kameran, liksom Gisèle Freund. Henri Cartier-Bresson köpte sin 1932 och lämnade den i praktiken aldrig ifrån sig igen.
Formatet som blev en norm
År 1930 byggdes Leica I om för utbytbara objektiv, och den trettionionde millimeters skruvgängan blev en standard som skulle leva i decennier. 1932 kom Leica II med kopplad mätsökare, och samma år svarade Zeiss Ikon i Dresden med Contax, en kamera som på flera punkter var tekniskt överlägsen men som hastades ut och de första åren led av en opålitlig slutare. Konkurrensen var i gång, och den handlade inte längre om huruvida småbild var en bra idé.
Av Leica I tillverkades omkring femtiosjutusen exemplar fram till 1936, och med lyxmodellen och Compurvarianten inräknade dryga sextiotusen.
Sverige gick delvis en annan väg. När Victor Hasselblad 1948 satte sin första civila kamera på marknaden valde han sex gånger sex centimeter, alltså raka motsatsen till Barnacks resonemang, och det var det formatet som tjugoett år senare följde med till månen. Men i vardagen, i tidningarna och på gatan, var det tyska frimärket som vann. När småbildskameran under efterkrigstiden blev var mans egendom var det Barnacks ruta som satt i den.
Kvar finns rutan. Varje gång någon i dag betalar extra för en kamera med fullformatssensor betalar personen för ett beslut som en gång fattades i en verkstad i Wetzlar, om hur en remsa biograffilm skulle löpa genom ett hus.
Vad en modefluga kostar
År 2022 sålde auktionshuset Leitz Photographica i Wien en kamera ur nollserien, nummer 105, för 14,4 miljoner euro. Det är fortfarande världsrekord för en kamera. I juni 2025, under hundraårsfirandet i Wetzlar, gick nummer 112 för 7,2 miljoner. Enligt Leicas leveransbok hade just den kameran en gång tilldelats Oskar Barnack själv.
Svindlande siffror för ett par dussin handbyggda apparater som delades ut för att man ville veta om någon över huvud taget skulle vilja ha dem. Svaret man fick var nej.
Barnack dog i januari 1936, femtiosex år gammal, samma år som den sista Leica I lämnade fabriken. Han hann se småbilden bli accepterad men inte vad den skulle göra med seklet. Fyra kameror på ett bord i Leipzig, och sedan hundra år av bilder tagna av människor som kunde vara på plats utan att bli det viktigaste i rummet.
Lämna ett svar