En kväll i maj 1909 gick tsar Nikolaj II, kejsarinnan Alexandra och deras äldsta döttrar in i en sal i Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo, söder om Sankt Petersburg. Där väntade en kemist i femtioårsåldern med vitt skägg och en projektor som hade tre objektiv i stället för ett. Han hette Sergej Michajlovitj Prokudin-Gorskij, och inbjudan hade gått genom hovets överceremonimästare, greve Benckendorff. När ljuset släcktes kastade apparaten upp bilder på duken som ingen i rummet hade sett maken till. De var i färg, och färgerna var naturens egna, inte handkolorerade i efterhand.
Tsaren skrev samma kväll i sin dagbok att professorn hade hållit ett intressant föredrag om fotografi i färger. Det var en kort anteckning, men den fick följder. Prokudin-Gorskij lämnade palatset med kejsarens stöd för ett projekt som saknade motstycke. Han skulle fotografera hela det ryska imperiet i färg, från klostren i norr till basarerna i Samarkand, och visa bilderna för landets skolbarn. Ett decennium senare fanns varken tsaren eller imperiet kvar. Bilderna finns kvar, och de ser ut som om de vore tagna i går.
En kemist från Vladimirguvernementet
Sergej Prokudin-Gorskij föddes 1863 i en adelsfamilj med lång militär tradition. Var han föddes har länge varit oklart. Library of Congress har angett Murom i Vladimirguvernementet, och ännu tidigare trodde man att det var Sankt Petersburg, medan senare ryska forskare har pekat ut familjegodset Funikova Gora i samma guvernement. Familjen flyttade till Sankt Petersburg, där han studerade kemi vid Teknologiska institutet. Det berättas ofta att han var elev till Dmitrij Mendelejev, den periodiska tabellens fader, och samtidigt läste han musik och måleri vid Konstakademien. Kemi och konst skulle visa sig vara precis rätt utbildning för det han senare ägnade sitt liv åt.
År 1890 gifte han sig med Anna Lavrova, dotter till en industriman som var aktiv i Kejserliga ryska tekniska sällskapet. Prokudin-Gorskij blev med tiden chef för styrelsen vid svärfaderns metallverk utanför Sankt Petersburg, men det var fotografin som tog hans tid. Han gick med i sällskapets fotografiska sektion, Rysslands äldsta fotografiska förening, höll föredrag och skrev tekniska artiklar. År 1901 öppnade han en egen fotoateljé med laboratorium i huvudstaden.
Året därpå reste han till Berlin och studerade i sex veckor för fotokemisten Adolf Miethe vid Tekniska högskolan i Charlottenburg. Miethe var vid den tiden den främste i Tyskland på färgfotografi. Han hade förbättrat de svartvita plåtarnas känslighet för rött och grönt ljus, och samma år visade han projicerade färgbilder för den tyska kejsarfamiljen. Vissa äldre framställningar förlägger Prokudin-Gorskijs vistelse hos Miethe till 1889, men Miethe hade då ännu inte börjat arbeta med färg, och 1902 är den uppgift som stämmer med båda männens levnadsbanor.
Väl hemma igen utvecklade Prokudin-Gorskij egna emulsioner och började visa färgbilder för kolleger i Ryssland, Tyskland och Frankrike. År 1906 valdes han till ordförande för den fotografiska sektionen och blev redaktör för Fotograf-Ljubitel, landets viktigaste fototidskrift. Samma år var han en av de få som bröderna Lumière bjöd in till Lyon för att se deras nya autochromeplåtar, ett år innan de kom ut i handeln. Han tog med sig exempel hem och visade dem för sällskapet, men han blev inte övertygad. Autochromen var enkel att använda men kornig och mörk, och han höll fast vid en annan metod.
Maxwells idé i en tysk kamera
Grundtanken var ett halvsekel gammal. Redan 1861 hade fysikern James Clerk Maxwell visat ett tartanband i färg i London genom att fotografera det tre gånger, genom ett rött, ett grönt och ett blått filter, och sedan projicera de tre bilderna ovanpå varandra genom samma filter. Varje svartvit bild bar på information om en av ljusets tre grundfärger, och när de lades samman på duken uppstod hela färgskalan. Problemet var att de plåtar som fanns på Maxwells tid knappt reagerade på rött ljus. Metoden fungerade i princip men inte i praktiken, och det dröjde till sekelskiftet innan plåtarna blev tillräckligt känsliga.
Den kamera Prokudin-Gorskij använde under sina resor är inte beskriven i någon bevarad källa. Det enda man säkert vet om den är det som går att läsa ut av negativen. De är tagna på avlånga glasplåtar som mäter 9 gånger 24 centimeter, och på varje plåt finns tre bilder av samma motiv under varandra. Exakt det formatet hade den kamera som Miethe konstruerat och som firman Bermpohl i Berlin sålde från 1903, och Prokudin-Gorskij publicerade själv en bild av den i sin tidskrift 1906. Det har ofta påståtts att han byggde sin kamera själv, men ingen har kunnat visa varför han skulle ha gjort en kopia av en apparat som gick att köpa.
Principen var enkel. Plåten satt i en lång kassett som gled nedåt i kameran, och framför varje bildfält satt ett filter, först blått, sedan grönt och sist rött. Fotografen exponerade, sköt fram plåten ett steg, exponerade igen och upprepade det en tredje gång. Exponeringstiden berodde på ljuset och bländaren. I ett brev till Lev Tolstoj 1908 skrev Prokudin-Gorskij att hans metod krävde mellan en och tre sekunder, och när han senare mindes samma tillfälle talade han om sex sekunder en solig dag. Hela proceduren med tre exponeringar och två förflyttningar av kassetten tog alltså en stund, och allt som rörde sig under tiden fick ett ofrånkomligt märke.
För att visa bilderna gjorde Prokudin-Gorskij positiva glasdiabilder av negativen och lade dem i en projektor med tre objektiv, ett för varje bildruta och vart och ett med sitt färgfilter. När de tre bilderna träffade duken exakt på samma ställe uppstod en färgbild. Det var den apparaten han ställde upp i Alexanderpalatset. Ingen kunde ta med sig en sådan bild hem, men i en mörk föreläsningssal var effekten överväldigande.
Tolstoj i maj 1908
Det som gjorde Prokudin-Gorskij känd utanför fotokretsarna var ett porträtt. Tidigt 1908 skrev han till Lev Tolstoj och bad att få fotografera honom. Han förklarade att han efter många års arbete kunde återge färger exakt, att hans projektioner var kända i Europa och Ryssland, och att tekniken nu var så snabb att den gamle författaren inte skulle behöva sitta still länge. Tolstoj var då 79 år och notoriskt ovillig att låta sig fotograferas, men han sade ja.
I maj 1908 tillbringade Prokudin-Gorskij två dagar på Jasnaja Poljana, familjegodset söder om Moskva. Han fotograferade Tolstoj, hans arbetsrum och parken runt huset. Porträttet trycktes i augustinumret av tekniska sällskapets tidskrift som det första färgfotografiska porträttet i Ryssland, och det såldes sedan som vykort och som stora fotogravyrer att rama in. Glasnegativet har inte bevarats, och det porträtt som finns i dag bygger på samtida tryck. Det blev ändå det enda färgfotografi som finns av Tolstoj, som dog två och ett halvt år senare.
Porträttet öppnade dörrar. År 1908 fick Prokudin-Gorskij visa sina bilder för storfurst Michail Alexandrovitj, tsarens bror, och för änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, född prinsessa Dagmar av Danmark. Därifrån var steget inte långt till tsaren själv.
Kvällen i Alexanderpalatset
Visningen i Tsarskoje Selo ägde rum den 3 maj 1909 enligt den julianska kalender som Ryssland använde, vilket motsvarar den 16 maj i vår tideräkning. Prokudin-Gorskij har själv beskrivit hur kejsarparet kom in med sina äldsta döttrar och sitt följe. Nikolaj II var en ivrig amatörfotograf, och familjen fotograferade flitigt med egna kameror. Han förstod vad han såg.
Prokudin-Gorskij hade en plan som han hade burit på i flera år. Han ville skapa en systematisk färgdokumentation av hela imperiet, från de gamla kyrkorna till de nya fabrikerna, och använda bilderna i undervisningen. Ryssland var ett land där de flesta barn aldrig skulle få se mer än sin egen by, och med hans projektioner skulle de kunna se Kaukasus berg och Turkestans moskéer i deras rätta färger. Tsaren gav projektet sin välsignelse.
Det praktiska stödet var omfattande. Kommunikationsministeriet ställde en järnvägsvagn till hans förfogande som var inredd med mörkrum, så att plåtarna kunde framkallas och kontrolleras under resan. Han fick också två tillstånd som gav honom tillträde till områden som annars var stängda och som ålade myndigheterna att hjälpa honom. För resor på floder och kanaler fick han tillgång till ministeriets ångbåtar. Målet var högt satt. Under tio år skulle han ta tiotusen bilder.
Sommaren på kanalerna
Den första stora resan gjordes redan sommaren 1909, längs Mariinskijsystemet. Det var den kedja av floder, sjöar och kanaler som sedan början av 1800-talet förband Volga med Östersjön, och som i dag kallas Volga-Östersjökanalen. Prokudin-Gorskij färdades ombord på ministeriets ångare Sjeksna, och en av de första bilderna föreställer fartygets besättning uppställd på däck.
Han fotograferade kloster och träkyrkor i Staraja Ladoga, sluss efter sluss, flottar av timmer på Peter den stores kanal och båtvarv vid vattnet. Vid Sjeksnafloden nära den lilla staden Kirillov stannade han vid ett timrat hus där tre unga kvinnor bjöd på bär. Bilden har blivit en av de mest spridda i hela samlingen. Kvinnornas klänningar och huvuddukar lyser mot de grå stockarna, och de tittar in i kameran med ett lugn som får hundra år att kännas som ingenting.
En av de bilder som etsar sig fast tog han av en gammal man vid en av vattenvägens anläggningar. Han hette Pinchas Karlinskij, och Prokudin-Gorskij skrev själv bildtexten. Den lyder ungefär så här: åttiofyra år, sextiosex år i tjänst, uppsyningsman vid Tjernigovs dammlucka. Karlinskij står på en träflotte i uniformsrock och skärmmössa, med en lång stång i handen och sitt vita skägg mot bröstet. Vattnet bakom honom skimrar i rött, grönt och blått, eftersom det hann röra sig mellan de tre exponeringarna medan han själv stod alldeles stilla. Om man räknar baklänges började han sin tjänst på 1840-talet, ungefär samtidigt som de första dagerrotypisterna öppnade ateljéer i Sankt Petersburg.
Samma år reste han även till Ural för att dokumentera industriområdena. Han fotograferade gruvor, järnbruk och verkstäder, men också byar och nybyggare. Bilderna från kanalerna och Ural visades för hovet, och Prokudin-Gorskij hade därmed bevisat att projektet gick att genomföra.
Ett imperium i elva regioner
Under de följande åren var han ute på resa efter resa. År 1910 fotograferade han Volgaregionen och fortsatte i Ural, där han tog bilder av staden Perm, järnvägsbroarna över Kama och verkstäderna i Zlatoust. Där porträtterade han en gammal mästare som hade arbetat på bruket i femtiofem år och en gång fått överlämna bröd och salt till tsaren. År 1911 reste han till Turkestan och Buchara. I emiratet, som var ett ryskt protektorat, fotograferade han emiren Alim Khan i en lysande blå sidenrock, ett av samlingens mest kända porträtt. I Samarkand fotograferade han vattenbärare, mattförsäljare och en grupp judiska skolbarn med sin lärare.
Han reste till Kaukasus och fotograferade kvinnor i högtidsdräkt i Dagestan och i Artvin, teplockare nära Batumi och mullor i en moské i staden. Någon gång under dessa år satte han sig på en sten vid en fjällbäck, som tros vara floden Karolitschali i närheten av Batumi, och blev själv fotograferad, troligen med hjälp av en medhjälpare. Han sitter i kostym och hatt och ser ut som en man som trivs med sitt arbete. År 1912 slog han läger vid floden Tjusovaja i västra Ural och fotograferade sin lilla expedition vid lägerelden.
Mellan 1909 och 1912, och sedan igen 1915, genomförde han enligt Library of Congress dokumentationer av elva regioner. Det låter mycket, men det var långt från hela imperiet, och det kejserliga stödet visade sig vara mindre stadigt än det hade sett ut i Alexanderpalatset. Under 1910–1912 behandlades frågan om att staten skulle köpa in hans samling i ministerrådets kansli, men såvitt det är känt ledde det aldrig till något köp. När det första världskriget bröt ut 1914 hade regeringen annat att tänka på. Prokudin-Gorskijs sista kända dokumentationsresa gjordes 1915 längs den nya Murmanbanan i norr, som byggdes bland annat med krigsfångar. Han fotograferade österrikisk-ungerska fångar utanför en barack, och sig själv på en dressin utanför Petrozavodsk.
Lådorna som klarade sig
Efter oktoberrevolutionen 1917 var Prokudin-Gorskij en adelsman i en stat som inte hade någon plats för adelsmän. Han fick ett professorsuppdrag av den nya regimen, och i augusti 1918 skickades han enligt flera källor till Norge för att köpa projektionsutrustning. Han kom aldrig tillbaka. Efter Norge reste han till England och slog sig till sist ner i Paris 1922, där familjen återförenades.
Han hade fått med sig en stor del av sina glasplåtar, men långt ifrån allt. Utifrån hans egen förteckning har det uppskattats att han hade omkring 3 500 negativ innan han lämnade Ryssland. Ungefär hälften lär ha beslagtagits vid gränsen, eftersom myndigheterna ansåg att de visade sådant som var strategiskt känsligt i krigstid. Han hade dessutom gett bort en del plåtar och gömt andra, bland dem enligt uppgift ett dussin färgplåtar av tsarfamiljen. Utanför den samling som i dag finns i Washington har inget av dem hittats.
I Paris öppnade han en fotoateljé tillsammans med sina tre vuxna barn och uppkallade den efter sin yngsta dotter, Elka. Han fortsatte att arbeta med färgfotografi och tog patent i flera länder, de flesta på metoder för färgfilm. Under 1930-talet höll han föredrag för unga ryska emigranter och visade dem det land de aldrig hade sett, medan barnen tog över ateljén och döpte om den till Gorsky Frères. Sergej Prokudin-Gorskij dog i Paris den 27 september 1944, en månad efter att staden befriats. Han ligger begravd på den ryska kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois.
Lådorna med glasplåtar och album stod sedan i källaren i ett hyreshus i Paris, och familjen oroade sig för att de skulle förstöras. År 1948 köpte Library of Congress i Washington hela samlingen av arvingarna, på initiativ av en forskare som hade börjat leta efter den. Uppgifterna om priset varierar mellan 3 500 och 5 000 dollar. Biblioteket räknade till 1 902 glasnegativ och 710 albumkopior utan motsvarande negativ, och i albumen finns sammanlagt 2 433 små brunaktiga kontaktkopior med Prokudin-Gorskijs egna bildtexter, monterade i den ordning han reste.
Färgen som väntade i hundra år
Under ett halvsekel var samlingen mest känd för specialister. Att göra en färgkopia från ett negativ med tre separata bildrutor krävde ett tidsödande arbete i mörkrummet, och bara ett hundratal av bilderna användes i utställningar, böcker och artiklar. Den bredaste spridningen fick de i boken Photographs for the Tsar från 1980, där färgbilderna trycktes med vanlig fyrfärgsteknik.
Det var datorn som till slut gjorde det Prokudin-Gorskijs projektor hade gjort i Tsarskoje Selo. År 2000 lät Library of Congress skanna samtliga glasnegativ med 10 000 bildpunkter på långsidan. Fotografen Walter Frankhauser fick i uppdrag att sätta samman ett urval av dem till färgbilder, med en metod han kallade digikromatografi. Varje bild tog honom sex till sju timmar att passa ihop, rengöra och färgkorrigera, och 122 av dem visades 2001 i utställningen The Empire That Was Russia. Den har sedan dess visats i flera av de länder där bilderna togs.
År 2004 tog datavetaren Blaise Agüera y Arcas på bibliotekets uppdrag fram automatiska färgkompositer av alla 1 902 negativen. Hans program jämförde de tre bildrutorna, justerade för små förskjutningar och förvrängningar mellan exponeringarna och fick bort de färgade kanter som uppstår när något har rört sig. I en landskapsbild tagen mitt på dagen syns månen tydligt på himlen, och genom att mäta hur långt den hade flyttat sig mellan rutorna kunde han räkna ut att hela proceduren med tre exponeringar i det fallet hade tagit över en minut.
Det är inte säkert att det är en ren förbättring. I de ursprungliga, oretuscherade sammanställningarna syns sådant som Prokudin-Gorskijs publik i föreläsningssalarna också såg, som vågor som glittrar i rött, grönt och blått, eller löv som har fladdrat i vinden och lämnat färgade spår. De är spår av tiden mellan exponeringarna, och de har blivit allt svårare att hitta på nätet när de retuscherade versionerna har tagit över. Den som vill se bilderna så som de faktiskt ser ut på plåten kan fortfarande göra det, eftersom Library of Congress lägger ut skanningarna av negativen fritt. Därför har samlingen också blivit en klassisk övningsuppgift för datavetare som skriver program för att passa ihop bilder.
Det som syns i spaltningen
Det finns färgbilder som är äldre än Prokudin-Gorskijs, och det fanns andra som gjorde liknande saker samtidigt. Autochromen hade funnits i handeln i två år när han visade sina bilder för tsaren, och ungefär samtidigt började den franske bankiren Albert Kahn bekosta fotografer som reste jorden runt och tog färgbilder av människor och platser. Men ingen hade som han fått en kejsares uppdrag att fotografera ett helt imperium, och få metoder gav sådan skärpa. En autochrome ser ut som ett pointillistiskt måleri när man kommer nära. Prokudin-Gorskijs negativ, skannade i hög upplösning, går att förstora tills enskilda strån i Pinchas Karlinskijs skägg träder fram.
Det gör något med hur vi föreställer oss det förflutna. Det tsaristiska Ryssland har för de flesta varit ett svartvitt land, befolkat av bönder och soldater på bruna fotografier och i grovkorniga journalfilmer. I Prokudin-Gorskijs bilder har det fått tillbaka sina färger. Kvinnorna vid Sjeksna har klänningar i lika klara färger som på en sommarfest i dag, och emiren av Buchara sitter i ett siden som man nästan kan känna. Det är inte ett annat land än det som syns på de bruna bilderna, men det känns som det.
Det har en mörk sida också. Nästan allt i bilderna skulle förändras eller försvinna inom ett par decennier. Tsaren som gav honom vagnen sköts med hela sin familj i Jekaterinburg 1918. Klostren stängdes, många av kyrkorna revs eller sattes under vatten när nya dammar byggdes, och flera av de folk som han fotograferade i högtidsdräkt tvångsförflyttades under Stalin. Prokudin-Gorskij ville visa Rysslands skolbarn hur deras land såg ut. Det blev i stället ett arkiv över hur det en gång hade sett ut, köpt av ett bibliotek på andra sidan Atlanten och fritt för vem som helst att se.
Den första kvällen i Tsarskoje Selo krävdes en projektor med tre objektiv och en kemist som visste exakt hur han skulle rikta in den. Nu räcker det att öppna en webbläsare. Tre gråa rutor på en glasplåt, tagna genom tre filter med några sekunders mellanrum, blir till en eftermiddag vid Sjeksna 1909 där tre unga kvinnor fortfarande håller fram sina bär.
Lämna ett svar