Någon gång under 1976 ställde Steven Sasson en fråga till sina kollegor på Kodak i Rochester. Han hade året innan byggt en kamera som tog bilder utan film, 10 000 bildpunkter i svartvitt, och nu ville han veta hur långt det var kvar. Hur många punkter behövde en elektronisk bild för att kunna mäta sig med en vanlig färgkopia?
Svaret han fick var en miljon. Två miljoner om det skulle vara färg.
Det var ett tal som ingen kunde leverera. Sassons sensor hade 100 rader med 100 punkter i varje. För att nå en miljon behövdes 100 gånger fler, på en yta som fortfarande skulle få plats i en kamera, och med tillräckligt få fel för att kretsen alls skulle gå att tillverka. Sasson räknade på hur fort elektroniken brukade bli bättre och gissade på 15 till 20 år.
Det tog tio. År 1986 meddelade Kodaks mikroelektronikdivision att den hade tillverkat en bildsensor med omkring 1,4 miljoner bildpunkter. Den var inte större än en tumnagel. Det var första gången någon hade passerat miljonen, och det var Kodak som gjorde det, i samma stad och i samma koncern som levde på att sälja film.
Rädslan 1981
För att förstå varför siffran betydde så mycket måste man gå fem år bakåt.
I augusti 1981 visade Sony upp en prototyp som hette Mavica. Den fotograferade på en liten magnetskiva i stället för film, med en sensor om 570 gånger 490 punkter, knappt 280 000 sammanlagt. Tekniskt var det ingen digitalkamera, bilderna sparades som analoga videosignaler, men för en utomstående var skillnaden svår att se. Här fanns en kamera från ett av världens största elektronikbolag, och den behövde ingen film.
Inne på Kodak ska beskedet ha skickat en våg av rädsla genom företaget, enligt en fallstudie som senare gjordes på bolagets historia. Ungefär samtidigt fick Vince Barabba, chef för Kodaks marknadsanalys, i uppdrag att reda ut hur allvarligt hotet var. Han jämförde de två teknikerna på det som gick att mäta: vad utrustningen kostade, hur bra bilderna och kopiorna blev och hur väl de olika delarna, kameror, skärmar och skrivare, fungerade ihop.
Slutsatsen, som den har återgetts av Barabba själv och av dem som skrivit om studien i efterhand, bestod av ett dåligt och ett gott besked. Det dåliga var att digital fotografi hade förmågan att ersätta Kodaks filmaffär. Det goda var att det skulle ta tid. Kodak hade ungefär tio år på sig.
Studien pekade också ut hållpunkter på vägen, tecken på att övergången närmade sig. En av dem var miljonen.
1 320 gånger 1 035
Sensorn från 1986 har ingen berömd uppfinnare. Det är en av de mest påfallande sakerna med den. Sasson har sin kamera och sin medalj från Vita huset, Bryce Bayer har sitt färgfilter uppkallat efter sig, men den krets som passerade miljonen brukar i källorna bara tillskrivas en avdelning, Kodak Microelectronics Technology Division, och ibland bara Kodaks forskare i allmänhet.
Vad den var går däremot att beskriva. I den förteckning som Jim McGarvey, senare konstruktör av Kodaks digitala systemkameror, har gjort över bolagets tidiga sensorer kallas den M1. Den hade 1 320 gånger 1 035 bildpunkter, alltså 1 366 200 stycken, och varje punkt var 6,8 mikrometer i fyrkant. Det ger en bildyta på ungefär 9 gånger 7 millimeter. En småbildsruta på 36 gånger 24 millimeter rymmer den ytan nästan 14 gånger om.
Uppgifterna är inte helt samstämmiga. Databladet för KAF-1400, den krets som byggdes in i de första kamerorna, anger 1 340 gånger 1 037 punkter. McGarvey skriver på ett ställe att sensorn tillkännagavs 1986, medan hans längre redogörelse för Kodaks digitalkameror bara konstaterar att bolaget hade den 1987. Den samtida tidskriften Modern Photography rapporterade om den i september 1986, och det är det årtal som har fastnat. Oavsett vilken siffra man väljer landar den strax under 1,4 miljoner.
Jämfört med Sassons kamera var det närmare 140 gånger fler bildpunkter. Jämfört med Mavican fem gånger fler. Och för första gången ansågs det räcka till en fotografisk kopia i formatet 13 gånger 18 centimeter.
En kamera för löpande band
Det första som byggdes kring sensorn var ingen kamera för fotografer. Videk, ett av de små riskbolag Kodak startade under 1980-talet, visade under 1986 en industrikamera som fick namnet Megaplus och började säljas året därpå. Den var avsedd för maskinseende, att granska kretskort och andra produkter i fabriker, och priset låg mellan 10 000 och 40 000 dollar beroende på hur felfri sensorn var. Den behövde en separat signalenhet som vägde omkring 13 kilo och en dator för att bilderna skulle bli till något.
Det andra var hemligt. År 1987 bad en statlig kund Kodaks avdelning för federala uppdrag att bygga in den nya sensorn i ett vanligt systemkamerahus. Resultatet blev den kamera som i dag brukar kallas världens första digitala spegelreflex, byggd i ett enda exemplar och lämnad till en beställare som aldrig namngetts. Hur den blev Kodaks första kommersiella digitalkamera fyra år senare är en egen historia.
För att bli en fotografisk sensor på riktigt saknades egentligen bara en sak, färgen. Även den fanns redan i huset. Kodakforskaren Bryce Bayer hade 1976 fått patent på ett mönster av färgfilter som kunde läggas över en sensor, så att varannan punkt registrerade ljusstyrka och resten färg. Mönstret bär fortfarande hans namn och sitter i de allra flesta kameror som tillverkas i dag, telefonernas inräknade.
Allt som behövdes fanns alltså i Rochester redan i mitten av 1980-talet. Sensorn, färgfiltret och erfarenheten från Sassons prototyp. Frågan var vad bolaget skulle göra med det.
Digitalt i filmens tjänst
Svaret blev att använda det nya för att stärka det gamla. Chunka Mui, som har skrivit om Kodaks nedgång både i bokform och i en rad artiklar, sammanfattar strategin som att ledningen valde att använda digital teknik för att förbättra filmen i stället för att förbereda övergången från den.
Det mest synliga resultatet var Photo CD, som presenterades 1990 och kom ut i handeln 1992. Kunden fotograferade på film som vanligt, lämnade in rullen som vanligt, och fick tillbaka bilderna skannade på en skiva som kunde visas på tv. Det var en elegant produkt och ett tydligt uttryck för tankesättet. Det digitala fick komma in, men först efter framkallningen.
Det var inget dumt resonemang. Film och framkallning stod för mer än hälften av Kodaks vinst, och bolaget hade över hälften av marknaden. År 1988 hade Kodak 145 300 anställda världen över, fler än någonsin förr eller senare, och 1996 omsatte bolaget nära 16 miljarder dollar. Den som satt i Kodaks ledning kunde med goda skäl fråga sig varför man skulle göra sig av med världens mest lönsamma förbrukningsvara för en apparat som köptes en gång.
Men klockan som Barabba hade dragit upp gick.
Tio år, som utlovat
Kodak Professional Digital Camera System lanserades i maj 1991, byggt på en Nikon F3 och med en sensor om 1,3 miljoner bildpunkter från samma avdelning som hade gjort den första. Från Barabbas studie 1981 till den första digitala systemkameran i handeln gick det alltså tio år. Hans prognos slog in med en precision som den som skrev den knappast kunde ha räknat med.
Därefter gick det fort. Kodak DC40 för vanliga konsumenter kom 1995. Två år senare kom DC210 Zoom, den första kameran med en miljon bildpunkter som kostade under 1 000 dollar. Den gräns som hade passerats i ett laboratorium 1986 fanns nu på hyllan i en elektronikbutik.
Och Kodak var bra på det. Enligt analysföretaget IDC var Kodak det största märket på den amerikanska digitalkameramarknaden 2005, med närmare en fjärdedel av försäljningen. Under första kvartalet 2006 gick bolagets digitala försäljning för första gången om filmen.
Problemet var att det inte räckte. En digitalkamera såldes med små marginaler i konkurrens med japanska och koreanska elektronikjättar, och den genererade inga filmrullar, inga påsar från framkallningen och inga kopior. Mellan 2005 och 2010 halverades Kodaks omsättning nästan. År 2010 hade bolaget 18 800 anställda, ungefär en åttondel av toppen 1988.
Patenten som höll ljuset tänt
Här blir historien egendomlig. Det som höll Kodak flytande under de sista åren var i stor utsträckning just det som bolaget hade uppfunnit i sina laboratorier under 1970- och 1980-talen.
Kodak hade byggt upp en stor portfölj av patent på digital bildteknik, och från 2003 till 2011 drog bolaget in mer än 3 miljarder dollar i licensavgifter från andra tillverkare. Samsung betalade 550 miljoner dollar, LG 414 miljoner. Telefontillverkarna, vars produkter till slut tog över fotograferandet, fick betala för att använda Kodaks uppfinningar.
Ett av de patent som bolaget satte störst hopp till gällde en metod för att ta stillbilder medan kameran visade en rörlig förhandsbild, det som varje telefon gör när man håller upp den. Kodak drev frågan mot Apple och Research In Motion inför den amerikanska handelskommissionen ITC. I juli 2012 slog kommissionen fast att patentet var ogiltigt.
Då var det redan för sent.
Tio veckor
Den 7 november 2011 sålde Kodak sin sensoravdelning till riskkapitalbolaget Platinum Equity. Priset redovisades inte. Det var den verksamhet som en gång hade hetat Microelectronics Technology Division, den som hade gjort den första megapixelsensorn och sensorn i den första digitala systemkameran. Under nytt namn, Truesense Imaging, såldes den vidare till ON Semiconductor 2014 för 92 miljoner dollar.
Tio veckor efter försäljningen, den 19 januari 2012, ansökte Eastman Kodak om konkursskydd. Den 9 februari meddelade bolaget att det skulle sluta tillverka digitalkameror, bara några veckor efter att ha visat upp sex nya modeller på elektronikmässan i Las Vegas.
I december samma år såldes omkring 1 100 av de digitala bildpatenten till ett konsortium där bland andra Apple, Google, Microsoft, Samsung och Facebook ingick. Priset blev 525 miljoner dollar. Värderingar som gjorts inför försäljningen hade landat på mellan 2,2 och 2,6 miljarder.
Bolaget kom ut ur konkursen i september 2013, mindre och inriktat på tryckteknik. Samma år som konkursansökan köpte Facebook Instagram, och fotografiet hade redan flyttat in i telefonen.
Vad miljonen egentligen kostade
Det är lätt att säga att megapixelsensorn kostade Kodak allt. Den formuleringen gör historien till en tragedi med en enda vändpunkt, uppfinnaren som gräver sin egen grav. Men det var inte sensorn som fällde bolaget. Sensorn var en mätpunkt, precis den som Barabba hade pekat ut fem år tidigare. Det den gjorde var att visa att klockan gick, och att den gick i den takt studien hade sagt.
Det Kodak förlorade var inte tekniken. Bolaget hade den först, hade den bäst i flera år och tjänade miljarder på den långt efter att filmen slutat bära. Det som inte gick att flytta över var affären. En miljon punkter på en tumnagel betydde att bilden inte längre behövde något som tog slut, och den som hade byggt ett av världens största företag på att bilden gjorde det hade inget att sälja i stället.
Sasson hade fått höra att det krävdes en miljon. När miljonen kom, i en krets från hans eget företag, visste alla i Rochester vad det betydde. Att veta var aldrig problemet.
Lämna ett svar