Lisa Hallgren

Är de två på uppdraget ber Lisa Hallgren reportern att hålla blixten. Snällt, poängterar hon. Det är en Profoto handblixt med en liten uppfällbar ljusformare, och skälet är först praktiskt. Hon vill ha händerna fria och slippa släpa på ett stativ som kanske inte ens kommer till användning.

Men det finns ett skäl till. Det brukar lätta upp stämningen i rummet, säger hon. När skribenten står där med lampan i handen dämpas något av självmedvetenheten hos den som ska porträtteras.

Blixten är en del av en packning som ska vara så lätt som möjligt, eftersom hon vid redaktionella uppdrag måste kunna ställa om snabbt. Två kamerahus, ett 50 mm f/1,4 och ett 24-70 mm f/2,8. Extra batterier och minneskort, ljudutrustning och ibland en dator. Vad av det använder hon? ”Använder allt!”

För två år sedan, när hon fortfarande gick på Nordens Fotoskola och gjorde praktik på Dagens Industri, beskrev hon för Fotografisk Tidskrift hur det brukade se ut från hennes håll. Hon var den som satt bredvid reportern och väntade på att få ”mina fem minuter för att fotografera”. Reportern som blixtstativ är ett sätt att få ut mer av de minuterna.

Klockan 06.15

Mycket av vardagen är porträtt, och en del av dem är kända ansikten. För Expressen har hon fotograferat komikern Henrik Dorsin på Scalateatern i samband med Svenska Revyn, i december 2025, och Mona Sahlin på hennes stamgym, klockan 06.15 en morgon i april i år. Gymmet har räddat hennes liv, berättade Sahlin.

En vecka som fylls under tiden

Vad hon fotograferar den här veckan går inte att säga i början av den. Hon blir ofta inringd med kort varsel. Veckan innan hon svarade på mina frågor såg ut som många andra: ett uppdrag var bokat sedan tidigare, pressbilder åt ett företag, och under veckans gång trillade tre redaktionella jobb in.

Ibland blir det flera fotograferingar på en dag, ibland en enda på en hel vecka. Det mesta av tiden går ändå till det runt omkring, säger hon. Redigera och leverera bilder, fakturera, bokföra, läsa på och planera inför nästa jobb. Ibland söker hon stipendier, och ibland hör hon av sig till nya uppdragsgivare som hon är nyfiken på. ”Ibland får man inget svar, ibland ett ’vi skriver upp dig på frilanslistan’ och ibland får man uppdrag.”

Den andra vägen in har gått genom praktikplatserna. Under utbildningen gjorde hon praktik på redaktioner som efter examen blev vikariat och frilansuppdrag. Sammanlagt har hon frilansat i ungefär ett och ett halvt år sedan examen 2024, och det mesta av hennes fokus ligger just nu på att det ska fortsätta fungera.

Bilderna har gått till Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Industri, Göteborgs-Posten, Arbetet, Dagens ETC, Ljusnan och Aftenposten, och till tidningar som Kommunalarbetaren, Elektrikern, Företagaren och Hemslöjd.

Tre vändor på SvD

På Svenska Dagbladet har hon gjort tre vändor. Först som praktikant hösten 2023, sedan som sommarvikarie 2024 och till sist på ett längre vikariat från mars till juli 2025. Under det sista ingick bildredaktörskap vid sidan av fotograferandet.

Det var lärorikt, säger hon. Man lär sig vilka bilder i ett urval som faktiskt går att använda. Och det gav henne en balans att hålla i sitt eget arbete, mellan att släppa kontrollen över vilka bilder redaktören till slut väljer och att själv veta vilka som borde väljas. ”Som fotograf var jag på plats och vet därför vilka bilder som väger tyngre än andra, samtidigt som bildredaktören känner sina läsare väldigt väl och vet därför vad som funkar för dem.”

Under det sista vikariatet fotograferade hon bland annat Shahrdad, som kom till Sverige från Iran som 14-åring tillsammans med sin mamma. Efter elva år fick han avslag på sin ansökan om arbetstillstånd och beslut om utvisning, sedan hans anställning bedömts ha annonserats på fel sätt. Hon fotograferade honom på den näst sista fotbollsträningen, den då lagkamraterna fick veta att lagfotot skulle tas två veckor senare. Då skulle Shahrdad redan ha lämnat landet. Utvisningen stoppades senare tillfälligt, efter att oroligheter brutit ut i Iran.

Bussen hem

Samma vår, i maj 2025, reste hon och Jesper Sundén till Jordanien och Syrien för SvD. Assadregimen hade fallit i december året innan, och syriska flyktingar började återvända efter fjorton år i exil. Bussen som flyktingarna åkte hem med stod FN:s flyktingorgan UNHCR för.

En av dem som åkte var Zeinab, 26 år. Hon reste med sina fyra barn, det yngsta tre månader gammalt, medan maken stannade kvar i Jordanien för att arbeta och försörja familjen. I Syrien väntade hennes föräldrar och ett riktigt tak över huvudet. Hon hoppades också att kvinnor i Syrien en dag ska få samma rättigheter som kvinnor i Jordanien.

Vid gränsen kommer bussar med återvändande familjer varje dag, och många återförenas där efter flera år ifrån varandra. För många av barnen är Syrien ett land de knappt minns.

Reportaget publicerades på svd.se 14 maj 2025. I år var det en av tre finalister till Refugee Awareness Award, som Sverige för UNHCR delar ut. Juryn beskrev det som ett annorlunda reportage om en mindre känd sida av flykten, hur det känns att komma hem efter mer än ett decennium borta. Samma reportage var nominerat till Svenska Röda Korsets journalistpris.

Hon som sliter för hästarna

Frågar man vilken av hennes egna bilder hon helst vill att folk ser först blir svaret något av porträtten av Anna Louisa Joensen, från 2023. Dels för att hon identifierar sig så starkt med projektet, det visar vem hon är som fotograf. ”Men framförallt för att jag tycker att Anna Louisa är en naturkraft som inspirerar och hennes arbete förtjänar uppmärksamhet.”

Anna Louisa Joensen har i över 20 år arbetat för att bevara den färöiska hästen, en ras som när Lisa var där räknades i 87 individer. Stallet ligger uppe bland bergen. Hagarna ska mockas, frusna vattenledningar lagas och höbalar på 200 kilo flyttas, i ett väder som sällan ger någon nåd.

Projektet blev examensarbetet på Nordens Fotoskola. Hon bodde på Färöarna från slutet av januari till början av mars 2023. Det regnade eller snöade varje dag, och vinden var sådan att hon fick plasta in kameran och ibland hålla sig fast i grästuvorna för att inte blåsa omkull, som hon berättade för Fotografisk Tidskrift året efter. Bilderna publicerades i ETC och visades i examensutställningen Vardag på Galleri Kontrast i Stockholm våren 2023.

Redan då sa hon att det kanske skulle bli ett livslångt projekt. Det hoppas hon fortfarande. Tillbaka har hon inte varit, men hon har följt på avstånd vad som händer. ”Det börjar snart bli dags att åka tillbaka. Ser väldigt mycket fram emot det!”

Från stallet

Hon började tidigt, med föräldrarnas videokamera i lågstadiet, och gick över till en systemkamera i högstadiet. Då handlade det mest om att få fina bilder av hennes andra intressen, som hästarna i stallet hemma i Hälsingland. Just därför dröjde det, säger hon, innan hon förstod att fotograferandet var ett intresse i sig.

När hon slutade i stallet efter gymnasiet insåg hon för första gången att hon ville fortsätta. Hon visste också att det var människor hon ville fotografera, även om det kändes både läskigt och ganska ogörbart. ”Jag har alltid hört att fotografi är en svår bransch, så varför skulle just jag kunna jobba som fotograf?” sa hon 2024.

Efter det estetiska programmet blev det ett yrkesförberedande år på fotolinjen i Hemse, på Gotlands folkhögskola. Lärarna där var duktiga på att fånga upp henne, och hon sökte Nordens Fotoskola. Det var under examensarbetet, när hon stod på Färöarna och fotograferade Anna Louisa Joensen, som hon verkligen fattade grejen. ”Det kändes jätteviktigt och det var nog då jag på riktigt förstod att fotograferandet var något jag inte ville släppa.”

Juryn i Årets bild utsåg henne till Årets Rookie för 2023. Hon gör ”medvetna och begåvade val, journalistiska likväl som bildmässiga”, skrev juryn, och bilderna förmedlar ”humor, uppgivenhet, ömhet, glädje och trötthet”. Samma år blev hon Årets Rookie även hos Pressfotografernas Klubb i Stockholm.

Själv tyckte hon att det var nästan existentiellt att skicka in bilderna. ”Och egentligen tycker jag inte att man kan tävla i bild.”

De andra bildjournalisterna

Det hon tittar på är framför allt andra bildjournalister och deras arbete, mest på Instagram och i nyhetsflödena. Det är bilderna, men lika mycket sättet att arbeta, säger hon: medmänskligt, och skarpt och granskande när situationen kräver det.

Kollegorna har betytt mycket från början. Under praktiken på SvD och DI blev hon väl bemött och fick stöd, och det som hjälpte mest var en insikt om dem som redan kunde yrket. ”Det har varit viktigt för mig att förstå att även etablerade och erfarna fotografer har dåliga dagar, det har gjort allt lite mindre läskigt och har dämpat prestationsångesten en aning”, sa hon till Fotografisk Tidskrift 2024.

Intervjun gjordes en kväll i entrén till Bonnierhuset, efter en dag då hon fotograferat en styrelseledamot på Ericsson i Kista. Hon växte upp med en snickarpappa och kände sig mest hemma i arbetarmiljöer, och styrelserummen var nya för henne. Att hitta en berättelse i ”tråkiga konferenslokaler” var en utmaning, men hon såg nyttan: ”Bilderna jag tar här på DI kan appliceras på mycket annat.” Om hon tänkte på tidningen eller på sin egen portfolio svarade hon att hon nog tänkte för lite på sig själv. ”Jag vet att det är portfolion vi ska bygga, men jag har nog tänkt mest på jobbet.”

Redan då ville hon arbeta inom press och samtidigt göra längre reportage och fördjupa sig, och hon hoppades att det skulle gå att kombinera. Det är samma sak hon säger nu, att hon framöver vill göra fler längre dokumentära projekt. ”Bildjournalistiken är ju sjukt viktig och kommer högst troligen att fortsätta vara det.”

Varför jag har med Lisa på listan

Det som fick mig att stanna upp i hennes svar var vilken bild hon helst vill att folk ser först. Hon har ett reportage från Syrien som varit finalist till Refugee Awareness Award och nominerat till Röda Korsets journalistpris. Ändå väljer hon porträtten av en kvinna med en spade på Färöarna, gjorda som skolarbete. Dels för att det är där hon känner igen sig själv som fotograf, men framför allt för att Anna Louisa förtjänar uppmärksamhet. Det säger mer om henne som fotograf än något pris kan göra.

Jag tycker också om att hon är så ärlig om hur vardagen faktiskt ser ut. Den mesta tiden går åt till att redigera, fakturera och bokföra, och när man hör av sig till en redaktion får man ibland inget svar alls, ibland ett ”vi skriver upp dig på frilanslistan”. Det är sällan någon säger det rakt ut. För den som går en fotoutbildning i dag och undrar hur det ser ut på andra sidan examen är det värt mer än en lista med uppdragsgivare.

Och så reportern som blixtstativ. Det är ett så litet och praktiskt knep, och samtidigt handlar det om något större: att få en människa att slappna av framför kameran när man bara har fem minuter på sig. Där har jag verkligen något att lära, nästa gång jag försöker mig på den sortens fotografering.

Hon har frilansat i ett och ett halvt år och säger själv att fokus ligger på att det ska fortsätta fungera. Mellan Mona Sahlin klockan 06.15 och en buss full av familjer på väg hem till Syrien vill hon också hinna tillbaka till Färöarna. Jag hoppas att hon gör det!