Våren 1947 gick fyra krigsfotografer och tre medhjälpare samman och bildade Magnum Photos, en byrå som ägdes av fotograferna själva. Det verkligt nya låg inte i bilderna utan i juridiken. Fotografen behöll upphovsrätten till sina egna negativ i stället för att lämna ifrån sig dem till tidningen som betalade. Därmed flyttades makten över bilden från redaktionen till den som stod bakom kameran, och yrket blev något man kunde styra själv.
New York, en vår strax efter att kriget tagit slut. Fyra män som tillbringat flera år med att fotografera slagfält och läger, och som kommit ut ur det förändrade, satt och vred på en enkel men envis tanke. Tänk om de kunde äga sina egna bilder. Inte tidningen, inte förlaget, utan de själva. Ur den tanken växte något som skulle förändra fotografins spelregler, och som fortfarande, snart åttio år senare, avgör vem som har rätt till en bild.
En värld i spillror och en idé
När andra världskriget tog slut 1945 låg Europa sönderslaget och de stora bildtidningarna stod på höjden av sin makt. Life i USA och Picture Post i Storbritannien nådde miljonupplagor, och läsarna mötte världen genom fotografernas ögon, sida upp och sida ner med reportagebilder. Samtidigt hade tekniken förändrat själva hantverket. De små, tysta kameror som kommit under mellankrigstiden, framför allt Leican, gjorde fotografen snabb och rörlig på ett sätt som de tunga stativkamerorna aldrig tillåtit.
Drivkraften bakom idén var Robert Capa, ungraren vars namn varit synonymt med krigsfotografi ända sedan spanska inbördeskriget. Han såg något i kombinationen av de nätta kamerorna och de människor som burit dem genom kriget, fotografer som lärt sig läsa ett skeende under press och som nu kunde röra sig fritt med kameran i handen. Enligt George Rodger talade Capa om att förena små kameror med stora hjärnor, ett sätt att säga att erfarenheten från fronten var värd lika mycket som utrustningen.
De fyra fotografer som brukar räknas som grundare hade alla kriget inpå livet. Capa hade gjort de suddiga, skakiga bilderna från landstigningen i Normandie som blev invasionens symboler. Henri Cartier-Bresson hade suttit i tyskt fångläger och flytt på tredje försöket innan han anslöt sig till motståndsrörelsen. David Seymour, kallad Chim, hade förlorat sina föräldrar till nazisterna. George Rodger hade fotograferat lägret i Bergen-Belsen och bestämt sig för att aldrig mer fota krig, sedan han märkt att han börjat arrangera de döda till vackra kompositioner.
Lunchen som kanske aldrig hände
Berättelsen om hur Magnum kom till är nästan för bra för att vara sann, och den är förmodligen inte det heller. Enligt legenden samlades grundarna kring ett bord i restaurangen på Museum of Modern Art i New York, beställde in en magnumflaska champagne, skålade för sitt nya äventyr och lät flaskan ge byrån dess namn. Ordet magnum rymde flera betydelser på en gång. På latin betyder det stort. Det bar också en klang av styrka, som i namnet på en grov revolverkaliber. Och så champagnen, förstås.
Problemet är att bara Capa och den amerikanske fotografen Bill Vandivert bevisligen befann sig i New York vid den tänkta tidpunkten. Fotohistorikern Clément Chéroux har gått igenom källorna och funnit att de övriga var utspridda över världen. Cartier-Bresson och Rodger fick inte ens veta om mötet i förväg, utan gjordes till vice ordförande i sin frånvaro. Chim satt i Paris och nåddes av ett telegram som meddelade att han nu var vice ordförande i Magnum Photos och att ett brev med detaljer var på väg. Rodger lär ha förstått att han var medlem först i efterhand. Skålen ägde antagligen rum, men den prydliga bilden av fyra vänner som tillsammans reser sina glas är troligen efterhandskonstruktion. Att en så omhuldad historia vilar på så tunt underlag säger något om hur gärna vi vill att stora idéer ska ha en tydlig födelsestund.
Upphovsrätten stannar hos fotografen
Det som gjorde Magnum radikalt var två beslut som bröt mot allt som var brukligt. Det första var att byrån organiserades som ett kooperativ där personalen fanns till för att stödja fotograferna, inte för att styra dem. Det andra, och viktigare, var att upphovsrätten skulle stanna hos den som tagit bilden.
För att förstå hur stort det var måste man veta hur det fungerade innan. En fotograf som sålde en bild till en tidning förlorade i regel rätten till den och fick ofta lämna ifrån sig negativet på köpet. Bilden tillhörde tidningen. Med Magnums modell blev det tvärtom. En fotograf kunde åka och skildra en svältkatastrof, publicera bilderna i Life och sedan låta byrån sälja samma bilder vidare till Paris Match, Picture Post och tidningar i andra länder. Pengarna som kom in gav fotografen möjlighet att bekosta nästa projekt på egen hand, utan att sitta och vänta på ett uppdrag från en redaktör.
För att täcka så mycket av världen som möjligt delade de upp den mellan sig, ganska löst. Chim tog Europa, Cartier-Bresson Indien och Fjärran Östern, Rodger Afrika, medan Capa rörde sig fritt. Friheten gav resultat som annars aldrig blivit av. Capa reste bakom järnridån tillsammans med författaren John Steinbeck, och Cartier-Bresson befann sig i Indien när Gandhi mördades och fotograferade dagarna kring begravningen.
Kvinnorna som fick maskineriet att gå runt
Bilden av Magnum som en klubb för modiga män med kameror har levt kvar länge, och den döljer att byrån i praktiken hölls igång av två kvinnor. Maria Eisner hade drivit bildbyrån Alliance Photo i Paris före kriget och var den enda av grundarna med erfarenhet av att sköta ett sådant företag. Det var hon som byggde upp arkiven och kontorsrutinerna, och som införde arbetet med kontaktkartor så att fotografernas negativ kunde överblickas och sparas. Hon blev sekreterare och kassör och chef för Pariskontoret, som låg i hennes egen våning på 125 rue du Faubourg Saint-Honoré, samma adress där hon drivit Alliance före kriget.
Rita Vandivert blev byråns första ordförande och skötte New York från makarna Vandiverts lilla kontor och mörkrum i Greenwich Village. När Bill och Rita Vandivert lämnade Magnum redan 1948 tog Eisner över som ordförande. Bakom dem fanns fler kvinnor, bildredaktörer, säljare och arkivarier, och därtill fotografernas hustrur, som ofta skötte bildtexter och arkiv åt sina män. Att kalla Magnum ett fotografkooperativ är riktigt, men det var i lika hög grad ett kontorsarbete som ett fotografarbete, och det arbetet utfördes till stor del av kvinnor vars namn sällan nämns.
Vad det kostade och vad det gav
Friheten hade ett pris. Två av de fyra fotograferna dog inom ett årtionde av att göra precis det som Magnum gett dem rätt att göra, att resa dit de själva ville och fotografera det de fann viktigt. Capa klev på en landmina i Indokina 1954. Chim sköts ihjäl nära Suezkanalen 1956. De hann aldrig se hur långt idén skulle bära.
Men bära gjorde den. Magnum överlevde sina grundare och växte. In kom Werner Bischof, Ernst Haas, Eve Arnold som första kvinnliga fullvärdiga medlem, Inge Morath, Elliott Erwitt och många fler, fotografer som fortsatte att vittna om sin tid. Och principen spreds långt utanför en enskild byrå. Tanken att det är den som trycker på avtryckaren, inte tidningen som trycker bilden, som äger rätten till den, blev till slut en självklarhet som fotografer i dag kan ta för given utan att veta var den kommer ifrån. I en tid när bilder kopieras och delas i det oändliga är frågan om vem som egentligen äger ett fotografi mer levande än någonsin. Det var den frågan sju personer började besvara en vår för snart åttio år sedan, även om de, som vi sett, förmodligen aldrig satt kring samma bord.
Omslagbilden: Robert Capa av Gerda Taro, 1937, public domain via Wikimedia Commons
Lämna ett svar