Han skrev ordet först, i en anteckningsbok som ingen läste

I januari 1834 satt en fransman i en liten stad i inlandet av São Paulo och skrev på sitt modersmål att det troligen skulle gå att ta photographies. Ingen läste det. Ingen tryckte det. Det fanns knappt en tryckpress i hela provinsen. Anteckningsboken lades undan, ärvdes vidare i familjen och blev liggande i ungefär hundrafyrtio år innan någon förstod vad som stod i den.

Mannen hette Antoine Hercule Romuald Florence. Han var född i Nice 1804, kom till Rio de Janeiro i februari 1824 och dog i Campinas 1879, och det mesta han uppfann under de femtiofem åren däremellan hann aldrig ut ur huset.

Tecknaren som gick vilse i Mato Grosso

Florence var utbildad tecknare och kom till Brasilien som ung man utan tydlig plan. 1825 anmälde han sig som andre illustratör på en expedition in i det brasilianska inlandet, ledd av naturforskaren Georg Heinrich von Langsdorff, rysk konsul i Rio. Förste illustratör skulle ha varit Johann Moritz Rugendas, som hoppade av och ersattes av Aimé-Adrien Taunay.

Expeditionen blev en katastrof. Taunay drunknade, Langsdorff insjuknade i malaria och förlorade minnet, och materialet skingrades i årtionden. Florence själv kom hem 1829 med något som ändå håller: hundratals teckningar av floder, fåglar, fiskar, byar och människor, gjorda med en påfallande vilja att återge vad han faktiskt såg i stället för att arrangera scenerna efter europeisk smak.

Det var på den resan han lärde sig hur otillräcklig handen är. Han hade en camera obscura med sig, den vanliga tecknarhjälpredan, och han skrev senare att han hade velat kunna behålla bilden som stod på skärmen i stället för att kopiera av den. Talbot skulle formulera samma önskan vid Comosjön några år senare. De visste ingenting om varandra.

Ett tryckeri som inte fanns

Efter hemkomsten gifte han sig och slog sig ned i Vila de São Carlos, dagens Campinas. Där ville han ge ut sitt arbete om djurläten från expeditionen, och där stötte han på det hinder som formade resten av hans liv. Omkring 1830 fanns det en enda tryckpress i hela provinsen São Paulo.

Alltså fick han uppfinna trycket själv. Resultatet kallade han polygrafi, ett förfarande där en billig papperstryckform ersatte sten, metall och trä, och där formen bara behövde färgas in en gång för hela upplagan. Det är värt att stanna vid, för det förklarar allt som följer. Florence sökte aldrig fotografi. Han sökte ett sätt att mångfaldiga bilder på egen hand, och fotografiet var vad han hittade på vägen.

Joaquinzinho på apoteket

Svärfadern, läkaren Francisco Álvares Machado e Vasconcellos, drev ortens apotek. Där arbetade en ung farmaceut och botanist vid namn Joaquim Corrêa de Mello, och det var han som berättade för Florence att silvernitrat svartnar av ljus. Kossoy daterar samtalet till 1832.

Den 15 januari 1833 antecknade Florence möjligheten att trycka med ljusets hjälp. Samma månad byggde han en egen camera obscura och riktade den mot ett stängt fönster. Efter ungefär fyra timmar hade papperet registrerat fönsterbågarna och takpannorna på huset mittemot. Bilden var omvänd i ton, ljust där verkligheten var mörk, och den fortsatte att mörkna även efter sköljning i vatten. Han noterade också försök med en byst av Lafayette och med stadens fängelse.

Ingen av kamerabilderna finns kvar. De svartnade bort. Det vi vet om dem vet vi bara för att han skrev ned dem.

Urin, ammoniak och guld

Fixeringen var problemet, precis som för alla andra vid samma tid. Florence hade inga kolleger att fråga och inget akademiskt sammanhang att vända sig till. Han hade kemiböcker som han beställde hem från Europa, och i anteckningarna dyker Berzelius, Fourcroy, Ritter, Saussure och Gay-Lussac upp som samtalspartner på papper.

Han prövade sig fram. Det som till slut fungerade var hans egen urin, som löste bort det silverklorid ljuset inte hade omvandlat. Senare gick han över till ammoniak. Att det var ammoniaken i urinen som gjorde jobbet tycks han ha förstått, åtminstone i praktiken.

Han använde också guldklorid för att ljuskänsliggöra papper, vilket inte har någon känd motsvarighet hos de andra pionjärerna. Guld var dyrt och lämpade sig inte för allt, men det fungerade. Som bärare valde han holländskt brevpergament.

Med kontaktkopiering nådde han hela vägen. 1833 kopierade han diplom åt frimurarlogen i Campinas och etiketter åt svärfaderns apotek, genom att låta solen verka genom en förlaga mot preparerat papper. Några av de arken finns kvar. De hör till de äldsta bevarade fotografiska avbildningar som existerar.

Ordet

Och så namnet. I den första av anteckningsböckerna, daterat den 21 januari 1834, skriver Florence att det är mycket troligt att man ska kunna ta photographies. Den 19 februari samma år står ordet photographie där i klartext. På ett av arken med apoteksetiketter skrev han den portugisiska formen, photographia.

I Europa dyker ordet upp först 1839, det året allting händer. Johann Heinrich Mädler i Berlin i februari, John Herschel i en text till Royal Society i mars, och därefter flera andra oberoende av varandra. Niépce kallade sitt heliografi, Daguerre kallade sitt daguerreotypi, Talbot prövade sig fram via fotogeniska teckningar och kalotypi. Florence hade satt ett namn på saken fem år tidigare, i en anteckningsbok i Campinas.

Här bör man vara noggrann. Boris Kossoy, som gick igenom manuskripten på 1970-talet, daterar de två första beläggen till januari och februari 1834. Instituto Hercule Florence anger i sin egen framställning att Florence motiverar namnvalet i texter från april 1833. Skillnaden är knappt ett år och beror sannolikt på vilka handskrifter som räknas, men den finns där och bör inte slätas över. Vad båda är eniga om är att ordet är hans, och att det är skrivet långt före 1839.

När nyheten kom

Den 1 maj 1839 rapporterade Jornal do Commercio i Rio om den franska uppfinningen. Nyheten om daguerreotypin nådde alltså Brasilien innan den officiellt presenterades i Paris i augusti.

Florence svarade den 26 oktober 1839 med ett meddelande i tidningen A Phenix i São Paulo, senare omtryckt i Jornal do Commercio i december. Han berättade om sina egna försök, om att han hade tryckt med solljus flera år tidigare och redan gett saken sitt namn. Sedan gjorde han något som få uppfinnare gör. Han lät bli att bråka. Samma idé kan komma till två personer, konstaterade han, och äran tillföll Daguerre.

Därefter slutade han med fotografi. Han fortsatte uppfinna i trettio år till, bland annat ett stenografiskt skriftsystem och en tryckmetod med pulver och lim, och han startade Campinas första tidning. Men ljusbilderna lade han ifrån sig.

Hundrafyrtio års tystnad

Manuskripten gick i arv. 1972 började fotohistorikern Boris Kossoy nysta i namnet Florence, och i december 1973 skrev han om saken i O Estado de S. Paulo. 1975 lade familjens ättling Arnaldo Machado Florence fram fem inbundna dagböcker till granskning i Rio. 1976 reste Kossoy till Rochester i delstaten New York och lät återskapa processerna enligt anteckningarna. De fungerade. Boken kom 1977, och vid det latinamerikanska fotokolloquiet i Mexico City året därpå slog uppgiften igenom internationellt.

Sedan blir historien besvärlig igen. Familjen har uppgett att originalen av frimurardiplomet, apoteksetiketterna och teckningarna av camera obscuran stals vid ett inbrott i Campinas 1989. Instituto Hercule Florence visar idag ändå avbildningar av diplomet och etiketterna som föremål i sin samling. Hur det hänger ihop framgår inte av det publicerade materialet, och jag har inte kunnat reda ut det.

Vad Florence egentligen visar

Det är frestande att göra honom till den bortglömde uppfinnaren av fotografin, och det är att ta i. Han fick inga permanenta kamerabilder. Det han fick permanent var kontaktkopior. Niépce hade en fixerad kamerabild redan på 1820-talet, och Talbot, Bayard och Daguerre arbetade parallellt med större resurser och ett offentligt sammanhang att verka i.

Det Florence visar är något annat, och kanske mer intressant. Kunskapen låg framme. Silversalternas ljuskänslighet var beskriven sedan 1700-talet, camera obscuran hade funnits i århundraden, och den som satte ihop de två delarna med tillräckligt tålamod kunde komma fram nästan var som helst på jorden. Det som avgjorde vem historien skulle minnas var inte skickligheten. Det var tillgången till en tryckpress, ett vetenskapligt sällskap och en stat som delade ut belöningar.

Florence hade en apotekare, några kemiböcker och ett fönster. Han kom ändå fram, och han hade till och med ordet färdigt. Att ingen hörde honom säger mindre om honom än om avståndet mellan Campinas och Paris år 1834.