Knappt tio mil norr om Pittsburgh, i skogslandskapet kring den lilla orten Boyers i västra Pennsylvania, går en väg rakt in i berget. Den leder till en gammal kalkstensgruva som i dag är ett av världens största underjordiska arkiv. Sextiosju meter under markytan, längst in i gångarna och bakom en luftsluss, ligger det som en gång hette Bettmann-arkivet. Där finns glasplåtar och negativ, pappersbilder och tidningsklipp, enligt dagens uppgifter omkring elva miljoner bilder. Där finns också ett glasnegativ som har gått sönder i fem delar. Det visar elva byggnadsarbetare som äter lunch på en stålbalk högt över Manhattan hösten 1932.
Flytten gjordes mellan sommaren 2001 och mars 2002. Ägaren var Corbis, bildföretaget som Bill Gates hade grundat och som sex år tidigare hade köpt hela arkivet. Beslutet att sänka en av världens största samlingar av 1900-talsbilder ner i en gruva räddade den sannolikt från att långsamt brytas ner. Det gjorde den också nästan omöjlig att se.
Historien börjar med en bibliotekarie från Leipzig som kom till New York med två kofferter.
Bibliotekarien från Leipzig
Otto Ludwig Bettmann föddes den 15 oktober 1903 i Leipzig. Fadern Hans var ortopedläkare och hade studerat för Wilhelm Conrad Röntgen, mannen som upptäckte röntgenstrålningen, och familjen var judisk. Otto läste historia vid universitetet i Leipzig och disputerade 1926 på en avhandling om hur en yrkesetik växte fram inom den tyska bokhandeln på 1700-talet. Hösten 1932 tog han dessutom examen i biblioteksvetenskap.
Då hade han redan flyttat till Berlin och arbetade vid Kunstbibliothek, konstbiblioteket vid de statliga museerna. Det var där han på allvar började intressera sig för bilder som bärare av historia. Gravyrer, träsnitt och tidiga fotografier visade hur människor faktiskt hade levt, hur de klädde sig och arbetade och vad de åt. Han samlade själv, och han började ordna det han samlade.
Den 13 maj 1933, några veckor efter att den nya regimen hade infört den lag som rensade ut judar ur statlig tjänst, fick han lämna sin anställning. Kvar hade han samlingen. Han ordnade den på registerkort efter ett eget system, där varje bild sorterades efter konstnär, epok, motiv och teknik, men också efter vad den kunde användas för att symbolisera. I efterhand är det lätt att se registret som en tidig form av nyckelord. Själv brukade han säga att hans kategorier var högst personliga.
Två kofferter
Den 29 oktober 1935 gick Bettmann ombord på Holland-Amerika-linjens Statendam i Rotterdam, och den 7 november kom han fram till New York. Enligt hans egen berättelse hade han med sig två ångbåtskofferter fulla av fotografier, teckningar, gravyrer och reproduktioner. Hur många bilder det rörde sig om är oklart, men den siffra som oftast förekommer är omkring 15 000. Forskare som har granskat hans bakgrund har också påpekat att fotografier från tiden visar ett betydligt större bohag, med både flygel och boksamling. Bilden av flyktingen med de två kofferterna är hans egen, och den har blivit arkivets ursprungsberättelse.
Startkapitalet var en check på 200 dollar från en kusin. Han bodde först på West 44th Street, ett kvarter från Times Square, och på Thanksgiving samma höst träffade han fotografen Alfred Eisenstaedt, som också nyss hade kommit från Tyskland och snart skulle börja på tidningen Life. Bettmann funderade på namn som The Past in Pictures men bestämde sig för något enklare. Företaget fick heta The Bettmann Archive.
Bildmannen
Affärsidén var enkel och ny. Förlag, tidningar och reklambyråer behövde bilder av det förflutna, och de flesta visste inte var de skulle hitta dem. Bettmann visste. Ett av de första uppdrag som fick arkivet att synas kom från radiobolaget CBS, som 1938 annonserade i tidskriften Fortune med ett träsnitt från 1600-talet ur jesuiten Athanasius Kirchers skrifter. Den gamla bilden fick stå som kontrast till den moderna radion, och just den sortens användning blev Bettmanns affär.
År 1939 tog han mellan fem och tio dollar per bild. En beställning skulle helst levereras inom ett dygn, och det var registerkorten som gjorde det möjligt. Efter kriget flyttade arkivet till 57:e gatan på Manhattan, och i början av sextiotalet hade han fem utbildade bildresearchers anställda. Kunderna hade då bytt skepnad. Ungefär tre fjärdedelar av uppdragen kom från tv och reklam.
Han kallades The Picture Man, bildmannen, och han gav själv ut en lång rad bildböcker om allt från medicinens och musikens historia till amerikanskt familjeliv. Den mest kända kom 1974 och hette The Good Old Days, They Were Terrible!, en bok om hur eländigt det gamla goda livet i själva verket hade varit. Om sitt eget yrke sade han att gamla bilder befriade redaktörer från att tänka själva, eftersom jobbet redan var gjort åt dem.
Samlingen växte genom inköp. Arkivet köpte gamla årgångar av tidskrifter som Harper’s Weekly och Police Gazette, stereobilder, skioptikonbilder och reklamkort, och 1967 kom Gendreau-samlingen med amerikansk vardagshistoria. I början av sjuttiotalet köpte Bettmann negativ och kopior från Underwood & Underwood, en av de stora förläggarna av stereobilder och tidiga pressbilder, med material från sent 1800-tal fram till första världskriget.
Elva miljoner negativ från UPI
År 1981 sålde Bettmann, då i slutet av sjuttioårsåldern, arkivet till Kraus-Thomson Organization. Bakom företaget stod Hans P. Kraus, en av sin tids mest kända antikvariatshandlare och liksom Bettmann en flykting från det nazistiska Europa. Samlingen omfattade vid försäljningen drygt en miljon bilder. Bettmann flyttade till Boca Raton i Florida, undervisade i historia vid Florida Atlantic University och fortsatte att skriva böcker.
Det verkligt stora steget kom i februari 1984. Då tog Bettmann-arkivet över förvaltningen av nyhetsbyrån United Press Internationals bildbibliotek, som bestod av elva och en halv miljon negativ. Det var ett långsiktigt förvaltningsavtal och ingen försäljning, men enligt nyhetsbyrån AP köpte arkivet UPI:s bilder 1990. Genom UPI kom samlingar från äldre bildbyråer och tidningar, bland dem Acme Newspictures. Enligt New York Times ingick också bildarkiv som en gång hade tillhört Hearst, Scripps, Daily News och Chicago Tribune. Samma avtal 1984 innehöll för övrigt ett utbyte med BBC Hulton Picture Library i London, en detalj som skulle få betydelse senare.
Därmed bytte arkivet karaktär. Det som hade börjat som en privat samling av gravyrer och kuriosa blev en av de största samlingarna av pressbilder från 1900-talet. Här fanns luftskeppet Hindenburg i lågor, Albert Einstein som räcker ut tungan och Marilyn Monroe över tunnelbanegallret. Och här fanns lunchen på stålbalken.
En flätad korg
År 1989 grundade Bill Gates, då 33 år och redan en av USA:s rikaste män, ett företag som hette Interactive Home Systems. Idén var att människor skulle kunna ha konst på väggarna som visades på skärmar och byttes ut efter humör, och att den skulle levereras hem genom den interaktiva tv som alla då trodde låg runt hörnet. Medan tekniken dröjde köpte företaget digitala rättigheter till konst från museer som National Gallery i London, Eremitaget i Sankt Petersburg och Philadelphia Museum of Art. Det bytte namn till Continuum och 1995 till Corbis, latin för flätad korg. Gates ägde företaget privat, helt skilt från Microsoft.
Den 10 oktober 1995 meddelade Corbis att man köpte Bettmann-arkivet av Kraus. Affären omfattade omkring 16 miljoner bilder, och de 80 anställda i New York skulle enligt beskedet få behålla sina jobb. Före köpet hade Corbis haft ungefär en halv miljon bilder. Priset offentliggjordes aldrig, och de summor som senare har nämnts spretar kraftigt, från sex miljoner dollar i en tidningsuppgift till 25 miljoner i en företagshistorik. Ingen av dem är bekräftad. Företagets vd Douglas Rowan förklarade att målet inte var något mindre än att fånga hela den mänskliga erfarenheten genom historien.
Samma år, i mars 1995, grundade Mark Getty och Jonathan Klein i London det företag som skulle bli Getty Images. Året därpå köpte de Hulton-samlingen, samma brittiska arkiv som Bettmann hade slutit avtal med 1984. Under de följande tjugo åren var det Gates Corbis och Getty Images som delade upp en stor del av världens historiska pressbilder mellan sig.
Otto Bettmann var över 90 år när hans arkiv hamnade hos Gates. Samma år reste han för första gången sedan 1935 tillbaka till Leipzig, efter att länge ha vägrat. Han dog i Boca Raton i maj 1998, 94 år gammal.
Tjugofem år att skanna
Corbis var byggt för en digital värld. Bilderna skulle levereras på diskett eller över nätet, och det förutsatte att de först skannades. Det var dyrt. Enligt New York Times kostade det omkring 20 dollar per bild att skanna, och i slutet av 1998 fanns 1,4 miljoner av Corbis sammanlagt 25 miljoner bilder i digital form.
I januari 2001 slutade Corbis att skanna Bettmann-arkivet i New York och sade upp 79 anställda. Då var 225 000 bilder skannade, mindre än två procent av samlingen. I den takten skulle det ha tagit ungefär 25 år att bli klar. De bilder som hade skannats först var de som både kulturellt och kommersiellt ansågs viktigast, familjen Kennedy, depressionen, världskrigen och Vietnam, och de stora gestalterna från Einstein till Elvis Presley och Martin Luther King.
Skälet till stoppet var enligt Corbis redaktionella chef Bill Hannigan att bevarandeproblemen hade blivit för stora för att man skulle kunna fortsätta i den takt som var tänkt. Att rädda originalen fick gå först.
Film som luktar vinäger
Ett fotografiskt arkiv är inte beständigt. Tidig film på nitratbas är lättantändlig och sönderfaller med tiden. Den acetatfilm som ersatte den bryts också ner, långsamt och sedan allt snabbare, och avger ättiksyra. Arkivarierna kallar det vinägersyndromet, eftersom det är lukten som avslöjar det. Färgbilder bleknar, och glasplåtar spricker. Allt detta går fortare i värme och fukt, och allt går långsammare i kyla.
Fotokonservatorn Henry Wilhelm, som har ägnat sitt yrkesliv åt fotografiers hållbarhet, sade till New York Times 2001 att film måste förvaras kallt och torrt och att det är det enda som bromsar nedbrytningen. Han konstaterade också syrligt att de frysta tårtorna i snabbköpets frysdisk var bättre omhändertagna än det mesta av världens film. Enligt de planer som presenterades då skulle temperaturen i det nya arkivet successivt sänkas till tjugo minusgrader, och vid den temperaturen skulle bilderna enligt beräkningarna brytas ner flera hundra gånger långsammare än i källaren på Manhattan.
Gruvan i Boyers
Kalkstensgruvan vid Boyers bröts av U.S. Steel från början av 1900-talet fram till omkring 1950. Kalksten behövs i masugnarna när järn smälts, och gruvan var en del av stålindustrin kring Pittsburgh. När brytningen upphörde lämnades ett nät av gångar och salar kvar i berget, med jämn temperatur och inget dagsljus.
Från 1954 användes gruvan som förvaringsplats av företaget National Underground Storage, och den federala regeringen började lagra viktiga handlingar där. År 1998 gick anläggningen upp i arkivföretaget Iron Mountain. I dag ligger bland annat handlingarna för de federalt anställdas pensioner där, fortfarande handlagda för hand ur arkivskåp, liksom originalhandlingar från det amerikanska patentverket. När Corbis flyttade dit beskrevs anläggningen som skyddad mot jordbävningar, orkaner, skadegörelse och kärnvapenexplosioner.
Corbis hyrde omkring 930 kvadratmeter längst in i gruvan. Flytten dit gjordes från sommaren 2001 fram till mars 2002, till stor del i det tysta. I gruvan fanns sedan två anställda, en som letade fram bilder och en som skannade dem. Ken Johnston, som ansvarade för Corbis historiska samlingar, sade till New York Times att det skulle bli svårt att inte längre kunna ta i materialet, och att han fick nöja sig med en relation på distans.
Ett heligt förtroende
Flytten väckte protester. Fotohistorikern Gail Buckland frågade i New York Times vad det var för mening med att bevara fotografier som ingen kunde se. Hon menade att den som arbetar med originalen utvecklar ett sjätte sinne och hittar det man inte visste att man letade efter, något som aldrig händer i en databas där bara det redan utvalda finns. Bilderna var enligt henne en del av den gemensamma historien och kulturen, ett heligt förtroende, och hon ifrågasatte varför hela samlingen skulle flyttas när bara delar av den var i akut fara.
Bill Hannigan på Corbis svarade att arkivet aldrig hade varit något allmänt förtroende. Det hade alltid varit privat ägt och drivits med vinstsyfte, och de flesta kunder, från veckotidningar till kabel-tv och reklambyråer, brydde sig bara om att hitta rätt bild, inte om huruvida de fick se originalet. Han hade formellt rätt. Otto Bettmann hade byggt arkivet för att sälja bilder, inte för att visa dem.
Henry Wilhelm såg saken på ett annat sätt. För honom markerade flytten slutet på den traditionella fotografins epok, och han trodde att Gates skulle bli ihågkommen som den som räddade en viktig del av den fotografiska historien och gjorde den tillgänglig digitalt. Frågan var bara hur stor del som skulle bli tillgänglig. Buckland befarade att de bilder som aldrig skannades skulle bli kvar i berget för alltid, och att vi i stället skulle få se samma bilder om och om igen.
Den nederländska kulturskribenten Jorinde Seijdel beskrev 2004 samma sak som en uppdelning mellan heta och kalla bilder. De heta cirkulerade på nätet och i tidningarna, och de kalla låg i mörkret under Pennsylvania.
Från Seattle till Peking
Corbis blev aldrig den lönsamma maskin som Gates hade tänkt sig. Den 22 januari 2016 såldes bildverksamheten till Unity Glory, ett bolag knutet till Visual China Group i Peking, för en summa som inte offentliggjordes. Samtidigt fick Getty Images ensamrätt att distribuera Corbis bilder utanför Kina. Jonathan Klein på Getty skämtade om att de hade fått mjölken utan att behöva köpa kon. Det som var kvar av Corbis bytte namn och ägnade sig åt annat.
Bettmann-arkivet ligger kvar i gruvan, och det är Getty som sköter det på uppdrag av de kinesiska ägarna. I en intervju med Buzzfeed News berättade de två arkivarierna Leslie Stauffer och Sarah Kubiak, som ensamma har skött arkivet i nästan två decennier, att valvet hålls vid tre till sex plusgrader och 40 procents luftfuktighet. Det är betydligt varmare än de tjugo minusgrader som planerades 2001. Drygt 250 000 bilder har digitaliserats och lagts ut på Gettys webbplats. Det är fortfarande runt två procent.
Arkivet under berget
Otto Bettmanns stora uppfinning var inte bilderna. Det var registret. Han byggde ett system där varje bild gick att hitta på några minuter, och han levde på att snabbt kunna lägga rätt bild i rätt hand. Det var den tanken Gates köpte 1995. Om allt kunde digitaliseras skulle hela arkivet ligga ett musklick bort.
Det blev nästan tvärtom. Registerkorten ersattes av en databas där bara en liten del av bilderna finns, och resten ligger sextiosju meter ner i en gammal gruva, bättre skyddade än någonsin och längre bort än någonsin. Det är kanske det mest ärliga svaret på frågan om vad fotografins historia är. Den är inte alla bilder som har tagits. Den är de bilder någon har tagit fram.
Glasnegativet med de elva arbetarna på balken ligger kvar där nere, i fem delar. Bilden av det finns överallt, på affischer och kaffekoppar och i otaliga böcker. Det är en av de bilder som har tagits fram. Alldeles bredvid ligger miljontals andra som ingen har sett sedan de framkallades.
Lämna ett svar