I februari 1883 satt en 29-årig kontorist vid polisprefekturen i Paris och mätte huvudet på en gripen man. Mannen sa att han hette Dupont. Kontoristen antecknade huvudets längd och bredd, örats längd, fotens och långfingrets, och några mått till. Sedan gick han till sina lådor med kort, sorterade bort det ena facket efter det andra och stod till slut med ett enda kort i handen. Måtten stämde. Enligt kortet hette mannen inte Dupont utan Martin, och han hade gripits av polisen bara några månader tidigare.
Kontoristen hette Alphonse Bertillon. Han hade fått tre månader på sig att visa att hans metod fungerade, och nu hade han ett namn att lägga fram för sina chefer. Det var början på det första vetenskapliga systemet för att identifiera brottslingar, och på en bild som nästan alla i dag känner igen utan att någon behöver förklara den. Ett ansikte framifrån och samma ansikte från sidan, mot en slät bakgrund och på samma avstånd. Signalementsfotot.
Kontoristen i arkivet
Alphonse Bertillon föddes i Paris i april 1853 och växte upp i en familj där man räknade på människor. Fadern, Louis-Adolphe Bertillon, var läkare och statistiker, en av grundarna av antropologiska skolan i Paris och chef för stadens statistikbyrå. Morfadern, Achille Guillard, var den som myntade ordet demografi. Storebror Jacques blev även han statistiker. Alphonse själv var ett problem. Han kastades ut från flera skolor, avbröt sina medicinstudier och arbetade en tid som språklärare i England innan fadern använde sina kontakter för att skaffa honom en tjänst vid polisprefekturen. I mars 1879 började han där som skrivbiträde.
Arbetet bestod i att fylla i och sortera signalementskort över gripna personer. Ordet signalement betydde en beskrivning av en persons utseende, sådan som fanns i pass och efterlysningar, och korten var ungefär så exakta som man kan vänta sig. Längd, hårfärg, ögonfärg, kanske ett ärr. Därtill fanns fotografierna. Parispolisen hade tagit bilder av fångar sedan länge, och efter Pariskommunen 1871 hade prefekturen anlitat fotografen Eugène Appert för att porträttera de dömda. Men en växande samling porträtt är inte detsamma som ett register. Fotografierna var ordnade efter namn, och problemet med återfallsförbrytare var just att de inte uppgav sitt riktiga namn. Den som ville veta om en gripen man fanns i arkivet fick bläddra igenom bild efter bild och hoppas på att känna igen honom.
Frågan var inte bara praktisk. I Frankrike utgjorde återfallsförbrytarna vid den här tiden ungefär hälften av fångarna, och regeringen förberedde en lag som skulle göra det möjligt att skicka den som dömts tillräckligt många gånger till straffkolonierna i Franska Guyana. Den lagen kom 1885. För att den skulle kunna tillämpas måste staten först kunna bevisa vem som var vem.
Tre månader av prefekten
Bertillon kände till sin fars antropologi och den belgiske statistikern Adolphe Quetelets tankar om att människokroppens mått följer regelbundna fördelningar. Han såg att vissa mått, framför allt på skelettet, förändras mycket lite hos vuxna. Om man tog tillräckligt många av dem borde kombinationen bli unik för varje person. Hösten 1879 skrev han en rapport om saken till polisprefekten Louis Andrieux. Prefekten var inte imponerad och lär ha uppfattat sin underordnade som rubbad. En andra rapport fick honom att hota med avsked.
Bertillon väntade. Sommaren 1881 fick prefekturen en ny chef, Ernest Camescasse, och i slutet av 1882 fick Bertillon till sist sin chans. Han fick två assistenter och tre månader. Om metoden under den tiden avslöjade en enda återfallsförbrytare skulle den få fortsätta. Med tanke på att en gripen person först skulle mätas, dömas, släppas och sedan gripas på nytt inom samma kvartal var oddsen inte goda.
Det var mot slutet av prövotiden som Dupont visade sig vara Martin. Datumet brukar anges till den 20 februari 1883. Uppgifterna om vad mannen hade gripits för går isär, men i de flesta berättelser handlar det om en bagatell, ibland så lite som några tomma flaskor. Det spelade ingen roll. Systemet hade fungerat i praktiken, och tidningarna skrev om det. Åtta dagar senare, den 28 februari, dog Louis-Adolphe Bertillon i Neuilly, och det brukar berättas att han hann få veta att sonen till slut hade lyckats.
Under resten av 1883 identifierade Bertillon och hans medarbetare enligt de vanligaste uppgifterna 49 återfallsförbrytare. Året därpå var de 241. Ett särskilt identifieringskontor inrättades, och metoden fick ett namn efter sin uppfinnare, bertillonnage.
Elva mått och en byrå med lådor
Själva mätningen gjordes i en bestämd ordning och med särskilda instrument. Den gripne fick stå barfota mot en mätsticka och sedan sträcka ut armarna mot en tavla för att mäta famnvidden. Han satte sig på en pall för att mäta sittande längd. Med en sorts passare, en kefalometer, mättes huvudets längd och bredd, och med ett mindre instrument längden på höger öra. Därefter mättes vänster fot, vänster långfinger och lillfinger och vänster underarm från armbågen till långfingrets spets. Till detta kom kindbenens bredd. Det var elva mått, och till dem lades ögonens färg.
Måtten var inte poängen i sig. Poängen var hur de kunde sorteras. Bertillon delade in varje mått i tre klasser, små, medelstora och stora, och ordnade korten därefter. Först efter huvudets längd, sedan inom varje grupp efter huvudets bredd, därefter efter långfingret och så vidare. Med varje mått krympte högen av kort som behövde jämföras. Med några tusen kort kunde en sökning sluta i en handfull. Med hundratusentals kort i skåpen gällde samma sak, så länge måtten var rätt tagna. Bertillon räknade ut att sannolikheten för att två personer skulle ha samma värden i fjorton mått var en på mer än 286 miljoner.
Det var detta som gjorde systemet till något nytt. Namnet var inte längre nyckeln till arkivet. Kroppen var nyckeln, och namnet kunde den gripne behålla eller byta som han ville. Den som letade efter en person sökte inte längre efter vem han sa att han var, utan efter hur han var byggd.
Det talade porträttet
Bertillon nöjde sig inte med måtten. Han ville också att polisen skulle kunna beskriva ett ansikte så exakt att en annan polis kunde känna igen det på gatan, utan bild. Det var svårare än det låter, eftersom vardagsspråket har få ord för hur en näsrygg buktar eller hur en örsnibb är fäst vid kinden. Han konstruerade därför ett eget vokabulär, med förkortningar för varje drag och en skala för varje egenskap. Pannan kunde vara mer eller mindre sluttande, näsan mer eller mindre uppnäst, och örat beskrevs del för del, från kanten och vecken till snibbens form. Systemet kallades portrait parlé, det talade porträttet.
Örat var Bertillons stora intresse. Han menade att det förändrades mindre än något annat i ansiktet under ett vuxet liv, och att det var så komplext att två öron sällan var lika. Hans elever lärde sig att läsa öron ungefär som andra läser handstil.
Framifrån och från höger
Fotografiet kom in i Bertillons system som det sista ledet. Det var inte bilden som hittade rätt person, det var måtten. Men när högen av kort hade krympt till en handfull var det fotografiet som avgjorde. Därför måste fotografierna vara jämförbara, och det var de inte. Polisfotografer runt om i Europa och Nordamerika hade under fyrtio år tagit porträtt av gripna personer i alla möjliga ställningar och ljus. En del satt i en vanlig ateljéstol med en målad fond bakom sig, och i mindre städer kunde en gripen få följa med till närmaste porträttfotograf och sitta som vilken kund som helst.
Bertillon gjorde fotograferingen till en del av mätningen. Kameran och stolen skruvades fast i golvet med ett bestämt avstånd mellan dem, så att varje bild fick samma skala. Stolen hade ett stöd som höll huvudet på rätt plats, och ljuset bestämdes en gång för alla. Den gripne fotograferades två gånger, en gång rakt framifrån och en gång i profil från höger sida, så att högerörat syntes tydligt. Bilderna kopierades i en fast förminskning, till en början en femtedel och senare en sjundedel av naturlig storlek, och skalan kunde stå tryckt på själva kortet.
Han beskrev systemet i en artikel i La Nature 1889 och året därpå i boken La photographie judiciaire, där han också föreslog att polisen i framtiden skulle bära med sig små snabbkameror för att fotografera brottsplatser. Exakt när den dubbla bilden blev standard i Paris anges olika, men åren kring 1888–1890 nämns oftast. En granskare i tidskriften Nature noterade 1890 att engelska polisen redan hade lånat en av Bertillons idéer, en mask som täckte hår och skägg när ett nytt och ett gammalt porträtt skulle jämföras, så att bara ansiktets fasta delar blev kvar.
Det är svårt att överskatta hur mycket den här ordningen förändrade fotografiet som dokument. Ett vanligt porträtt var en överenskommelse mellan fotograf och modell om hur modellen ville bli sedd. Bertillons porträtt var motsatsen. Den fotograferade hade ingenting att säga till om, varken när det gällde ljuset eller uttrycket. Bilden var inte gjord för att likna en människa, den var gjord för att kunna jämföras med en annan bild av samma människa.
Ravachol och berömmelsen
Det stora genombrottet kom i början av 1890-talet, mitt i en våg av bombattentat i Paris. Attentatsmännen var anarkister som trodde på propaganda genom handling, och i mars 1892 sprängde en man bomber i husen där en domare och en åklagare bodde. Han kallade sig Ravachol, men hette egentligen François Claudius Kœnigstein. Han hade gripits och mätts redan tidigare, och med hjälp av måtten och de särskilda kännetecken som fanns antecknade kunde polisen knyta honom till sin gamla identitet. Han greps i slutet av mars. I april dömdes han i Paris till straffarbete på livstid, och senare samma år dömdes han till döden för mord i departementet Loire.
Fallet gjorde Bertillon världsberömd. Han fick Hederslegionen, och poliser från hela världen började resa till Paris för att lära sig metoden. Den infördes i USA redan 1887 och i brittiska fängelser i början av 1890-talet, och i decenniet som följde spreds den över större delen av Europa och Latinamerika. År 1893 fick Bertillon en egen avdelning, Service de l’identité judiciaire, där mätningen, fotograferingen och arkiven samlades under ett tak. Samma år visades ett fotografi av hans ateljé på världsutställningen i Chicago. Arthur Conan Doyle lät en av Sherlock Holmes klienter i The Hound of the Baskervilles kalla Bertillon för Europas främste expert, till Holmes förtrytelse.
En målare från Sala
Bland de drygt fyrahundra kort ur Bertillons arkiv som i dag finns på Metropolitan Museum of Art i New York finns ett som föreställer en svensk. Det är daterat den 14 mars 1894. Enligt kortet är mannen 24 år gammal, född i Sala den 24 maj 1869, och yrket anges som konstnär. Under rubriken motiv står ett enda ord, anarchiste.
Mannen var Ivan Aguéli, född John Gustaf Agelii, i dag en av de mest kända svenska konstnärerna från tiden kring sekelskiftet. Han hade kommit till Paris 1890 för att måla, hamnat i de anarkistiska kretsarna och, efter attentatet mot deputeradekammaren i december 1893, blivit en av hundratals personer som greps när regeringen slog till mot rörelsen. Kortet visar honom med pincené och yvigt hår, i randig kavaj med en näsduk i bröstfickan. På baksidan står hans längd, 173,9 centimeter, och längden när han satt, 91,7 centimeter. Där står också, tryckt längst ner, att fotografiet är förminskat till en sjundedel.
Aguéli satt i fängelset Mazas i flera månader. Han var en av de trettio som ställdes inför rätta i den så kallade trettioprocessen i augusti 1894, där åklagaren försökte visa att teoretiker, journalister och vanliga tjuvar utgjorde en och samma brottsliga sammanslutning. Bland de åtalade fanns även konstkritikern Félix Fénéon, som roade rättssalen genom att svara på varje anklagelse med en kvickhet. Juryn friade alla utom tre, som dömdes för stöld. Aguéli släpptes och reste i september samma år till Egypten. Det var början på den resa som gjorde honom till den målare vars bilder i dag finns på Moderna Museet och på Aguélimuseet i Sala.
Hans kort är ett bra exempel på vad Bertillons system innebar. Det skilde inte på en bombmakare och en ung målare med fel vänner. Båda mättes och fotograferades, och båda fick ett nummer och ett fack i skåpen.
Signalementsfotot i Stockholm
Polisen i Stockholm fotograferade också gripna personer under 1800-talets sista decennier, liksom kollegerna i Köpenhamn och Kristiania, som hade börjat redan på 1860-talet. Bilderna finns i dag i Stadsarkivet, och en del av dem går att se i Stockholmskällan. Arkivets rubriker visar hur en del av dem en gång var ordnade, nämligen efter brott. En bild hamnade under inbrottstjuvar i bebodda lägenheter, en annan under våldsverkare. Andra bilder i samma arkiv ligger sorterade alfabetiskt efter namn. Det var just de två principer som Bertillon ville bort ifrån. Den ena förutsatte att man redan visste vilken sorts brottsling man letade efter, och den andra att den gripne uppgav sitt rätta namn.
Från slutet av 1800-talet använde detektivavdelningen i Stockholm en särskild stol med ryggstöd och en spegel vid sidan av den gripne. På så vis kunde ansiktet framifrån och i profil komma med på samma exponering. Lösningen fanns också i Kristiania och i andra större städer. Den var enklare än Bertillons två separata bilder, men tanken var densamma.
Ett eget signalementskontor inrättades vid detektivavdelningen i Stockholm 1906. Där mättes misstänkta efter Bertillons antropometriska system, och en del av utrustningen visades 2008 i Polismuseets utställning Fångad på bild. Men Sverige kom in sent. Redan i mars samma år började kontoret föra ett fingeravtrycksregister, och det var det registret som skulle få framtiden för sig.
Fingrarna som tog över
Bertillons system hade ett grundproblem. Det fungerade utmärkt så länge de som mätte var noggranna, och det var de inte alltid. Några millimeters fel på ett huvudmått kunde skicka ett kort till fel fack, och då hittades det aldrig. Bertillon själv och hans närmaste elever höll en hög precision, men när instruktionerna översattes och metoden spreds blev resultaten sämre. Mätningen tog dessutom tid och krävde utbildad personal.
Under de år som bertillonnaget spreds hade ett annat system vuxit fram. Henry Faulds hade 1880 föreslagit i Nature att fingeravtryck kunde användas för att identifiera brottslingar, och William Herschel hade redan använt dem i Indien. Francis Galton, som besökte Bertillons laboratorium i Paris 1893 och lät sig fotograferas där, byggde upp en klassificering av mönstren. I Argentina löste polistjänstemannen Juan Vucetich 1892 ett mordfall med hjälp av ett blodigt fingeravtryck, och i Bengalen utvecklade Edward Henry och hans assistenter ett sorteringssystem som gjorde fingeravtrycken sökbara på samma sätt som Bertillons mått. Scotland Yard bytte till Henrys system 1901.
Bertillon var länge skeptisk. Han lade till fingeravtryck på sina kort, men som ett komplement, inte som en ersättare. Uppgifterna om när han började varierar mellan början och mitten av 1890-talet. I oktober 1902 använde han avtryck på en glasruta för att knyta en man vid namn Henri-Léon Scheffer till ett mord i Paris, och fallet har ofta beskrivits som det första i Europa där en mördare identifierades med fingeravtryck. Senare forskning har ifrågasatt det, eftersom polisen sannolikt redan hade fått Scheffers namn genom vanliga förhör, och avtrycken snarare bekräftade det man redan misstänkte.
Värre för hans rykte var Dreyfusaffären. Bertillon var inte handskriftsexpert, men 1894 kallades han in av åklagarsidan för att avgöra om det beryktade dokument som pekade ut en förrädare i den franska generalstaben var skrivet av kaptenen Alfred Dreyfus. Han hävdade att det var det, och att alla skillnader mot Dreyfus vanliga handstil bevisade att Dreyfus medvetet hade förställt sin egen stil. Resonemanget byggde på en sannolikhetskalkyl, och han tog aldrig tillbaka sin slutsats. År 1904 granskades det av matematikerna Henri Poincaré, Gaston Darboux och Paul Appell, som fann att det saknade vetenskapligt värde. Dreyfus friades slutligen 1906.
Alphonse Bertillon dog i februari 1914, 60 år gammal. Då hade de flesta poliskårer i världen redan gått över till fingeravtryck som huvudmetod. I Sverige fälldes den första domen enbart på fingeravtryck 1912, efter ett inbrott i en kaffeaffär i Malmö där femton kronor hade stulits, och omkring 1920 hade daktyloskopin helt ersatt mätningarna.
Bilden som blev kvar
Av Bertillons tre delar dog två ganska snabbt. Måtten försvann med fingeravtrycken, och det talade porträttet lever kvar mest som en del av polisutbildningens historia. Men fotografiet blev kvar. Den dubbla bilden framifrån och från sidan, med en neutral bakgrund och ett nummer, är i dag så självklar att den har blivit en egen genre. Den finns i polisregister och efterlysningar, i filmer och i konst, och den känns igen även av den som aldrig har hört talas om Bertillon. När svensk polis i dag tar fingeravtryck och signalement på en misstänkt, fotograferas personen fortfarande framifrån och i höger profil.
Bertillons arv är större än så. Hans grundtanke var att identitet inte är något man uppger, utan något man mäter, och att ett register är värdelöst om det inte går att söka i. Det är tanken bakom passbilden, med sitt krav på ett neutralt ansiktsuttryck, och bakom de ansiktsigenkänningssystem som i dag mäter avståndet mellan ögonen hos människor som går förbi en kamera. Bertillon mätte örat med en passare. Datorn mäter ansiktet i ett rutnät av punkter. Principen är densamma.
Det finns också en annan sida av hans bilder. Under 1900-talet har fotografer och konstnärer om och om igen återvänt till den här formen, ibland för att låna dess kyla och ibland för att vända den. August Sander fotograferade på 1920-talet tyska människor efter yrke och ställning i Antlitz der Zeit, och Weegee följde ett halvsekel efter Bertillon polisen genom New Yorks nätter. Men det mest gripande med Bertillons arkiv är kanske korten själva. De gjordes för att reducera människor till nummer och mått. I dag, när de har hamnat på ett konstmuseum, är det ansiktena man ser. En målare från Sala med pincené och näsduk i bröstfickan, som tittar rakt in i kameran en dag i mars 1894 och ännu inte vet att han ett halvår senare ska kliva i land i Alexandria.
Lämna ett svar