Julia Westergren

Den här veckan fotograferar Julia Westergren träd, och det är inga särskilda träd, utan de som står i hennes närmiljö. Projektet är nytt och mest planering än så länge, men testbilderna har börjat komma. Träden bär upp några av de ekosystem som rymmer flest arter i världen, och de nämns sällan när det talas om hotade arter. Vi tänker på noshörningar och pandor, säger hon, men träden har det också tufft. Enligt IUCN:s globala bedömning från 2024 är drygt en tredjedel av världens trädarter hotade, fler än alla hotade däggdjur, fåglar, reptiler och groddjur tillsammans. ”Trots det pratar vi sällan om det.”

Testbilderna handlar om komposition och ljus. Hon lägger grunden för ett sätt att tänka när hon har ett träd framför sig, och hon kallar det en utmaning att gå från vårt tredimensionella seende till en bild i två dimensioner. Hon provar olika perspektiv för att få djup, ser efter när bilden blir för rörig och undersöker hur mönster kan bära en bild. Hon fotograferar träd i landskapet, detaljer nära, hur grenarna formar sig. Längre fram vill hon fotografera hotade svenska arter, bland annat skogsalm och järnek, och bygga vidare därifrån.

Det är typiskt för hur hon väljer ämnen. Hon utgår från en art eller en fråga, och kameran kommer efter.

Kameran kommer i andra hand

Julia Westergren är biolog innan hon är fotograf, i den meningen att det är biologin som bestämmer var hon befinner sig. En vanlig vecka arbetar hon i fält eller studerar på heltid, och tillfällena att fotografera är färre än man tror. Projekten hon arbetar i styr vad som hamnar på bilderna.

På Öland är hennes uppgift att ta hand om ungarna av sydlig kärrsnäppa, en av Sveriges mest hotade fåglar. Projekt sydlig kärrsnäppa drivs av BirdLife Sverige och Nordens Ark. Ägg samlas in från vilda par, ungarna föds upp i skydd och släpps ut när de kan flyga, och på det sättet överlever fler av dem sina första veckor. Hon kom dit som praktikant och fick sedan en säsongsanställning som djurvårdare. Hon följer fåglarna från ägg till utsläpp.

”Sanningen är att majoriteten av tiden fotar jag inte”, säger hon. ”Jag jobbar och jobbar oerhört mycket.” När hon förra hösten inventerade klövvilt gick hon bestämda linjer genom terrängen och räknade varje djur hon såg längs dem. Fotograferingen kommer alltid i andra hand, om tid och tillfälle ges. Kameran ligger ändå alltid nära.

Det som gör att det fungerar sker innan. På fritiden övar hon teknik och läser in sig på det hon vill fotografera, och när hon kommer ut vet hon oftast vilken bild hon är ute efter. Då blir tiden med kameran kort. Ibland beställer projekten själva bilder av henne.

I julkalendern på Natursidan förra året beskrev hon en vår på Öland som började ovanligt tyst, med färre tofsvipor än tidigare och många kärrsnäppeägg som togs av rovdjur innan projektet hann fram. Våren slutade i gryningen med fyra nykläckta vilda ungar, ”inte tyngre än tiokronor”, som skulle ringmärkas innan de lämnade boet. ”Det blev tydligt varför jag gör det här arbetet.” Det som inte syns i den scenen är resten av arbetet. Många ägg och ungar räddas varje säsong genom uppfödningen och släpps sedan tillbaka ut på strandängarna.

Att stanna kvar vid bilden

Hon har själv beskrivit hur hon fotograferade tidigare. Hon rusade efter känslan när hon såg ett djur eller ett vackert motiv, och tryckte av utan att tänka efter. Många av de bilderna blev suddiga eller röriga, eller sa ingenting.

Det ändrades 2025, och skillnaden sitter i vad hon gör efter första exponeringen. Hon kommer ut med en grundidé, ett motiv, ett ljus eller en känsla. När hon hittar något som passar ställer hon upp kameran. ”Förr brukade jag ta en bild av mitt motiv och sedan gå vidare. Idag stannar jag kvar, tittar på bilderna och ställer frågor.” Förmedlar bilden det hon vill? Behöver kompositionen ändras för att leda blicken rätt, eller är det grundidén som ska ändras?

Metoden har hon arbetat fram med Melissa Farlow, fotografen som bland annat arbetat för National Geographic och som blev hennes mentor genom Girls Who Click. De har gått igenom bilder, övningar, komposition och ljus, men det viktigaste Farlow gav henne var enligt Julia Westergren något annat, att hitta sin egen väg och tro på sitt eget bildskapande.

Tekniken är ett medel. I en text för stativtillverkaren Gitzo har hon sagt att blixt, lång exponering eller ultraviolett ljus aldrig är målet utan ett sätt att få fram en stämning som vanliga metoder inte fångar. En storskrake i centrala Stockholm fotograferade hon med 1/8 sekunds slutartid, och i stället för att frysa rörelsen följde hon med den.

Väskan efter terrängen

Vad som följer med beror på terrängen och uppgiften. På långa vandringar går arbetsmaterialet före kameran, och då räcker ett lätt objektiv. När varken vikt eller motiv begränsar tar hon med det mesta och bestämmer på plats. Ljuset avgör också.

Grunden är en Canon R8 med tre objektiv, ett EF 24-70 mm på adapter, ett RF 70-200 mm och ett RF 200-800 mm, några filter och ett Gitzostativ som hon använder mycket. När hon planerar att arbeta med andra tekniker kommer självutlösare och blixt med.

I biologin arbetar hon nu mycket med kamerafällor och de data de ger. Det är tekniken hon helst vill ta in i sitt eget fotograferande.

En bild av något nästan ingen har sett

Den bild hon helst vill att folk ser först är den av en nykläckt kärrsnäppa. Hon väljer den för att den ger en känsla för arbetet och gör en nyfiken på det som finns utanför bildkanten.

Det hänger ihop med vad hon tror att en bild kan göra för en art som nästan ingen sett i verkligheten. ”Det är svårt att bry sig om något man inte känner till”, säger hon. En bild kan förvandla ett namn till något levande, och det är människors intresse som avgör var pengarna till naturvård hamnar. Hon arbetar dokumentärt och vill visa människorna bakom projekten, vad det kräver att hjälpa en hotad art. En av hennes bilder har använts i en kampanj för hotade arter som Nordens Ark gjorde tillsammans med Ikea hösten 2025.

Det hon själv minns bäst är mindre. Vid en utställning pekade en liten flicka på en av hennes bilder, och efter ett samtal sa flickan att hon också ville hjälpa hotade djur när hon blev stor. Julia Westergren känner igen sig. Det var Sveriges naturfotografer som en gång inspirerade ”lilla Julia”, säger hon.

Från Månsberget till Grimsö

Fotograferat har hon gjort sedan barnsben. Från 2016 satsade hon på allvar, men på annat än natur: event, porträtt och konserter. Sedan kom ett långt uppehåll. ”Jag tappade bort mig själv i mitt eget fotograferande.”

Vägen tillbaka gick genom naturvården. År 2021 var hon aktiv i Fältbiologerna Värmland och var med och startade en namninsamling mot ett köpcentrum i skogen på Månsberget i Karlstad, en tallskog med nyckelbiotoper och rödlistade arter. Hon fotograferade skogen som en del av protesterna, och bilderna användes när Natursidan skrev om striden. Planen gick igenom, och detaljplanen vann laga kraft 2024. Bilderna använder hon fortfarande, som en del av sitt tidigare arbete och som dokumentation av en plats under en tid då dess framtid diskuterades.

Skillnaden mellan att fotografera för att försvara en skog och för ett bevarandeprojekt är inte så stor, menar hon. I båda fallen handlar det om att lära känna platsen, förstå vad som finns där och föra det vidare till dem som aldrig varit där. Det som har ändrats är hur hon berättar.

Efter Månsberget kom biologin, en kandidatexamen, arbete som naturguide och praktiken på Öland. Det var i bevarandearbetet hon förstod att intresset inte skulle gå över. ”Jag är helt fast!” Naturfotot på allvar räknar hon från 2024, när hon antogs till Girls Who Click och började arbeta med sitt eget bildberättande. I dag bor hon på Grimsö forskningsstation, SLU:s viltforskningsstation i Lindesbergs kommun, och läser femte året på en master i biologi.

PLANKET och de andra

Inspirationen kommer från hundratals fotografer, stora och små, och från fotoböcker, föreläsningar, musik, film och text. Det som förenar bilderna hon fastnar för är att de berättar något och väcker en känsla. Mest inspireras hon ändå av de andra unga kvinnliga fotograferna i Girls Who Click, där ambassadörerna träffas varje månad och delar bilder, projekt och mål.

En del av arbetet är att ordna så att andra får visa sina bilder. Hon har varit med och arrangerat utställningar sedan 2017, i Arvika bibliotek, på Gjuteriet Nöjesfabriken i Karlstad och i Naturum Värmlands utomhusutställning om pollinatörer. I augusti var hon kontaktperson när Sveriges Unga Naturfotografer ställde ut på PLANKET i Stockholm, ett samarbete som började med ett samtal med en av arrangörerna på Naturfotodagarna i Västerås. Hon samordnade utställarna, förmedlade information och hjälpte till att hänga upp och ta ner tavlorna. Själv visade hon bland annat fågeln från centrala Stockholm, kronhjorten, en kärrsnäppa och blommor från Öland.

Varför jag har Julia med på listan

Julia är med för att hennes bilder inte kommer först. Hon är där som biolog, med arbetsuppgifter som ska göras, och kameran ligger bredvid tills det blir tid över. Ändå är det hon som har bilderna av en art som nästan ingen har sett.

Det som fastnade hos mig är att hon stannar kvar vid motivet. Hon tar en bild, tittar på den och frågar sig om den säger det hon vill. Jag gör tvärtom. Jag tar bilden och går vidare, och sedan sitter jag hemma och ser vad som fattades. Där har hon något jag borde ta efter, och det är ingen utrustningsfråga.

Sedan känner jag igen det andra hon gör. Hon ordnar så att andra får visa sina bilder, hon samordnar, hänger upp och tar ner. Det är föreningsarbete, oavsett vad det kallas, och det syns sällan i någons portfolio. Att hon gör det vid sidan av heltidsstudier och fältarbete är imponerande.

Att hon tappade bort sig i sitt eget fotograferande och sedan kom tillbaka tror jag att fler känner igen sig i än vad som sägs högt. Skillnaden är vad hon kom tillbaka till. Hon hittade ett ämne som var större än bilderna, och sedan blev bilderna bättre.