I december 1975 satte sig en laborant vid namn Joy Marshall framför en apparat i ett labb på Kodak i Rochester. Apparaten såg inte ut som en kamera. Den såg ut som något ur en verkstad, ett blått hölje med ett objektiv på framsidan ovanpå ett öppet ställ av stål, fullt av kretskort, och på sidan satt en kassettbandspelare.
Mannen bakom den, den 25-årige ingenjören Steven Sasson, tryckte på strömbrytaren som fick fungera som avtryckare. Exponeringen tog 50 millisekunder. Sedan tog det 23 sekunder innan bilden var överförd till bandet, och under de sekunderna fanns det ingenting att titta på.
Kassetten flyttades till en annan apparat, kopplad till en vanlig tv. Det som kom upp på skärmen var hennes mörka hår, tydligt avgränsat, och där ansiktet skulle ha varit ett flimmer av brus. Joy Marshall betraktade resultatet och sammanfattade det i två ord, som Sasson har återgett i flera intervjuer: ”Needs work.” Det behövdes mer arbete.
Hon hade rätt. Men det hon tittade på var den första bilden av en människa som hade tagits med en bärbar kamera, lagrats som siffror och visats utan att ett enda gram silver eller en droppe framkallare hade varit inblandad. Apparaten var byggd hos världens största filmbolag. Och den fick inte visas utanför huset på 26 år.
Ett samtal på under en halv minut
Sasson hade börjat på Kodak sommaren 1973, direkt efter sin masterexamen i elektroteknik vid Rensselaer Polytechnic Institute. Han hamnade på forskningslaboratoriet i apparatdivisionen, den del av Kodak som konstruerade kameror, projektorer och filmkameror, och hans chef hette Gareth Lloyd.
Uppdraget kom i ett samtal som Sasson själv har uppskattat tog mindre än en halv minut. Lloyd gav honom två alternativ. Det ena var att arbeta med exponeringsstyrningen i bolagets smalfilmskameror. Det andra var att titta på en ny sorts komponent som hade börjat säljas, en laddningskopplad bildsensor, CCD, och ta reda på vad den dög till. Lloyd var nyfiken på hur den fungerade. Mer än så var det inte.
Sasson valde sensorn. I efterhand har han beskrivit uppdraget som ett utfyllnadsprojekt, något att hålla en nyanställd sysselsatt med tills det dök upp något viktigt. Det var just därför han fick hålla på. Ingen på ledningsnivå visste att han byggde en kamera, och ingen hade därför anledning att stoppa det.
Hur sensorn själv hade kommit till, på en svart tavla i New Jersey sex år tidigare, är en annan historia. Den som köpte den från Fairchild Semiconductor i Kalifornien fick 100 gånger 100 bildpunkter i ett rutnät, alltså 10 000 punkter, eller en hundradels megapixel för att använda ett ord som ännu inte fanns.
Ur reservdelslådan
Det finns en detalj i Sassons egen redogörelse som säger mycket om hur projektet var ställt. Objektivet stal han, med hans eget ordval, ur en låda med begagnade delar på golvet där bolagets Super 8-kameror tillverkades. Det kom från en Kodak XL55, en smalfilmskamera, och exponeringsmekaniken följde med.
Resten var lika mycket hopplock. En analog-digitalomvandlare från Motorola gjorde om sensorns signal till siffror. Ett dussin minneskretsar om 4 096 bitar vardera höll bilden kvar under de sekunder det tog att skriva ner den. En bärbar kassettspelare för mätdata, tillverkad av Memodyne, tog emot siffrorna på vanligt ljudband. Strömmen kom från 16 uppladdningsbara nickel-kadmiumbatterier. Allt satt ihop på ungefär ett halvdussin kretskort.
Ingenting av det var uppfunnet för ändamålet. Det nya var att delarna hade kopplats ihop, och att resultatet gick att bära. Det är också vad som skiljer apparaten från det som fanns innan. Russell Kirsch hade skannat ett fotografi av sin son till siffror redan 1957, men han utgick från en papperskopia och en dator stor som ett rum. Sassons kamera tog bilden direkt ur verkligheten, och den gjorde det utan film och utan sladd till väggen.
Tre tekniker i labbet, Jim Schueckler, Bob DeYager och Rick Osiecki, hjälpte till med bygget och med den andra halvan av systemet, som var lika nödvändig som kameran själv. Ett band med ettor och nollor går inte att titta på. Därför byggdes en uppspelningsenhet som läste kassetten och gjorde om innehållet till en vanlig tv-signal enligt den amerikanska NTSC-standarden.
Allt som allt tog det omkring ett år. Sasson har berättat att han stod i duschen på morgnarna och frågade sig varför han hade sagt att han skulle bygga den där dumma kameran.
Håret syntes, ansiktet inte
Hur bilden blev brus är värt att förstå, eftersom felet var så typiskt för det nya mediet.
Sensorn kunde skilja mellan det som var tydligt mörkt och det som var tydligt ljust. Det svarta håret kom därför fram. Men alla mellantoner, som i en digital bild uttrycks som olika kombinationer av ettor och nollor, hade hamnat i omvänd ordning. Sasson hade vänt på bitarna i sitt eget huvud när han kopplade, som han själv har uttryckt saken, och en hudton som skulle ha varit ett visst tal blev ett helt annat. Ansiktet löstes upp i slumpmässigt flimmer.
Det är ett fel som aldrig hade kunnat uppstå med film. Ett felexponerat negativ blir för mörkt eller för ljust, men det blir aldrig obegripligt. Här hade bilden funnits, fullständig och exakt, och sedan blivit oläslig för att ordningen mellan siffrorna var fel. Den som i dag har öppnat en skadad bildfil känner igen fenomenet.
Felet rättades och nästa bild visade ett ansikte, även om mellantonerna fortsatte att vara ett problem. Den allra första bilden sparades inte. Ingen tänkte på att behålla den.
Filmlös fotografi
Under 1976 började Sasson visa kameran för kollegor och chefer, på möte efter möte under våren, sommaren och vintern. Idén var enkel: han gick in i konferensrummet, fotograferade dem som satt där och visade bilderna på en tv medan de fortfarande satt kvar. Den galna apparaten, har han sagt, brukade fånga allas uppmärksamhet.
Dragningen hade en rubrik, och Sasson har själv kallat den ett av de mest okänsliga titelval som någonsin gjorts. Den löd Film-less Photography. Filmlös fotografi, presenterad inne i ett företag vars förmögenhet vilade på film, papper och kemikalier. Enligt en ofta citerad uppgift stod Kodak vid den här tiden för omkring 90 procent av all film som såldes i USA.
Frågorna han fick var inte tekniska. Ingen ifrågasatte att apparaten fungerade, de hade just sett den göra det. Frågorna gällde varför. Varför skulle någon vilja titta på sina bilder på en tv? Hur skulle man förvara dem? Hur skulle ett elektroniskt fotoalbum se ut? Och framför allt, varför skulle någon vilja fotografera på det här sättet när det inte var något fel på vanlig fotografi?
Det sista är den fråga som är lättast att håna i efterhand, och den är ändå rimlig. En bild om 10 000 punkter, i svartvitt, som tog 23 sekunder att spara och bara gick att se på en tv, var inget alternativ till en småbildsfilm. Det var ingen i rummet som påstod det, inte heller Sasson.
Vad han däremot kunde svara på var när. Han frågade forskare i huset hur många bildpunkter som behövdes för att en digital bild skulle kunna mäta sig med film, och fick svaret en miljon, två miljoner om man ville ha färg. Sedan räknade han på hur fort elektroniken brukade bli bättre och kom fram till att det skulle ta 15 till 20 år innan tekniken var användbar för vanliga konsumenter.
Patentet och tystnaden
Kodak gjorde det som stora företag gör med en idé de inte vet vad de ska göra av. De patenterade den. Ansökan om en elektronisk stillbildskamera lämnades in den 20 maj 1977 med Lloyd och Sasson som uppfinnare, och patentet, amerikanskt nummer 4 131 919, beviljades den 26 december 1978.
Patentskriften beskriver precis den kamera som stod i labbet: en CCD fångar bilden, ett buffertminne håller den, och den skrivs sedan i lugnare takt till billigt magnetband av ljudkvalitet, för att spelas upp på en vanlig tv-mottagare.
Sedan blev det tyst. Sasson fick inte tala om kameran utåt och inte visa den. Han har i en intervju med New York Times sammanfattat ledningens hållning ungefär som att det var gulligt, men att han inte skulle berätta det för någon. I sin egen redogörelse, skriven för Kodaks blogg många år senare, konstaterar han torrt att det utöver patentet inte förekom något offentliggörande av arbetet förrän 2001.
Det är här byrålådan kommer in i historien, och det är den bild som har fastnat: världens största filmbolag uppfinner digitalkameran och gömmer den för att skydda filmen.
Byrålådan var inte tom
Bilden är sann, och den är för enkel.
Kodak slutade inte arbeta med digital bild. Bolagets forskare lade redan 1974 ett färgfilter i rutmönster över en Fairchildsensor och fick färg ur en enda krets. År 1986 presenterade Kodak världens första sensor med över en miljon bildpunkter, alltså den gräns Sasson hade fått höra att det krävdes. Tre år senare byggde Sasson tillsammans med kollegan Robert Hills en digital spegelreflexkamera, som inte heller kom ut i handeln. Och 1991 började Kodak sälja en digital systemkamera till pressfotografer, för mellan 20 000 och 25 000 dollar.
Den första kameran för vanliga köpare kom 1995. Den hette Kodak DC40, kostade omkring 1 000 dollar och tog bilder om 768 gånger 512 punkter. Från 1975 till 1995 är det 20 år, alltså exakt inom det spann Sasson hade räknat fram under mötena 1976. Samma år kom Casio QV-10 med sin lilla skärm på baksidan, och marknaden tog fart.
Problemet var alltså inte att Kodak inte visste. Problemet var att allt bolaget visste pekade åt samma håll, och att det hållet ledde bort från den affär som betalade lönerna. En film köps om och om igen, och varje rulle ska framkallas och kopieras. En digitalkamera köps en gång. Det var precis det som hade fascinerat Sasson. Han har sagt att det han tyckte var lockande med idén var att slippa förbrukningsvaror. För hans arbetsgivare var förbrukningsvarorna hela verksamheten.
En detalj till gör historien mer ironisk än den brukar framställas. Sassons patent gick ut 1997, 19 år efter att det beviljades, och alltså innan digitalkameran på allvar hade blivit en massprodukt. Kodak hade patentet på den första digitalkameran under nästan hela den tid då ingen ville ha en.
Från labbet till Vita huset
Sasson blev kvar på Kodak i hela sitt yrkesliv och gick i pension 2009. Det var ungefär då historien om kameran i labbet började berättas på allvar. Han tilldelades National Medal of Technology and Innovation, USA:s högsta utmärkelse för teknisk innovation, för år 2009, och fick medaljen ur president Barack Obamas hand i november 2010. År 2011 valdes han in i National Inventors Hall of Fame.
Han har i efterhand sagt att han troligen var rätt person för uppgiften just för att han var 25 år och inte hade något rykte att skydda. Och att ingen av alla de kloka människor han visade kameran för någonsin kunde resa sig och bevisa att det han såg framför sig inte skulle hända.
Den 19 januari 2012 ansökte Eastman Kodak om konkursskydd. Det var 37 år efter att Joy Marshall satte sig framför kameran.
Prototypen finns kvar. Den har visats på Smithsonian i Washington, en påminnelse om att det som en gång lades undan i en byrålåda till slut fick ett museum.
Tiotusen punkter
Det går att läsa Sassons kamera som ett misslyckande för Kodak, och det är så den oftast används, som ett varnande exempel i böcker om ledarskap. Men det missar vad som faktiskt hände i labbet i december 1975.
Det var inte tekniken som var nyheten. Varje komponent fanns redan i handeln. Nyheten var att bilden för första gången hade blivit information innan den blev något att se. Den existerade som siffror på ett band, och den kunde lika gärna visas på en tv i rummet som, i princip, skickas någon annanstans. Sasson hade inte ett ord för det, men frågan hans chefer ställde, hur man skulle förvara bilderna och hur ett elektroniskt album skulle se ut, var precis rätt fråga. De ställde den bara som en invändning i stället för som ett uppdrag.
Och den första bilden, den med håret och flimret, finns inte längre. Den digitala fotografins första porträtt, i ett medium som skulle bli känt för att det går att kopiera i det oändliga utan att förlora en enda punkt, gick förlorat för att ingen tyckte att den var värd att spara.
Hon hade ju sagt det själv. Det behövdes mer arbete.
Lämna ett svar