Stockholm, januari 1901, sidan 94 i Numa Petersons priskurant. Överst står Eastmans ”Kodaks”, verldsbekanta och verldsberömda, och under det en rad om att firman tagit Grand Prix i Paris året innan. Till vänster en gravyr av en hand som håller en liten låda. Priset är 5:50.
Och så kommer meningen som den svenska handeln uppenbarligen tyckte sig behöva skriva ut: Browniekameran är oaktadt det billiga priset, endast 5:50 kr., ingen leksak och gifver klara och skarpa bilder.
Tolv år tidigare, i december 1888, hade den tyska grossisten Romain Talbot satt in en helsida i Fotografisk Tidskrift för Kodaks första handkamera och lagt till samma försäkran: Ingen leksak! Två annonser, två olika apparater, samma behov av att dementera.
Skillnaden är att 1900 var dementin falsk i den enda mening som betydde något. Kodak Brownie var uppkallad efter en barnboksfigur, dekorerad med samma figur på asken, annonserad i barntidningar och riktad till pojkar och flickor. Den var en leksak. Det var hela idén.
Den åttonde februari
Kodak Trade Circular annonserade apparaten i februari 1900, och de första kamerorna gick ut till handlarna den 8 februari. Priset var en dollar.
Runt den dollarn låg resten av räkningen. En rulle film av typ 117 gav sex bilder och kostade 15 cent. Framkallning och kopiering av en rulle kostade 40 cent. Kamera, film och färdiga kort gick alltså på en dollar och femtiofem cent, och kameran var då fortfarande kvar i handen på den som köpt den.
Jämförelsen bakåt är brutal. Kodakkameran från 1888 kostade 25 dollar, och de tio dollar som framkallningen kostade ingick inte.
Vad man fick för pengarna var en låda av papp klädd med läderimitation, med gavlar av trä, en enkel menisklins, en roterande slutare på ungefär en fyrtiondels sekund och ett negativ på 2¼ tum i kvadrat, alltså knappt sex centimeter. Ingen skärpeinställning. Ingen bländare.
Och ingen sökare.
Den första Brownie levererades utan sökare. Ovanpå lådan fanns två siktlinjer som man riktade efter, ungefär som man siktar med ett gevär utan kikarsikte, och den som ville se motivet i en ruta fick köpa en påklämbar spegelsökare separat. Att kameran inte visade vad den tog är inte en kuriositet i marginalen. Det säger något om vilken sorts bild apparaten var byggd för. Man skulle inte komponera. Man skulle peka.
Mannen som ritade Kodak Brownie
Frank A. Brownell föddes 1859 i Vienna i Ontario och dog i Rochester 1939. Han och George Eastman möttes 1885, när Eastman behövde någon som kunde bygga en rullhållare.
Därefter byggde Brownell i stort sett hela Kodaks tidiga sortiment. Trädelarna i 1888 års Kodak var hans. Han var huvudkonstruktör för den första hopfällbara Kodaken 1889, och sedan för Bullet, Cartridge Kodak, Eureka, Flexo, Panoram och Pocket Kodak. Eastman köpte så småningom ut hans andelar för 130 090 dollar och 64 cent och behöll honom som konsult för 12 000 dollar om året. Han kallade Brownell världens störste kamerakonstruktör genom tiderna, och det är värt att notera att omdömet kom från en man som annars sällan överdrev.
Fabriken växte i takt med sortimentet. Från omkring 700 anställda inom fyra år till över tusen 1902.
Ändå hade den allra första Brownie ett fel, och felet satt i baksidan.
Locket satt som locket på en skolåda. Man tryckte på två fördjupningar på var sida och drog av det. Det höll inte filmkammaren stängd på ett sätt som gick att lita på, och redan under samma år ersattes konstruktionen av en gångjärnsförsedd baksida med metallhake. Hur snabbt det gick skiljer sig mellan källorna, från någon månad till några månader, och de säger heller inte samstämmigt om det handlade om ett återkallande eller om en tyst ändring i löpande produktion. Det säkra är att så få exemplar av den första versionen hann tillverkas att bara en handfull finns kvar i dag. Samlare kallar dem skolådebrownies.
I oktober 1901 kom Brownie nummer 2 för två dollar, med större bild. Först då fick originalet sitt nummer och blev Brownie nummer 1, i efterhand.
Försäljningen gick undan. De första femtusen kamerorna som skickades ut till handlarna tog slut direkt. Under det första året levererades över 150 000 exemplar, och vid utgången av 1901 hade omkring en kvarts miljon sålts. Kodakkameran från 1888 hade sålt omkring femtusen exemplar under sitt första år.
Namnet som någon annan hade uppfunnit
Palmer Cox föddes 1840 på en gård mellan Adamsville och Granby i Québec. Hans brownies, godmodiga tomteliknande varelser lånade ur skotsk folktro, började gå i den amerikanska barntidningen St. Nicholas 1883. Den första boken, The Brownies, Their Book, kom 1887 och uppges ha sålt över en miljon exemplar. Sammanlagt skrev han sexton böcker om dem.
Cox licensierade själv figurerna flitigt. Det fanns brownie-dockor, brownie-kortspel och brownie-tvål långt innan Kodak behövde ett namn på en pappkamera. Han var, i praktiken, en av de första som byggde en industri kring en tecknad figur.
Vad han fick ut av just kameran är en annan sak. Uppgiften att han aldrig fick några royalties för den kommersiella användningen av sina figurer återkommer i flera framställningar, och den ska läsas som just en uppgift, inte som en fastställd affärshandling. Det som går att belägga är att han mellan 1902 och 1904 lät bygga ett hus i Granby med sjutton rum, ett åttkantigt torn och blyinfattade fönster med brownies i glaset. Han kallade det Brownie Castle.
Samtidigt såldes en pappask med hans varelser tryckta på locket i hundratusental, i ett annat land.
Barnet blir kund
Annonseringen var inte försiktig. Kampanjen lades i alla de ledande tiocentstidskrifterna för juni och i The Youth’s Companion, alltså där barn och deras föräldrar redan tittade.
Sedan byggde Kodak en klubb. Brownie Camera Club of America samlade unga ägare, ordnade fototävlingar för barn och gav ut egna småskrifter där bolaget blandade uppdiktade berättelser om kamerans ursprung bland de små varelserna med vinnarbilderna från tävlingarna. Litteraturvetaren Marc Olivier har beskrivit greppet som ett medvetet likhetstecken mellan den nya snapshotkulturen och en förindustriell tradition av muntligt berättande. En massproducerad pappask såldes alltså som något uråldrigt.
Det fungerade bättre än Kodak ville.
Vid första världskriget upptäckte bolaget nämligen att barnen inte gjorde det de var tänkta att göra. De växte upp och fortsatte ta billiga kort. De gick aldrig vidare till den dyrare utrustningen där marginalerna satt. Kodak lade ner sagorna och lät Brownie bli vad namnet är i dag, beteckningen på den enklaste modellen i sortimentet.
Det är en av de mer talande missräkningarna i fotografins historia. Man hade lärt en hel generation att fotografera utan anledning, och sedan gick det inte att lära dem att göra det dyrt.
Vad Sverige betalade
Priskuranten från Numa Peterson är daterad den 15 januari 1901, och den är exakt på ett sätt som amerikanska källor sällan är. Kameran kostade 5:50 oladdad. Ytterstorleken var 12½ gånger 8 gånger 7¾ centimeter och vikten 260 gram. Films till Browniekameran för 6 exponeringar kostade 0:75, och en låda med fyra sådana rullar 2:50.
En dollar motsvarade vid guldmyntfoten drygt 3:70 kronor. Skillnaden upp till 5:50 är frakt, tull och två led av handelsmarginal, och det är ungefär vad man kunde vänta sig. Dollarpriset var en amerikansk siffra. I Sverige kostade lådan ungefär två dagslöner för en industriarbetare, vilket fortfarande var något helt annat än vad en kamera hade kostat fem år tidigare.
Priskuranten noterar också det som var den tekniska förutsättningen för hela affären. Laddas i dagsljus med films. Ingen mörk garderob, ingen inlämning, ingen väntan på att apparaten skulle komma tillbaka från Rochester.
Några år senare tog F. W. Hasselblad & C:o i Göteborg ett helt annat grepp. I maj 1905 gick en helspaltsannons ut i landsortspressen under rubriken Ungdomens Brownie Pristäflan. Trettiofem priser skulle delas ut, sammanlagt 935 kronor, med ett förstapris på 125 kronor, och bilderna skulle ställas ut på hösten. I texten står först att Brownie är nybörjarnes kamera, sedan att den alls icke är någon leksak eller billighetsartikel, och till sist meningen som är hela den svenska marknadsföringen i ett andetag: Brownie är en sak som skulle finnas i hvarje svenskt hem.
Tävlingen blev av. I februari 1906 noterade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att prisbilderna från förra årets Brownie-täflan var utställda i staden, och att utställningen bara varade några dagar.
År 1910 hade sortimentet blivit fyra storlekar. Nummer 1 för 7 kronor, nummer 2 för 13, nummer 2a för 15:50 och nummer 3 för 21. Annonstexten upprepar, tio år efter lanseringen, samma sak som 1901 och 1905: Brownie-kamerorna äro ej, oaktadt sitt billiga pris, någon leksak.
Tre gånger på tio år. Man dementerar inte något som ingen påstår.
Amatörfotografien är en fruktansvärd inrättning
Den svenska reaktionen på snapshotkulturen finns bevarad, och den är roligare än man kunde tro.
Den 28 juni 1901 publicerade Svenska Dagbladet en artikel med rubriken Konsten att ”ta af”. Reportern hade gått till just Numa Petersons affär vid Hamngatan för att ta reda på hur många amatörfotografer det fanns i Stockholm, och han inleder så här:
Ni har väl sett de små svarta lådorna som alla turister och en stor mängd af era bekanta i Stockholm nu för tiden bära i handen? De små svarta lådorna ha ett mycket oskyldigt yttre, och dock utgöra de högeligen farliga apparater. Ty med deras tillhjälp kunna turisterna eller era bekanta på ett ögonblick, nej på bråkdelen af ett ögonblick, afbilda er, sådan ni ter er, då ni minst tänker på att imponera på era medmänniskor.
Och så slutklämmen:
Ja, amatörfotografien är en verkligt fruktansvärd inrättning, men den är omöjlig att undkomma.
Siffran han fick var 15 000 till 20 000 amatörfotografer i Stockholm, jämfört med 10 000 i Kristiania. Handlaren tillägger något som är minst lika intressant. Många arbetare ha här sina kameror. En del af dessa arbetare ha själfva förfärdigat apparaterna, i det att de köpt linserna.
Motståndet hade börjat tidigare. Redan i juni 1894 kunde Stockholms Nyheter berätta att Artur Hazelius portförbjudit amatörfotograferna på Skansen, med ordern till vakterna: släpp ingen djefvul öfver bron. Anledningen påstods vara att en yrkesfotograf köpt sig ensamrätt att fotografera inom området. Tidskriften Dagny beskrev 1899 amatörfotograferna som en ny besvärlig art af species homo, som går omkring på vägar och stigar med sin kamera och späjar efter hvem de uppsluka månde.
Sommaren 1901 blev det insändardebatt i Stockholm. Under rubriken Amatörfotograferna och deras ”situationsbilder” skrev en läsare att fotograferna jagar tillfällen att få en för personen i fråga förlöjligande bild, kanske en rent af komprometterande, och att ett porträtt kan för en person vara lika kränkande som en skrift. Han går längre än så och hävdar att han utsätts för ett brott mot sina frihetsrättigheter, ett brott mot habeas corpus-akten, om han fotograferas mot sin vilja.
Direkt under svarade en annan signatur att angreppet på amatörfotograferna bara är afundsjuka, ingenting annat.
Det är sommaren 1901. Den svenska publiken har haft tillgång till endollarskameran i drygt ett år, och diskussionen om rätten till sin egen bild är redan i gång i en dagstidnings insändarspalt.
Rochester, 1902
Den juridiska diskussionen hade börjat tio år innan Brownie fanns, och den började på grund av kameran.
Den 15 december 1890 publicerade Samuel D. Warren och Louis D. Brandeis uppsatsen The Right to Privacy i Harvard Law Review. Den räknas i dag som grundtexten för hela det amerikanska integritetsskyddet, och tidigt i texten står meningen: Instantaneous photographs and newspaper enterprise have invaded the sacred precincts of private and domestic life.
Momentbilden står först i meningen, före pressen. Det är den apparaten som kunde ta en bild utan att den fotograferade hann ställa sig i position.
Tolv år senare kom fallet som satte saken på sin spets, och det kom från kamerans egen stad.
Abigail Roberson var sjutton år och bodde i Rochester. Hon hade låtit ta ett ateljéporträtt av sig själv. Utan att hon visste något om det hamnade porträttet på säckar med mjöl från Franklin Mills, tryckt i uppskattningsvis 25 000 exemplar och spritt över landet. Hon stämde Rochester Folding Box Company.
New Yorks appellationsdomstol avslog hennes talan 1902 med motiveringen att någon rätt till privatliv inte existerade i delstatens lag. Domstolens ordförande Alton B. Parker lade till att många kvinnor skulle uppfatta en sådan användning som en komplimang till sin skönhet.
Reaktionen blev häftig i både amerikansk, brittisk och australisk press. Året därpå, 1903, antog New York den första integritetslagen i någon amerikansk delstat, en lag mot obehörig användning av en persons namn eller bild i kommersiellt syfte. Den gäller fortfarande, som paragraferna 50 och 51 i delstatens Civil Rights Law.
Abigail Roberson fick aldrig någon ersättning.
Att det blev just Rochester är inte en ironi som någon har konstruerat i efterhand. Det var där kamerorna tillverkades, det var där kartongerna trycktes, och det var där en sjuttonårig flicka först försökte hävda att hennes ansikte var hennes eget.
Under samma år noterade New York Times att president Theodore Roosevelt brukade visa otålighet när han upptäckte att någon tänkte kodaka honom. Verbet fanns alltså redan. Kodak var inte längre ett varumärke utan en handling man utsatte andra för.
Vad 1900 egentligen gjorde
Det är frestande att skriva att Brownie demokratiserade fotografin. Det stämmer på utfallet och missar mekanismen, precis som det brukar göra.
Det mesta var nämligen redan gjort. Den lilla kameran fanns 1888. Det färdiga negativet fanns 1889, när celluloidfilmen gjorde det möjligt att kopiera utan mellanled. Dagsljusladdningen fanns 1891, och därmed hade mörkrummet lämnat kameran. Fickformatet och femdollarspriset fanns 1895.
Vad 1900 tillförde var inte teknik. Det var att den sista tröskeln försvann, och den tröskeln var inte pengar utan anledning.
Så länge en kamera kostade tjugofem dollar köpte man den för att man tänkte fotografera. Man hade ett syfte, en resa, ett barn som skulle förevigas, ett intresse att odla. När apparaten kostar en dollar och sex bilder kostar femton cent behövs inget syfte alls. Kameran blir en present till ett barn, ett impulsköp i en diversehandel, något som ligger i en byrålåda tills någon råkar komma på att ta upp den.
Det är där snapshoten uppstår. Inte i tekniken, utan i frånvaron av tillfälle. Bilden som inte togs för att den skulle bli något.
Och det är också där hela den obekväma delen börjar. Så länge fotografering krävde en anledning var den fotograferade i regel med på noterna. När den inte gjorde det blev varje människa på gatan potentiellt avbildad, och Warren och Brandeis, insändarskribenterna i Stockholm och Abigail Roberson satt alla med samma problem från var sitt håll.
Henry B. Goodwin, den svenska bildmässiga fotografins tyngsta namn, gav förresten sitt omdöme om apparaten långt senare. I Kamerabilden från 1929 skriver han att även den försigkomne har mycket att lära sig ute högsommartid med en Brownie Kodak, som tar allting skarpt mellan ett par meters avstånd och oändligt. Låt först stötestenarna komma i vägen för en blygsam Brownie, fortsätter han. Den lär oss att svårigheterna ofta inte alls äro av fotografisk art.
Det är nästan trettio år efter lanseringen, och det är beröm av det slag som inte går att köpa för annonspengar.
Men det står kvar där, i priskuranten från januari 1901, och det står kvar i annonserna 1905 och 1910. Ingen leksak. Handeln upprepade det i tio år, och det var rätt mening om bilderna och fel mening om kameran.
Lämna ett svar