1838

Vem var den första människan på ett fotografi?

Epok:
Boulevard du Temple, Louis Daguerre 1838

Boulevard du Temple, Louis Daguerre 1838

En tidig morgon i Paris, omkring kvart i åtta, riktar Louis Daguerre sin kamera ut genom ateljéfönstret mot en av stadens mest trafikerade gator. Boulevard du Temple borde myllra av folk och hästekipage, men på plåten som blir kvar ligger den nästan öde. Långt nere i det vänstra hörnet står ändå en man kvar, och någon har böjt sig ner vid hans fötter för att putsa hans skor. De är de enda människor som syns. Vill man veta vem den första människan på ett fotografi var, är det hit man måste komma, till den här gathörnan en vårmorgon 1838.

Gatan som tömdes

Förklaringen ligger i tiden. Daguerre behövde en lång exponering, och uppskattningarna varierar från några minuter upp till en kvart, även om omkring tio minuter brukar nämnas oftast. Allt som rörde sig hann aldrig sätta något avtryck i det ljuskänsliga silvret. Vagnarna, hästarna och de promenerande parisarna passerade för fort och löstes helt enkelt upp. Kvar blev husfasaderna, träden, den blanka gatan och de få som stod stilla.

Det är en av bildens paradoxer. Boulevard du Temple kallades på den här tiden för Boulevard du Crime, brottets boulevard, efter alla de melodramer med mord och intriger som spelades på dess många teatrar varje kväll. Det var en plats full av liv. Fotografiet visar motsatsen, en stad som tycks ha övergetts av sina invånare. Som alla daguerreotyper är bilden dessutom spegelvänd, och den togs uppifrån fönstret i Daguerres ateljé, invid hans berömda Diorama.

Två okända, ett ögonblick

Mannen som får sina skor putsade rör sig minst av alla och är därför den tydligaste gestalten på hela plåten. Skoputsaren själv rör armarna medan han arbetar och blir suddigare, mer en skugga än en figur. Ingen av dem visste vad som hände. De utförde ett vardagligt ärende på en gathörna och blev kvar i fotografins historia utan att ana det. Vi vet inte vad de hette, och vi kommer aldrig att få veta det.

Genom åren har bilden granskats noga, och fler svaga spår har dykt upp. Somliga menar sig se ytterligare figurer i skuggorna, kanske ett barn vid ett fönster eller en häst längre bort. Det har till och med föreslagits att den nedböjda gestalten inte är en skoputsare alls, utan en vattenpump. Bilden är så pass otydlig att den lämnar plats för tolkningar, och det hör på sätt och vis till dess lockelse.

Från åtta timmar till några minuter

Att en människa över huvud taget kunde synas var något nytt. Det första bevarade fotografiet, Nicéphore Niépces Utsikt från fönstret i Le Gras, hade tagits ett drygt decennium tidigare och krävde en exponering på flera timmar. Ingen kan stå stilla så länge, och därför rymmer den bilden bara hus och tak. Daguerre hade kortat ner tiden till minuter, och det var just den förändringen som gjorde det möjligt att av en ren tillfällighet fånga en levande gestalt.

Det skulle dröja ytterligare något år innan någon medvetet ställde sig framför en kamera. Robert Cornelius porträtterade sig själv i Philadelphia 1839 och fick springa in i bild och sitta stilla en stund. Mannen på Boulevard du Temple hade ingen sådan avsikt. Han ville bara ha blanka skor innan dagen tog vid.

Plåtens öde

Själva bilden har haft ett brokigt liv. I oktober 1839 gav Daguerre bort den som en del av en inramad triptyk till kung Ludvig I av Bayern. Plåten hamnade så småningom i Bayerisches Nationalmuseum i München, där silvret långsamt mörknade på det sätt som tidiga daguerreotyper gör. På 1930-talet återupptäckte den amerikanske fotohistorikern Beaumont Newhall plåtarna och lät framställa reproduktioner, bland annat för visning i New York och senare i sin bok The History of Photography. År 1970 lånades originalen ut till stadsmuseet i München, där man gjorde ett försök till restaurering. Det slutade illa och skadade plåtarna ännu mer. Det vi ser idag bygger därför på Newhalls kopior, inte på originalet i sitt forna skick.

Mannen som stod stilla

Det säger något om fotografins natur att dess första människa är en anonym herre som råkade stå still tillräckligt länge. Inget porträtt och ingen pose, bara en vardagsscen som ljuset och kemin råkade behålla åt eftervärlden. Av allt liv på Boulevard du Temple den där morgonen blev en skoputsning kvar. Tvåhundra år senare, när vi knäpper tiotals bilder på en lunch utan att tänka efter, kan det vara värt att stanna vid just det. Ibland räcker det att stå stilla en stund för att bli ihågkommen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *