I maj 1888 stod ett upprop att läsa i Dagens Nyheter. Avsändaren hette G. Tore Ericsson och undervisade i konsthistoria vid Konstakademien i Stockholm. Han ville bilda en förening för fotoamatörer, och han motiverade det med en tanke som då fortfarande lät djärv. Fotografin, skrev han, var inte längre något som bara yrkesmän kunde utöva. Den höll på att bli en tillgång för alla, ett commune bonum, och det borde vara en källa till glädje för vem som helst att själv kunna avbilda sin omgivning. Den som delade intresset uppmanades att komma till Hotell Continental den 29 maj för att diskutera saken.
Ungefär samtidigt satt en tjugosjuårig före detta ateljéfotograf i Kalmar och skickade ut ett gratis provnummer av en ny tidskrift. Han hette Albin Roosval och tidskriften hette helt enkelt Fotografisk Tidskrift. De två initiativen föddes på var sitt håll i landet. Inom ett halvår hade de vuxit ihop till något som skulle bli Sveriges första fotografiska sammanslutning, och som i många år framåt var den viktigaste mötesplatsen för svensk fotografi.
Ett år då kameran blev lättare
Det var ingen slump att uppropet kom just 1888. Under det senaste årtiondet hade den färdiga torrplåten med gelatinemulsion ersatt våtplåten, som måste beredas och framkallas på plats medan den ännu var fuktig. Med torrplåten kunde fotografen köpa sina plåtar färdiga i ask, exponera dem när det passade och framkalla dem långt senare. Exponeringstiderna hade krympt så mycket att handkameror utan stativ blev möjliga. Samma år lanserade George Eastman i Rochester sin första Kodak, lådan som skickades in i sin helhet till fabriken när rullen var slut.
Fotografin höll alltså på att lämna ateljén. Bättre bemedlade familjer hade börjat fotografera sig själva, och flera yrkesgrupper upptäckte att kameran kunde bli ett arbetsredskap. Läkare dokumenterade sjukdomsbilder, astronomer fotograferade stjärnhimlen, militärer funderade på spaning från ballonger och ingenjörer ville kunna visa hur ett bygge fortskred. Utomlands hade fotograferna sedan länge egna föreningar och tidskrifter. The Royal Photographic Society i London hade gett ut sin tidskrift sedan 1853, Danmark fick Dansk Fotografisk Forening 1879 och i Berlin fanns en livaktig amatörförening. I Sverige fanns ingenting av det slaget.
Kvällen på Hotell Continental
De som kom till Hotell Continental den där majkvällen var en blandad skara. Där fanns konstnären Gottfrid Kallstenius och ornamentsbildhuggaren Sven Scholander, och där fanns en litograf, en apotekare, en tandläkare, en ingenjör, en major och en professor. Den mest erfarne fotografen i rummet var Carl Gustaf Vilhelm Carleman, som då var nära sjuttio år gammal och kallade sig artist.
Carleman hade drivit porträttateljé i Stockholm sedan 1860-talet och hörde till de tidiga svenska fotograferna som vågade sig på nya metoder. På 1870-talet var han en av de första som lyckades rastrera fotografier så att de gick att trycka i böcker och tidningar, bland annat i boken Paris ruiner från 1871. Han blev föreningens förste ordförande. Nationalencyklopedin räknar honom, tillsammans med Ericsson, som initiativtagare till föreningen.
Föreningen fick namnet Svenska Fotografi-Amatörföreningen. Stadgarna skrevs med amatörföreningen i Berlin som förebild och föreskrev att föreningen skulle delas in i geografiska sektioner runt om i landet. Det visade sig svårt att genomföra med så få medlemmar utanför huvudstaden. Den enda sektion som faktiskt kom till stånd var den i Uppsala, där astronomen Nils Dunér blev ordförande. Göteborgsamatörerna valde i stället att bilda en egen förening.
Ett fackblad flyttar till Artillerigatan
Albin Roosval var född 1860 i Kalmar, son till en bankdirektör. Han hade läst vid Lunds universitet utan att ta examen, arbetat några år som banktjänsteman och sedan sadlat om till fotograf, bland annat med en period som ateljéfotograf i Malmö. Vintern 1887–1888 började han planera en svensk facktidskrift. Det fanns gott om utländska, men de var skrivna för andra förhållanden och fyllda med långa vetenskapliga avhandlingar som sällan hjälpte den som stod i ateljén och skulle få en plåt att fungera.
Provnumret var på tjugofyra sidor och betecknades N:o 0. Det delades ut gratis i slutet av april, och tio av sidorna var annonser, ett tjugotal av dem från tyska fotofirmor. Den 1 juni kom det första ordinarie numret, tryckt på Westinska officinen i Kalmar. Tidskriften vände sig redan från början till både fackmän och amatörer.
Det dröjde inte länge innan Roosval insåg att framtiden låg i Stockholm. Från den 1 oktober 1888 hade tidskriften redaktion och expedition på Artillerigatan 6 på Östermalm. Han valdes nästan omgående in som suppleant i den nya amatörföreningens styrelse, och på septembersammankomsten väcktes förslaget att Fotografisk Tidskrift skulle bli föreningens officiella organ. Vid årsmötet i oktober, då föreningen hade fyrtiotvå betalande medlemmar, blev förslaget ett beslut.
Adressen har en efterhistoria. Vid årsskiftet 2021–2022 flyttade Fotografisk Tidskrift och Svenska Fotografers Förbund in i samma hus på Artillerigatan 6. Tidskriften har kommit ut i obruten följd sedan 1888.
Professorer, majorer och en apotekare som inte var apotekare
I april 1889 publicerade Fotografisk Tidskrift föreningens medlemsmatrikel, och den läses i dag som ett tvärsnitt av det övre Stockholm. Där finns drygt fyrtio olika yrkestitlar, från greve och kabinettssekreterare till jägmästare och juvelerare. Det som saknas är ordet fotograf. Bara i två fall finns en koppling till branschen, en fototypör och en reproduktionsfotograf. De fyra kvinnliga medlemmarna står inte med någon yrkestitel alls, bara som fruar och fröken.
Bakom titlarna fanns flera av landets mest avancerade fotografer. Professor Carl Curman vid Karolinska institutet var en föregångare inom medicinsk fotografi. Astronomen Hugo Gyldén vid observatoriet i Stockholm och den unge docenten Carl Charlier vid Vetenskapsakademien arbetade med att använda fotografiska plåtar för att mäta och kartlägga stjärnhimlen. Major Claes Adelsköld hade under årtionden byggt järnväg i Sverige och Finland och dokumenterat anläggningsarbetena med egen kamera. Hovintendenten Algernon Börtzell ledde Generalstabens litografiska anstalt och tog med sig en ung medarbetare, ingenjören Axel Lagrelius, som senare skulle efterträda honom som chef för Riksbankens sedeltryckeri.
Matrikeln döljer också en del. Numa Peterson står med som apotekare, men han var i själva verket landets största fotohandlare, med en välsorterad butik på Hamngatan och en egen kameraverkstad. Bland Uppsalamedlemmarna står en fröken Emma Schenson. Hon var en sextioårig yrkesfotograf som haft egen ateljé sedan våtplåtens dagar och som framför allt blivit ihågkommen för sin bildserie från Uppsala domkyrka.
Vid årsskiftet hade föreningen sextionio medlemmar och i februari 1889 sjuttiosju, varav tretton bodde utanför Stockholm. Påfallande många kom från huvudstadens övre medelklass, vilket säger en del om vem som hade råd med en kamera och allt som hörde till i slutet av 1880-talet. Vid de månatliga sammankomsterna hölls föredrag och diskussioner, ny utrustning demonstrerades och medlemmarna visade sina bilder för varandra. Roosval byggde samtidigt upp ett bibliotek med facklitteratur, ofta svåråtkomliga utländska handböcker, och anmälde nyheterna i tidskriften.
Grälet om vem som fick vara med
Det dröjde inte länge innan föreningen ställdes inför en principfråga. Ericsson hade tänkt sig en förening enbart för amatörer, organiserad i sektioner över landet. Den modellen fick inte stöd i styrelsen. Mot slutet av 1889 ändrades stadgarna och namnet. Föreningen hette hädanefter bara Fotografiska föreningen, och den öppnades för yrkesfotografer. Ett år senare lämnade Ericsson föreningen han hade grundat.
Samtidigt bytte föreningen ledning. Den förste ordinarie ordföranden, medicine doktor Elias Heyman, professor vid Karolinska institutet, dog den 14 december 1889. Han efterträddes av astronomen Hugo Gyldén.
Öppningen mot yrkeskåren märktes direkt. I medlemsförteckningen 1890 fanns ett halvt dussin av Stockholms mest framgångsrika fotografer, bland dem hovfotograferna Gösta Florman, Mathias Hansen, Johannes Jaeger och Selma Jacobsson. Även fotografen Heléne Edlund och Valentin Wolfenstein anslöt sig. Med dem fick föreningen tillgång till kunskaper och kontakter som amatörerna saknade, och den blev snabbt en livaktig plats för föredrag, demonstrationer och interna utställningar. Samma år accepterade den konstnärligt aktive prins Eugen, själv ivrig amatörfotograf, att bli hedersledamot.
En lag för fotografens bild
Fotografiska föreningen blev tidigt något mer än en studiecirkel. Femtio år efter att fotografin hade presenterats för världen fanns det fortfarande ingen svensk lag som skyddade en fotografs bilder mot att kopieras och säljas av andra. Våren 1890 tillsatte föreningen en kommitté för att driva frågan. Där satt professorerna Curman och Gyldén och hovfotograferna Florman och Jaeger, med Roosval som sekreterare. Efter tre månader lämnades ett utlåtande till regeringen.
Det skulle dröja sju år innan riksdagen antog lagen om rätt att återge fotografisk bild. Den trädde i kraft den 1 januari 1898. Roosval kommenterade den i Svenska Dagbladet och menade att det var ett stort framsteg att fotografernas andliga arbete nu ansågs värt att skydda i lag, på samma sätt som konstens och litteraturens verk.
Kronprinsessan på Industripalatset
Hösten 1894 öppnade den första offentliga fotografiska utställningen i sitt slag i Sverige, i det så kallade Industripalatset på Östermalm. Den visade yrkesfotografernas bilder sida vid sida med amatörernas, och dessutom fotografisk utrustning och litteratur. Formellt kom inbjudan från Industripalatset, men i praktiken var det Roosval som drev utställningen, med hovfotografen Gösta Florman vid sin sida. Redan innan den öppnade kunde Aftonbladet berätta att kronprinsessan Victoria hade gett tillstånd att visa sina egna fotografier.
Victoria var en av sin tids skickligaste amatörfotografer. Under en resa längs Nilen vintern 1890–1891 hade hon fotograferat så mycket att hon senare gav ut en privattryckt bok med sina egna bilder. Att kungahuset fanns med bland utställarna gav arrangemanget en glans som pressen inte missade. Vid en middag på Industripalatset överlämnade de deltagande amatörerna en bordsuppsats i silver till Roosval, och Florman höjde glaset för honom å fackfotografernas vägnar. Året därpå blev Victoria hedersledamot i föreningen.
I samband med utställningen hölls också ett fotografiskt möte i Tekniska skolans aula. Femtio fackfotografer och amatörer från Stockholm satt där tillsammans med sjuttio kolleger från landsorten, som Roosval hade förhandlat fram nedsatta biljettpriser på statens järnvägar åt. Aftonbladet kallade sammankomsten Sveriges första allmänna fotografimöte. Roosval föreslog en kommitté som skulle bevaka fotografernas intressen inför den stora konst- och industriutställningen i Stockholm 1897, och förslaget gick igenom utan debatt. Ur den kommittén växte Svenska Fotografernas Förbund fram 1895, med Gösta Florman som ordförande. Fotografiska föreningen hade blivit för liten för de frågor den själv hade väckt.
Biblioteket som överlevde föreningen
Yrkesfotograferna fick sitt förbund, och Fotografisk Tidskrift blev med tiden förbundets tidskrift. Fotografiska föreningen fortsatte som mötesplats för de ambitiösa amatörerna, och under 1900-talets första decennier blev den en av den svenska piktorialismens viktigaste miljöer. Föreningen gav ut premieblad till sina medlemmar, och 1909 var det Sigrid Beyers bild från Djurgårdsbrunnsviken som trycktes. John Hertzberg, som framkallade negativen från Andrées polarexpedition, var föreningens ordförande under de sista femton åren av sitt liv och den ende som fick dess guldmedalj. Fysikern Helmer Bäckström redigerade föreningens Nordisk tidskrift för fotografi från 1923 och var även han ordförande. Enligt Nationalencyklopedin hade föreningen sin storhetstid under 1930-, 1940- och 1950-talen, med en omfattande tävlings- och utställningsverksamhet. 1939 stod den tillsammans med Svenska Fotografers Förbund bakom jubileumsutställningen på Liljevalchs konsthall till fotografins hundraårsdag. 1946 bröt sig en grupp medlemmar ut och bildade Stockholms Kameraklubb.
Det som har överlevt bäst är biblioteket som Roosval började bygga redan första året. Det fick tidigt problem med medlemmar som lånade och glömde att lämna tillbaka. I februari 1891 manade han i tidskriften dem som hade föreningens böcker hemma att skicka tillbaka dem, eller åtminstone höra av sig. Bland de äldsta böckerna finns flera som hovfotografen Johannes Jaeger skänkte, med hans ägarstämpel kvar. Samlingen omfattar i dag omkring tvåtusen band och ett par hundra periodiska skrifter. 1971 blev den en av grundplåtarna i Fotografibiblioteket, som hörde till det nya Fotografiska museet på Skeppsholmen, och sedan 2013 finns den i Konstbiblioteket, Nationalmuseums och Moderna museets gemensamma bibliotek. Under 2025 började delar av den katalogiseras i Libris, och många av titlarna visade sig inte finnas någon annanstans i landet.
Föreningen som blev en förebild
I februari 1889 annonserade några fotointresserade i Helsingfors i Hufvudstadsbladet efter likasinnade. Tjugosex personer kom till ett hotell vid Salutorget och enades om att bilda en klubb för amatörfotografer efter mönster av den förening som nyss grundats i Stockholm. Klubben de bildade, Amatörfotografklubben i Helsingfors, finns fortfarande kvar och räknas som Nordens äldsta verksamma fotoklubb.
Mönstret känns igen än i dag. En annons eller ett upprop, ett möte i en lokal som någon har ordnat, en ordförande, stadgar och en månatlig sammankomst där någon håller ett föredrag och någon annan visar vad den nya utrustningen klarar. Medlemmarna tar med sig sina bilder, tittar på varandras och lär sig av dem som kan mer. Det var precis så det gick till i Stockholm 1888, och det är så det fortfarande går till i hundratals fotoklubbar runt om i landet.
Tore Ericsson fick aldrig den förening han hade tänkt sig. Amatörerna fick dela den med yrkesfotograferna, och han själv lämnade den efter ett par år. Men i grundtanken fick han rätt. Fotografin blev en tillgång för alla, i en utsträckning som ingen av dem som satt på Hotell Continental den där kvällen i maj kunde föreställa sig.
Lämna ett svar