Det är tyst vid Ohiofloden söndagen den 24 september 1848. Vattnet står ovanligt lågt, och längs kajerna på andra sidan ligger ångbåtarna förtöjda. På ett platt tak i Newport, Kentucky, har två män ställt upp en stor trälåda på stativ. De har med sig åtta försilvrade kopparplåtar, var och en polerad tills den blänker som en spegel. Mittemot dem, drygt fyrahundra meter bort över vattnet, ligger Cincinnati, en av de städer i USA som växer snabbast just nu.
Männen heter Charles Fontayne och William Southgate Porter. Under eftermiddagen exponerar de plåtarna en efter en och vrider kameran en bit åt höger mellan varje. När de är klara har de fångat ungefär tre kilometer av stadens flodfront, från landningsplatsen i väster till småorterna Fulton och Columbia i öster. Bilden kommer att vinna priser, hänga bortglömd i ett bibliotek i nästan hundra år och till slut bli ett av de mest undersökta fotografierna i världen. Ingen av de två fotograferna kunde ana hur mycket de egentligen hade fått med.
Drottningen i väst
Cincinnati var 1848 en stad i full fart. Den hade grundats som en liten bosättning 1788 och var nu den sjätte största staden i landet, med omkring 115 000 invånare. Befolkningen hade ökat kraftigt på bara tio år, mycket tack vare invandrare från Tyskland och Irland. Floden band ihop staden med Pittsburgh i öster och via Mississippi med New Orleans i söder. En kanal hade nyss öppnat förbindelsen norrut mot Eriesjön. Varven byggde ångbåtar och slakterierna hanterade så många grisar att staden fick smeknamnet Porkopolis. Den stoltare titeln var Queen City, drottningen i väst.
Floden var också en gräns av ett annat slag. På norra sidan låg Ohio, en fri delstat. På södra sidan, där Fontayne och Porter stod, låg Kentucky, där slaveriet fortfarande var lagligt. Cincinnati var en av de viktigaste platserna för den underjordiska järnvägen, nätverket som hjälpte förrymda slavar norrut, och staden hade en av landets största fria svarta befolkningar. Panoramat är alltså taget från en slavstat, med kameran riktad mot en fri stad.
Två dagerrotypister från Baltimore
Charles Fontayne föddes i England 1814 och lärde sig dagerrotypins hantverk i Baltimore i början av 1840-talet. William Southgate Porter var åtta år yngre, född i Ohio 1822. De två arbetade tillsammans i en ateljé i Baltimore från omkring 1844 innan de gick skilda vägar. Fontayne flyttade till Cincinnati 1846. Vart Porter tog vägen därefter går uppgifterna isär. Enligt en källa tog han över ateljén i Baltimore, enligt en annan öppnade han en egen i Pittsburgh.
Det som är säkert är att Porter hade börjat intressera sig för panoramor. Den 22 maj 1848 fotograferade han vattenverket vid Fairmount i Philadelphia, en av stadens stoltheter, på en serie plåtar som monterades bredvid varandra. Den bilden finns i dag på George Eastman Museum i Rochester. Museet anger åtta halvplåtar, medan en del andra källor talar om sju. Bilden kan ses i museets samlingar.
Kort därefter var Porter i Cincinnati igen och delägare i Fontayne & Porter’s Gallery of Daguerreotype, med lokaler på West Fourth Street. Fyra månader efter Fairmount tog de med sig samma idé upp på taket i Newport, men nu i större format och med mer ambition.
Panoramats förebilder
Idén att lägga plåtar sida vid sida var inte ny. Redan i juli 1845 hade bröderna William och Frederick Langenheim i Philadelphia fotograferat Niagarafallen på fem plåtar som monterades i en gemensam ram. De gjorde flera exemplar och skickade dem till kungligheter och berömdheter i Europa, däribland drottning Victoria, som ett sätt att visa vad amerikanska dagerrotypister kunde åstadkomma.
Skillnaden mellan Niagara och Cincinnati var motivet. Ett vattenfall är en naturscen som ser ungefär likadan ut från år till år. En stad är full av saker som förändras, byggs om och försvinner. Fontayne och Porter fotograferade inte bara en vy. De fotograferade ett ögonblick i en stads historia, och det är därför bilden blivit så värdefull i efterhand.
Åtta plåtar på ett tak
Plåtarna var av det största standardformat som fanns, så kallade helplåtar, omkring 16,5 gånger 21,5 centimeter. För en dagerrotyp var det stort. De flesta porträtt på den här tiden gjordes på plåtar som var en fjärdedel eller en sjättedel så stora.
Varje plåt behövde förberedas för sig. Silverytan polerades för hand, behandlades med jod och brom i en ljustät låda så att den blev ljuskänslig, och sattes in i kameran. Efter exponeringen framkallades bilden med upphettade kvicksilverångor och fixerades. Hur länge varje exponering varade vet vi inte, men i starkt eftermiddagsljus och med en motivyta långt bort handlade det sannolikt om sekunder snarare än minuter.
Det var ett lagarbete som krävde tempo. Mellan första och sista plåten flyttade sig solen, och skuggorna längs husfasaderna ändrade riktning. Ändå passar plåtarna ihop förvånansvärt väl. Tillsammans täcker de ungefär 120 grader av horisonten. En del forskare har föreslagit att det var Porter som stod för själva fotograferingen, eftersom det var han som hade erfarenhet av panoramor, men det går inte att belägga.
Att det var en söndag var troligen ingen slump. Hamnen låg stilla, gatorna var nästan tomma och det fanns färre människor och vagnar som rörde sig och lämnade suddiga spår på plåtarna.
Prisbelönt och bortglömd
Plåtarna monterades i en påkostad ram av mahogny och fick titeln Daguerreotype View of Cincinnati. Taken from Newport, Ky. Panoramat ställdes ut och belönades med första pris vid Franklin Institute i Philadelphia och fick ett pris vid Maryland Institutes utställning i Baltimore 1849. Flera källor uppger att det också fanns med bland de amerikanska dagerrotyper som visades på världsutställningen i Crystal Palace i London 1851.
Kompanjonskapet höll några år till. I mitten av 1850-talet gick de två isär igen. Fontayne blev en rastlös uppfinnare. Han arbetade med att förstora fotografier till naturlig storlek, flyttade till Cleveland och tillbaka, och tog 1859 patent på en maskin för att kopiera fotografier i hög takt. Han dog 1901 i New Jersey, 87 år gammal. Det finns inget känt porträtt av honom.
Porter stannade kvar i Cincinnati och drev ateljéer på olika adresser fram till början av 1870-talet, då han flyttade över floden till Covington i Kentucky. Panoramat följde med honom. Enligt en lokaltidning visades det 1887 i en annan fotografs ateljé, men annars var det i stort sett osynligt. Porter dog 1889.
Familjen lånade ut panoramat till stadsbiblioteket 1912, där det hängde i sin gamla ram i många år. Det var först 1947 som biblioteket köpte plåtarna av Porters son. Den nye bibliotekschefen Carl Vitz såg dem som ett sätt att väcka intresse för planerna på en ny huvudbyggnad. Han lät fotografera av plåtarna på film för en stor väggmålning, men tog själva originalet ur utställning. Det var helt enkelt för ömtåligt.
Söndagen som räknades fram
Det var också Vitz som gav bilden dess datum. Tillsammans med flodkaptenen Frederick Way gick han igenom plåtarna med förstoringsglas. De identifierade ångbåtarna vid kajen och jämförde med tidningarnas uppgifter om vilka båtar som låg i hamn och när. De noterade att flodens vattenstånd var lågt, att träden fortfarande hade sina löv och att det var påfallande stilla längs kajen. Byggnader som fanns eller saknades på bilden kunde jämföras med uppgifter om när de hade uppförts. Allt pekade mot tidig eftermiddag söndagen den 24 september 1848.
Vitz redovisade slutsatserna i ett föredrag för stadens litterära klubb i oktober 1947. Det var en noggrann rekonstruktion, men en detalj saknades. I tornet på Second Presbyterian Church på den andra plåten fanns en urtavla. Den var för liten för att läsas med förstoringsglas.
Under mikroskopet i Rochester
Panoramat ställdes ut igen 1985, på Cincinnati Art Museum. Det var då konservatorer på allvar såg hur illa det var ställt. Plåtarna hade börjat angripas av korrosion, och dagerrotypens yta är så känslig att ett fingeravtryck kan förstöra den för gott. Det skulle ändå dröja tjugo år innan något gjordes.
År 2006 skickade biblioteket plåtarna till George Eastman House i Rochester, ett av världens ledande museer för fotografi. Där monterade konservatorn Ralph Wiegandt isär ramen och började undersöka ytan i ett stereomikroskop. Han hade väntat sig att hitta smuts och korrosionspartiklar, och det gjorde han. Men det han också hittade var detaljer som ingen hade sett. Prickar som med blotta ögat bara var mörka fläckar visade sig vara vagnar, grupper av män och tvätt som hängde på tork. På en skylt gick bokstäverna att läsa. I ett fönster syntes ett ansikte.
Wiegandt flyttade mikroskopet till kyrktornet på den andra plåten. Urtavlan, som på plåten är mindre än en millimeter i diameter, kom i fokus. Visarna stod på fem minuter i två.
Plåtarna gick inte att rengöra. Både kemiska och mekaniska metoder var för riskabla, eftersom själva bilden sitter i ett lager som är tunnare än ett hårstrå. I stället förseglades varje plåt i ett tätt hölje fyllt med argon, en ädelgas som inte reagerar med silvret. För att få en dokumentation av hur bilden såg ut fotograferades ytan bit för bit genom mikroskopet. Forskare vid University of Rochester utvecklade sedan metoder för att i datorn skilja damm, repor och korrosionsfläckar från själva bilden. Om originalet inte kunde restaureras kunde åtminstone den digitala kopian göras renare.
Den 21 maj 2011, efter mer än sextio år i magasin, bortsett från en kort utställning 1985, visades panoramat för allmänheten igen i biblioteket i Cincinnati, nu skyddat i sina argonhöljen och kompletterat med pekskärmar där besökarna själva kan förstora detaljerna.
Vad som syns när man zoomar
Det är där panoramat blir något mer än en vacker stadsvy. Längs kajen vid Public Landing på den andra plåten ligger ångbåtarna så tydligt att man kan räkna deras skorstenar, och en av dem har gått att identifiera med namn. Det räknas som de äldsta fotografierna av ångbåtar på de amerikanska floderna. Längre österut, på den sjunde plåten, syns depån för järnvägen Little Miami Railroad, som hade börjat trafikera några år tidigare. På andra plåtar finns kyrkor, en kanalbro, lagerhus med reklamskyltar och längst ut de små samhällena Fulton och Columbia.
Uppe på en höjd i bakgrunden syns också stadens observatorium, som hade byggts några år tidigare och som räknas som det första offentliga astronomiska observatoriet i USA. Det hade finansierats av vanliga medborgare som köpte andelar i projektet.
Det mest omskrivna fyndet gäller människorna. Vid vattnet på den andra plåten står några personer som forskare vid biblioteket har tolkat som fria afroamerikaner. Om tolkningen stämmer kan det vara en av de tidigaste bilderna av fria svarta människor i en vardaglig miljö i USA. Det är en försiktig slutsats, och den bygger på hur figurerna ser ut på plåten, inte på några namn.
Där finns också två pojkar med hinkar som går längs stranden i närheten av ett avloppsutlopp. Bilden får en mörkare innebörd när man vet vad som hände året därpå. Sommaren 1849 drabbades Cincinnati av en koleraepidemi som tog tusentals liv. Panoramat visar staden precis innan.
Hur många megapixel?
I artiklar om panoramat återkommer ofta ett påstående om att varje plåt motsvarar en digitalbild på 140 000 megapixel. Siffran kommer från University of Rochester och har spridits vidare i otaliga artiklar. Den bör tas med en nypa salt.
En dagerrotyp har inga pixlar. Bilden består av mikroskopiska partiklar av silver och kvicksilver som sprider ljuset olika mycket beroende på hur tätt de ligger. Hur skarp den blir avgörs av objektivet, av hur väl kameran var fokuserad och av hur stilla motivet var, inte av någon fast upplösning. Att jämföra med megapixel blir därför ett sätt att säga att plåtarna är väldigt skarpa, snarare än ett mått.
Det som faktiskt går att säga är att detaljerna håller vid förstoringar på uppemot trettio gånger, och att konservatorerna i Rochester behövde tusentals mikroskopbilder för att få med allt. Hur många det blev varierar mellan källorna, från drygt 6 000 till över 11 000. Den sammanlagda datamängden låg i storleksordningen sju gigabyte. Det är imponerande för ett fotografi från 1848, men det är långt ifrån 140 000 megapixel per plåt.
Förklaringen till skärpan är enkel. En dagerrotyp är ett direktpositiv. Ljuset från objektivet träffar plåten och bilden blir kvar där, utan att gå via ett negativ, ett förstoringsobjektiv eller ett papper. Ingenting däremellan suddar ut detaljerna. Kombinationen av stort format, ett skickligt fokuserat objektiv och ett motiv som stod stilla gav en bild som rymde mer än fotograferna själva kunde se.
Inte först, men störst
Panoramat beskrivs ofta som det äldsta fotografiet av en amerikansk stad. Det stämmer inte riktigt. Redan i oktober 1839, bara några veckor efter att Daguerres metod blivit känd, tog Joseph Saxton en dagerrotyp av en skolbyggnad i Philadelphia från ett fönster i myntverket. Det finns också andra tidiga stadsbilder från 1840-talet.
Det som gör Cincinnatipanoramat unikt är omfånget. Det är det äldsta bevarade panoramafotografiet av en stad i Nordamerika, och ingen annan bild från tiden visar en hel amerikansk stadsmiljö så utförligt. Det är en dokumentation av en stad, inte en bild av en byggnad.
Det säger också något om fotografins första år. Dagerrotypisterna levde nästan uteslutande på porträtt. Det var där pengarna fanns. Att lägga åtta stora plåtar och en hel eftermiddag på en vy som ingen hade beställt var en investering i rykte. Panoramat var tänkt som ett skyltfönster för ateljén, ett bevis på vad Fontayne & Porter kunde åstadkomma. Det fungerade, men inte på det sätt de hade tänkt sig.
Samma tak, 170 år senare
Den 24 september 2018, på dagen 170 år efter Fontayne och Porter, gick en grupp fotografer upp på ett tak i Newport. De hade försökt hitta samma höjd, samma vinkel och samma brännvidd, och de fotograferade vid samma tid på dagen med digitala Hasselbladkameror. Resultatet visades samma höst i biblioteket i Cincinnati tillsammans med originalet, och på bibliotekets webbplats går det i dag att växla mellan de två bilderna och se staden förändras framför ögonen.
Det mesta på 1848 års bild är borta. Lagerhusen vid kajen har ersatts av motorvägar och arenor. Ångbåtarna är sedan länge upphuggna. Men på plåtarna finns de kvar, ner till ekrarna i vagnshjulen och gardinerna i fönstren.
Fontayne och Porter kunde inte se det de fotograferade. På drygt fyrahundra meters avstånd var Cincinnati för dem en rad hus och båtar i diset. Det var plåten som såg resten. Den samlade in allt ljus som nådde den, ända ner till visarna på en urtavla, och höll det kvar i silvret i mer än hundrafemtio år innan någon hade verktyg nog att titta. Fem minuter i två en söndag i september gick det att läsa först 2006.
Panoramat går att utforska i detalj på bibliotekets webbplats, där varje plåt kan förstoras och där byggnader och platser är märkta med historiska kommentarer.
Lämna ett svar