Så här kunde en natt se ut i slutet av trettiotalet. Klockan har passerat midnatt på Lower East Side i New York. I ett möblerat rum på Centre Market Place, en kort gata som löper längs baksidan av polisens högkvarter, sitter en kraftig man i skjortärmarna och lyssnar på en radio. Det knastrar. En patrullbil anropas till en adress några kvarter bort, något om en man som ligger på trottoaren.
Han tar på sig rocken, stoppar en cigarr i munnen och går ner till bilen, en Chevrolet av 1938 års modell. I bagageutrymmet ligger extra film, lådor med blixtlampor, ett par skor att byta till och en skrivmaskin. När han kommer fram har polisen ofta precis hunnit dit. Ibland har de inte det.
Han ställer sig på tre meters avstånd, lyfter den stora presskameran och trycker av. Blixten lyser upp gatan i vitt för en hundradels sekund, och i det ljuset syns allt: den döde, poliserna och de grannar som kommit ut i nattrock för att titta. Sedan kör han till tidningarna och försöker sälja bilden innan någon annan hunnit göra det.
Han hette Arthur Fellig, men på stämpeln på baksidan av hans kopior stod något annat. Där stod Weegee the Famous, inom en ring och med uppmaningen att tidningen skulle ange honom som fotograf. Under de första åren hade stämpeln varit mer anspråkslös. Då stod det bara A. Fellig och adressen på Centre Market Place, tillsammans med ett besked om att bilden fick användas i en enda publikation och att hans namn skulle stå under den. Någon gång kring 1938 bytte han namn på stämpeln, och i början av fyrtiotalet hade han gjort sig själv berömd innan någon annan hunnit göra det. Han presenterade sig gärna som världens största nu levande fotograf.
Sommaren 1945 gav han ut boken Naked City, och med den tog kvällstidningarnas blodiga nattbilder steget in i bokhyllorna och vidare till Hollywood.
Pojken från Złoczów
Han föddes som Ascher Fellig den 12 juni 1899 i Złoczów, en stad i Galizien nära Lemberg, i det som då var en del av Österrike-Ungern och i dag heter Zolochiv i Ukraina. Familjen var judisk. Fadern Bernard reste till Amerika 1908, och året därpå följde modern med fyra barn efter, med ångaren Kaiserin Auguste Victoria. På passagerarlistan stavades pojkens namn Usher Felik. I New York blev han Arthur.
Familjen bodde trångt och pengarna räckte inte. Arthur lämnade skolan tidigt och tog de jobb som fanns. Ett tag gick han runt i kvarteren med en ponny och fotograferade barn som fick sitta på den, ett vanligt sätt för en gatufotograf att tjäna några cent. Han arbetade som assistent åt en kommersiell fotograf, tog passfoton och fick plats i fotolabbet på The New York Times, där hans uppgift var att torka kopiorna med en gummiskrapa.
År 1924 anställdes han som mörkrumstekniker på Acme Newspictures, en bildbyrå som senare uppgick i United Press International. Där stannade han i elva år. Han framkallade andras bilder, ofta under tidspress, och lärde sig hur en nyhetsbild måste se ut för att gå att sälja. Ibland skickades han själv ut när ingen annan fanns till hands, oftast på nätterna.
Ett rum mittemot polisen
År 1935 sade han upp sig från Acme och blev frilans. Han hyrde ett rum på Centre Market Place, mittemot polishögkvarteret på Centre Street, och började hänga i dess korridorer. Så här beskrev han det själv långt senare: han gick dit och arbetade i två år utan presskort eller några andra papper, och när något kom in på polisens teleprinter åkte han dit. Bilderna sålde han till den som betalade, till Daily News, Herald Tribune, Post och The Sun, och efter hand även till Life.
År 1938 fick han som ende frilansande pressfotograf i New York tillstånd att ha en kortvågsradio inställd på polisens frekvens. Han monterade den i bilen. Det var den som förklarade hans förmåga att dyka upp på brottsplatser nästan samtidigt som patrullbilarna, ibland före.
Det gav honom också namnet. Varifrån det kom är inte helt klart. I mörkrummet på The New York Times och på Acme hade han kallats squeegee boy, gummiskrapan, efter verktyget han torkade kopiorna med. Någon gång blev det Weegee, uttalat som Ouija, det spiritistiska brädet som sägs kunna förutsäga saker. Han tyckte om namnet och tog det som sitt, och han gjorde allt för att sprida legenden om att han hade ett sjätte sinne för olyckor.
En annan del av legenden har levt kvar ännu längre. I nästan varje text om Weegee står det att han hade ett mörkrum i bagageutrymmet och framkallade bilderna där. Hans biograf Christopher Bonanos, vars bok Flash kom 2018, menar att det inte stämmer. I bagageluckan låg film, blixtlampor, en skrivmaskin och ombyte, och det finns bilder där Weegee sitter vid den öppna bagageluckan och skriver bildtexter. Men bilderna framkallades i hans rum eller i tidningarnas egna mörkrum. Bagageluckan var ett kontor, inte ett laboratorium.
Tio fot och bländare sexton
Utrustningen var inte märkvärdig. Weegee arbetade med en Speed Graphic, den amerikanska presskameran för bladfilm i formatet 4 × 5 tum som nästan alla tidningsfotografer använde vid den här tiden. Till den hörde ett blixtaggregat med reflektor, där en blixtlampa av glas skruvades i för varje exponering och sedan kastades. Ett halvsekel tidigare hade Jacob Riis fått bränna magnesiumpulver för att lysa upp samma kvarter.
Han hade kameran förinställd. Bländaren stod på f/16, slutartiden på 1/200 sekund och skärpan på tio fot, ungefär tre meter, ett avstånd som räckte för att få med en hel människa i bild. En bok om hans metoder från 1953 uppger att han gick på sex fot och f/22 när han kom närmare. Det berömda rådet om att ställa in f/8 och se till att vara på plats, som ofta tillskrivs honom, går inte att belägga, och hans egen inställning pekar åt ett annat håll.
Det som gjorde bilderna till hans egna var ljuset. Blixten satt nära objektivet och slog rakt framåt. Allt inom några meter blev skarpt och vitt, och allt bakom försvann i svärta. Han kallade det själv sitt Rembrandtljus. I praktiken innebar det att natten runt motivet sopades bort och att varje bild blev en liten scen med en strålkastare på det viktigaste.
Han kunde också göra motsatsen. I mitten av fyrtiotalet fotograferade han publiken på biografer i New York med infraröd film och blixtlampor vars sken knappt gick att se. Bilderna visar par som kysser varandra, barn som skrattar och människor som sover framför filmduken, utan att någon av dem visste om att de blev fotograferade.
Mord är min bransch
Det var morden som gjorde honom känd, och han pratade gärna om dem. Han kallade sig den officiella fotografen för Murder Inc., det dåtida namnet på maffians mordorganisation i Brooklyn, och påstod att han hade fotograferat 5 000 mord. Han visade upp ett kvitto från Life på 35 dollar för två mord, och berättade att det ena hade gett lite mer betalt eftersom det gått åt fler kulor.
Hans bilder är ändå sällan bilder av döda. Det som oftast hamnar i fokus är de levande som står och tittar. Grannar i fönstren, barn som trängs vid avspärrningen, en kvinna som gråter, en man som ler mot kameran. Their First Murder från oktober 1941 visar en grupp barn i Brooklyn som trängs vid platsen där en småskurk just skjutits ihjäl, och den döde syns inte alls. Det är barnens ansikten bilden handlar om. Bilden är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se hos J. Paul Getty Museum.
Samma år gjorde han sin första utställning, i lokalerna hos Photo League, en förening av fotografer i New York som arbetade med socialt engagerad dokumentärfotografi. Han hängde den själv och gav den namnet Weegee: Murder Is My Business. Han blev också en av de frilansar som regelbundet sålde bilder till PM, en vänsterliberal dagstidning som gavs ut mellan 1940 och 1948 och som gav bilderna mer utrymme än konkurrenterna.
För PM fotograferade han inte bara olyckor. Den 22 juli 1940, en måndag, klättrade han upp på ett livräddartorn på stranden vid Coney Island och ropade till folket nedanför. Bilden visar en matta av badande människor ända bort till horisonten, och de närmaste vinkar och tittar upp mot honom. Den är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se hos International Center of Photography.
Kritikern
Den 22 november 1943 öppnade Metropolitanoperan i New York säsongen med en galaföreställning i det gamla operahuset vid Broadway och 39th Street, mitt under kriget. Weegee var på plats på trottoaren när bilarna körde fram. Två societetsdamer i diadem och hermelin stiger ur, enligt Getty Museum Mrs. George Washington Kavanaugh och Lady Decies. Till höger i bilden står en kvinna i sjaskig kappa, med rufsigt hår och halvöppen mun, och stirrar på dem.
Bilden trycktes i Life den 6 december 1943 under rubriken The Fashionable People. När Weegee två år senare tog med den i sin bok hade han döpt om den till The Critic, kritikern, och det är under det namnet den blivit en av de mest återgivna pressbilderna från krigsåren. Enligt en historia som berättats i Kavanaughs familj spreds den till och med i flygblad över fronten i Italien, med frågan om det var det här de amerikanska soldaterna slogs för. Den är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se hos Toledo Museum of Art.
Bilden var arrangerad. Weegees assistent den kvällen, Louie Liotta, har berättat att han på Weegees uppdrag hämtade kvinnan på Sammy’s Bowery Follies, en bar på Bowery där Weegee själv brukade sitta. De bjöd henne på billigt vin, tog en taxi uppåt stan och väntade på trottoaren. När de rätta bilarna kom släppte Liotta henne, och Weegee tryckte av. Själv beskrev Weegee senare bilden som ett lyckokast, och han erkände aldrig att den var iscensatt.
Det förändrar hur bilden går att läsa. Kontrasten mellan rik och fattig finns där, men den har inte uppstått av sig själv. Weegee visste vilken bild redaktörerna ville ha och såg till att den blev av. Han hade sett liknande möten på trottoaren många gånger och kanske tyckte han att han bara hjälpte ögonblicket på traven. Det var i vilket fall en metod som skulle följa pressfotografin långt efter honom.
Ett museum köper in
Samma år som operabilden togs köpte Museum of Modern Art in fem av hans fotografier och visade dem på utställningen Action Photography. Senare fanns han med i 50 Photographs by 50 Photographers, satt av Edward Steichen, och han höll föreläsningar på New School for Social Research. En tidningsfotograf som sålde lik per styck hade fått plats på konstmuseet.
Naked City
Boken kom ut sommaren 1945. Förlaget hette Essential Books, en del av Duell, Sloan and Pearce i New York, och bilderna trycktes i djuptryck av Ullman Company i Brooklyn. Den hade 246 sidor, ett förord av journalisten William McCleery och en dedikation till New Yorks invånare. Enligt tidskriften Time, som skrev om den när den kom, innehöll den 228 bilder och omkring 9 000 ord text, och den kostade fyra dollar.
Orden är en stor del av boken. Weegee skrev själv, i ett slags kvickt och ohyfsat tidningsspråk, om bilderna och om hur de kom till, med bildtexter som ofta skämtar om det de visar. Kapitlen följer staden genom dygnet och genom kvarteren. Det finns bränder och mord, men också fredagskvällar på Lower East Side, barn som sover på brandtrappor under värmeböljor, älskande på stranden klockan tre på natten och operapubliken i diadem. Mot slutet bjuder han till och med på tekniska råd till den som vill gå i hans fotspår.
Den blev en framgång direkt. Den trycktes om flera gånger redan under 1945, och kolumnisten Earl Wilson kallade honom en O. Henry med kamera, efter novellförfattaren som skrivit om New Yorks småfolk. Fotohistoriker räknar den i dag till de viktigaste dokumentära fotoböckerna från förra seklet, i samma klass som Brassaïs nattbilder från Paris. Skillnaden var att Brassaï fotograferade natten som en främling som strövade omkring. Weegee kom dit för att han hade fått ett anrop på radion.
Åtta miljoner berättelser
Bland läsarna fanns Mark Hellinger, en före detta kolumnist på Broadway som blivit filmproducent. Hans manusförfattare Malvin Wald hade skrivit ett manus om en mordutredning i New York som hette Homicide. Det var meningen att filmen skulle spelas in på riktiga gator, med riktiga New York-bor i bakgrunden, och när Hellinger fick boken i händerna såg han både stilen och titeln. Han köpte rätten till namnet av Weegee, och manuset döptes om.
Weegee hade själv hunnit göra en kort dokumentärfilm med samma namn, och den fick byta titel till Weegee’s New York. I gengäld anställdes han som stillbildsfotograf och konsult vid inspelningen. Regissör blev Jules Dassin, och filmen spelades in 1947 på ett stort antal platser i staden, delvis med dold kamera i en skåpbil för att folk inte skulle stanna och glo.
Hellinger fick aldrig se resultatet. Han dog av en hjärtattack i december 1947, 44 år gammal, och filmen hade premiär den 4 mars 1948. Det är hans röst som berättar, och det är han som säger repliken som filmen slutar med, att det finns åtta miljoner berättelser i den nakna staden och att det här var en av dem. The Naked City fick Oscar för foto och klippning. Tio år senare blev titeln och repliken en tv-serie, som sändes fram till 1963.
Weegees bilder var en förebild, men det är omdiskuterat hur mycket av filmens utseende som kommer från honom. Filmhistoriker har pekat på att den lika gärna kan ha hämtat inspiration från den italienska neorealismen, som just då visade hur man kunde filma på riktiga gator. Det som utan tvekan kom från Weegee var idén att staden själv var huvudpersonen.
Hollywood och skrattspegeln
Efter boken ville Weegee vidare. Weegee’s People kom 1946, och 1947 flyttade han till Hollywood. Där bodde han till 1952 och arbetade som konsult och statist, med småroller i ett antal filmer. På sätt och vis hade han redan gjort det han var bäst på, och han visste det. Gangstrarna hade skjutit ihjäl varandra, som han själv uttryckte saken, och New Yorks kvällstidningar köpte inte längre nattbilder som förut.
I stället började han experimentera. Med prismor och plastlinser gjorde han förvrängda porträtt av kändisar, där ansiktena dras ut och viks ihop. Ett av de mest kända är av Marilyn Monroe. Boken Naked Hollywood kom 1953. När Stanley Kubrick spelade in Dr. Strangelove 1964 var Weegee stillbildsfotograf och rådgivare för specialeffekter, och hans europeiska brytning sägs ha varit en av förebilderna för Peter Sellers sätt att tala i titelrollen.
Mot slutet av livet reste han mycket i Europa och arbetade bland annat för Daily Mirror i London. Han bodde sedan 1957 hos Wilma Wilcox, en socialarbetare och kväkare som han känt sedan fyrtiotalet och som tog hand om honom när han blev sjuk. Weegee dog i New York den 26 december 1968, 69 år gammal.
Wilcox tog hand om arkivet också. År 1993 testamenterade hon det i sin helhet till International Center of Photography i New York, tillsammans med upphovsrätten. Det rör sig om omkring 20 000 kopior och flera tusen negativ, och ur det arkivet har det sedan dess kommit en lång rad utställningar och böcker, senast Weegee: Society of the Spectacle 2025.
De som tittar
Det är lätt att avfärda Weegee som en skrävlare som gjorde affärer av andras olycka, och han gav själv gott om skäl till det. Han arrangerade bilder och ljög sedan om hur de kommit till. Men det som gör Naked City intressant än i dag är inte morden. Det är blicken på dem som tittar.
Nästan varje bild i boken innehåller åskådare. Grannarna i fönstren, barnen vid avspärrningen, operapubliken och badgästerna på Coney Island. De tittar på det som hänt, och de tittar på Weegee, och genom honom tittar de rakt på oss. Den nyfikenhet han fångade var lika mycket hans egen som tidningsläsarnas, de som köpte bilderna dagen efter.
Diane Arbus tog senare upp flera av hans motiv, inte minst cirkusartisterna och människorna i utkanten. Filmer som The Public Eye från 1992 och Nightcrawler från 2014 handlar om fotografer som lyssnar på polisradion om nätterna. Ändå har ingen riktigt gjort om det han gjorde. Han satt i bilen med radion på och kameran inställd på tre meter, och han lät blixten bestämma vad som syntes och vad som försvann i mörkret.
Lämna ett svar