Bakom scenen på CERN:s sommarfestival, en lördag i juli 1992, ställer fyra kvinnor upp sig framför en kamera. Snart ska de sjunga om partikelacceleratorer, flytande kväve och fysiker som hellre tillbringar natten vid detektorn än hemma. Mannen bakom kameran heter Silvano de Gennaro. Han arbetar med datorer på forskningscentret utanför Genève, skriver bandets låtar och fungerar som deras manager. Han fotograferar med en Canon EOS 650, en vanlig autofokusreflex för film, och tänker på ett skivomslag. Ingen av dem kan ana att bilden några veckor senare ska ligga på den server som i dag räknas som världens första webbplats, eller att den ska gå till historien som den första fotografin på webben.
Ett band fött ur ensamma nätter
Les Horribles Cernettes, ungefär de förfärliga CERN-tjejerna, började som ett skämt med allvar i botten. Michele de Gennaro var grafisk formgivare på CERN, och hennes förhållande med en fysiker försvårades av hans skiftarbete. Vid laboratoriets Hardronic-festival 1990 klev hon upp på scenen och sjöng Collider, en sorgsen sång om fysikerflickvännens långa kvällar ensam, medan pojkvännen bara har ögon för sin accelerator. Festivalen, vars namn leker med hadroner och hårdrock, är CERN-musikklubbens årliga sommarfest, där band med anställda spelar sida vid sida med grupper utan koppling till labbet.
Ur ett enda framträdande växte en grupp. Silvano de Gennaro skrev fler låtar, och sångerskorna hämtades bland administratörer och forskares partner. Kring 1991 hade sättningen satt sig: Michele de Gennaro, Colette Marx-Neilsen från ekonomiavdelningen, forskningsadministratören Lynn Véronneau och Angela Higney, som arbetade på Röda korset. Låttitlarna säger det mesta om tonen, Microwave Love, Liquid Nitrogen, My Sweetheart is a Nobel Prize. Själva kallade de sig det enda och unika högenergirockbandet. Initialerna LHC delade de med Large Hadron Collider, den jätteaccelerator som senare byggdes på CERN.
Året 1992 blev deras största. Gruppen sjöng på CERN:s paviljong under världsutställningen i Sevilla, på samma programblad som världsartister, och senare samma år på festen för Georges Charpak, som fick Nobelpriset i fysik. För Sevilla förberedde Silvano de Gennaro en skiva med musik och video till Collider. Det var till den skivan bilden från festivalen skulle bli omslag.
Webben, ett verktyg för fysiker
Samtidigt pågick något i korridorerna som ännu få utanför CERN kände till. Tim Berners-Lee hade 1989 föreslagit ett system för att länka samman dokument mellan forskare, och under andra halvan av 1990 skrev han både den första webbläsaren och den första webbservern på en svart NeXT-dator. På datorn satt en handskriven lapp om att den var en server och inte fick stängas av. Där låg också den första webbplatsen, info.cern.ch.
Webben öppnades för omvärlden 1991, men sommaren 1992 var den fortfarande en plats för text. Den användes nästan uteslutande av fysiker som delade rapporter och dokument. Den tidiga webbläsaren på NeXT kunde öppna de filtyper datorn förstod, men en bild var ännu inte något som satt inne i en sida bredvid texten. Den nåddes genom en länk och öppnades för sig. Det var en seriös miljö, och den var tänkt att förbli så.
Från film till GIF på en färg-Mac
Silvano de Gennaro skannade bilden och arbetade vidare med den på sin Macintosh med färgskärm, i den allra första versionen av Photoshop. Datorn hade fyra megabyte arbetsminne. Han frilade de fyra sångerskorna, som lutar sig fram mot kameran i klänningar i turkos, vitt, silverpaljetter och rött, och placerade dem mot en ljusblå toning. Ovanför lade han bandnamnet i en svängd rosa skrivstil. Resultatet ser i dag ut som en ögonblicksbild av tidigt nittiotal. Den schweiziska tidningen Le Temps beskrev det trettio år senare som en kitschig skapelse i fuchsia och cyan.
Filen sparades som GIF. Formatet hade lanserats av CompuServe 1987 och var alltså bara fem år gammalt, men dess effektiva komprimering gjorde det till det praktiska valet för färgbilder på datorer som annars lätt gick på knäna. Bilden var liten. Själv har de Gennaro uppskattat den till ungefär 120 gånger 50 pixlar, och den tog ändå mer än en minut att visas på en vanlig dator. Ett frimärke på skärmen, som byggdes upp långsamt.
En fråga från grannbordet
Berners-Lee satt bara några steg från de Gennaros arbetsplats och kände bandet väl. De träffades i CERN:s amatörteater, där han bland annat spelade den traditionella damrollen i en brittisk pantomim och där Colette Marx-Neilsen också var med. Hur det sedan gick till finns i flera versioner. I sin egen beskrivning, publicerad på CERN-musikklubbens sidor, berättar de Gennaro att Berners-Lee efter festivalen bad om några skannade bilder på CERN-tjejerna till ett informationssystem han nyss uppfunnit. Han hade bara en vag uppfattning om vad det var, skannade bilderna på sin Mac och skickade dem med FTP till info.cern.ch. När Le Temps intervjuade honom 2022 lät berättelsen annorlunda. Då hade Berners-Lee gått förbi, sett omslaget på skärmen och utbrustit att de borde lägga ut Cernettes på webben.
Enligt de källor som återgav historien 2012 hade webbteamet just tagit fram en version som klarade fotografier och behövde något att prova med. De Gennaro undrade varför man skulle lägga ett skämtband på ett system som bara användes till allvarliga saker. Svaret var att det skulle vara roligt. Filen gick vidare till Jean-François Groff, programmerare i webbprojektet, som enligt egen utsago konstaterade att ett nytt medium märks bäst om man visar något människor vill titta på.
Bilden hamnade på en sida om banden i CERN:s musikklubb. Därmed blev Les Horribles Cernettes också det första band som hade en egen plats på webben. Och bilden var ingen illustration till en forskningsrapport. Den visade fyra vänner, ett skämt och en kväll på en festival.
Först, eller bland de första?
Den 18 juli 1992 anges ofta som dagen då den första bilden lades ut på webben. Det är fotograferingsdagen. Uppladdningen skedde några veckor senare, och ingen av de inblandade minns det exakta datumet. Ännu svårare är frågan om bilden verkligen var först. Berners-Lee och hans kollegor hade med största sannolikhet testat systemet innan, och webben hade redan visat några små vektorbilder med tekniska scheman. Wired skrev 1999 att Cernettes-bilden var bland de fem första som publicerades. Tidskriften Symmetry, som ges ut av två amerikanska fysiklaboratorier, avfärdade 2012 rent ut påståendet att den skulle vara den första bilden på internet, men höll fast vid att bandet fick den första bandsidan.
De Gennaro har själv formulerat sig försiktigt. Han har skrivit att det var den första bilden av ett band som någon klickade på i en webbläsare. Den formuleringen säger något väsentligt, för man klickade sig fram till bilden. Den satt inte i sidan. Det dröjde till den 25 februari 1993 innan studenten Marc Andreessen föreslog en ny HTML-tagg på utvecklarnas e-postlista, IMG, som lät bilder visas direkt i texten. Med webbläsaren Mosaic, som kom i version 1.0 i april samma år, blev bilder en självklar del av sidorna. Den 30 april 1993 släppte CERN webbens programvara fri för vem som helst att använda. Från det ögonblicket fanns ingen väg tillbaka till en webb av enbart text.
Det rimligaste är att kalla bilden den första fotografin på webben som inte hade med forskning att göra. Det är en mindre storslagen titel, men den stämmer bättre med vad som går att belägga, och den fångar det som gör bilden intressant.
Tjugo år senare ringde telefonen
Under nästan två decennier var bilden en lokal kuriositet. De Gennaro har påpekat att betydligt fler såg den på affischerna i CERN:s korridorer än på skärmen. Mac-datorn där GIF-filen skapades gick sönder omkring 1998, och originalfilen försvann med den.
Sommaren 2012 grävde teknikmagasinet Motherboard fram historien inför tjugoårsdagen, och den spreds snabbt världen över. Lynn Véronneau har berättat för Le Temps att telefonen plötsligt började ringa och att hon först då förstod vilken plats bilden hade i webbens historia. Mitt i uppmärksamheten gjorde bandet sin sista konsert, på Hardronic-festivalen den 21 juli 2012. Fler än 500 personer fanns på plats, och festivalen sändes dessutom på nätet till närmare tusen tittare i 42 länder. Det var ett passande sätt att ta farväl.
Riktigt slut blev det ändå inte. I juli 2017 samlades originalmedlemmarna i Genève för en enda konsert till 25-årsminnet. Under pandemin 2020 spelade de in The Lockdown Song över videolänk, utspridda mellan Cannes, Mauritius, Washington och Skottland. I september 2024 stod de på scenen igen, när CERN firade sina första sjuttio år.
Från ett tak i Le Gras till fyra sångerskor i Genève
När fotohistorikern Lesley Martin vid Aperture Foundation fick se bilden 2012 fann hon den på samma gång förfärlig och charmig. Hon påpekade att ett nytt mediums första bilder nästan alltid ter sig som icke-händelser för en sentida betraktare, och drog själv parallellen till den första kända fotografin, en suddig utsikt över hustak från ett fönster.
Parallellen är träffande. Niépces tenntavla från Le Gras visar inget märkvärdigt, bara det han såg från sitt arbetsrum. Cernettes-bilden visar inget märkvärdigt heller. Men båda markerar ögonblick då ett nytt sätt att bevara eller sprida bilder slutade vara en idé och blev något man faktiskt gjorde. Det som gör bilden från Genève speciell är vad den föreställer. Webben hade byggts för dokument och vetenskap, och den första fotografin som spreds där visade vänner på en fest, redigerad på hemmavis i ett nytt program och uppladdad för att det var roligt. Det är svårt att tänka sig en bättre förvarning om vad webben skulle bli.
Den 18 juli 1992 var för övrigt årets 200:e dag. Ingen på CERN lade märke till det, och det har ingen betydelse alls. Men för ett projekt som räknar fotografins två sekler i 200 dagar är det en tillfällighet som är svår att låta bli att notera.
Lämna ett svar