En augustidag 1835 står en liten trälåda på en hylla i södra galleriet på Lacock Abbey i Wiltshire. Lådan är knappt större än en knuten näve och ser ut som en fälla, vilket den på sätt och vis också är. Inuti sitter en papperslapp mindre än ett frimärke, penslad med silvernitrat och fortfarande matt av salt. Några meter bort sitter husets burspråksfönster med sina drygt tvåhundra små glasrutor mot en ljus engelsk sommarhimmel.
Ingen behöver vara i rummet. Exponeringen tar en timme, kanske en hel dag. När pappret till slut lyfts ur lådan har himlen bränt sig svart och glasspröjsen står kvar som ett ljust rutnät. Bilden är upp och ner i alla avseenden, spegelvänd och tonvänd, och den är för svag för att någon skulle kalla den vacker. Den finns fortfarande kvar, i ett arkiv i Bradford, och den är det äldsta bevarade fotografiska negativet i världen.
En dålig tecknare vid Comosjön
Bakgrunden är välkänd men tål att upprepas, eftersom den är ovanligt mänsklig. I oktober 1833 var William Henry Fox Talbot på bröllopsresa vid Comosjön i norra Italien. Som varje bildad brittisk resenär försökte han teckna av landskapet, och till skillnad från de flesta var han uppriktigt dålig på det. Han beskrev själv resultaten som sorgliga att skåda.
Till hjälp hade han en camera lucida, ett prisma på en stång som låter ögat se motivet och pappret samtidigt, så att handen bara behöver följa konturerna. Det hjälpte honom inte. Han hade tidigare också arbetat med camera obscura och mindes hur oemotståndligt fint dess projicerade bild var, och hur den försvann i samma stund som man tog bort ögat. Där, vid sjön, formulerade han för sig själv den fråga som skulle bli hans livsverk: går det att få den bilden att stanna kvar av sig själv?
Talbot var vid det laget trettiotre år, godsägare på Lacock och invald i Royal Society i början av trettioårsåldern för sina matematiska arbeten. Han var alltså ingen uppfinnartyp i verkstaden utan en universalbegåvning med tid och råd att följa sina infall. Våren 1834 började han pröva silversalter på papper hemma i Wiltshire.
Musfällorna
Kontaktkopior gick bra. Ett blad, en bit spets eller en tryckt sida lagd direkt på det preparerade pappret i solen gav en tydlig bild på ett par minuter. Kameran var något helt annat. En lins släpper bara in en bråkdel av det ljus som motivet kastar ifrån sig, och skillnaden mellan kontaktkopiering och kamerabild är i storleksordningen tusen gånger. Det var precis den väggen Thomas Wedgwood och Humphry Davy hade gått in i trettio år tidigare, när de konstaterade att camera obscurans bilder var för svaga för att påverka silvernitratet på någon rimlig tid.
Talbots lösning var att göra kameran mindre. Han lät byns snickare tillverka en serie små trälådor och satte in mikroskoplinser i dem. Ju mindre bildyta, desto mer koncentrerat ljus per kvadratmillimeter. Lådorna hade också ovanligt stor bländaröppning, ungefär f/4, vilket för tiden var mycket ljusstarkt.
Resultatet var en samling kubiska trädosor som placerades ut i huset och på gräsmattorna och lämnades att stå. Constance Talbot, hans hustru, kallade dem i ett brev för musfällor. Namnet har suttit i sedan dess, och det är svårt att komma på ett bättre. De såg ut som fällor, de stod utplacerade som fällor, och de väntade tålmodigt på sitt byte. Bytet var ljus.
Receptet som gick emot förnuftet
Det som gjorde försöken möjliga var ett papper Talbot kallade photogenic drawing paper. Han tog ett fint skrivpapper från Whatmans bruk Turkey Mill, doppade det i koksaltlösning, torkade det och penslade sedan ena sidan med silvernitrat. I fibrerna bildades ljuskänslig silverklorid.
Ren silverklorid ger emellertid en klen bild hur länge man än exponerar. Talbot märkte av en slump att en av hans bilder blivit kraftigare just där saltet av misstag lagts på för tunt. Slutsatsen han drog var motsatsen till vad kemin borde ha sagt honom: gör saltlösningen svag, omkring en procent, och silvernitratlösningen stark, omkring tjugo procent. Överskottet av silver visade sig vara nyckeln till en mörk och bärkraftig svärta.
Fixeringen var lika hemmagjord. Talbot resonerade att om brist på salt gjorde pappret känsligt, så borde gott om salt göra det okänsligt. Han lade därför de färdiga bilderna i en koncentrerad koksaltlösning. Det stoppade inte processen, men bromsade den tillräckligt för att bilderna skulle överleva. Priset betalar vi i dag: saltfixerade bilder från den här perioden fortsätter att långsamt slöja igen i ljus, vilket är hela förklaringen till varför originalet inte kan ställas ut.
Vad exponeringen krävde
Med den här tekniken var kamerafotografi på gränsen till praktiskt omöjligt, och Talbot lyckades bara för att han råkade göra allt rätt samtidigt. Han hade det starkaste pappret han kunde få fram, den minsta bildytan, den ljusstarkaste linsen och tålamodet att låta lådan stå i timmar.
Framför allt valde han rätt motiv. Silverklorid är känsligast för blått och ultraviolett, alltså precis det ljus himlen ger mest av. Ett burspråksfönster sett inifrån ett mörkt rum är i praktiken en himmel med ett svart rutmönster framför sig, och det är ungefär det enda motiv som fungerade. Samma logik ligger bakom hans övriga tidiga försök, där taknockar och trädkronor tecknar sig som siluetter mot ljus himmel.
Därför är världens äldsta negativ inte en utsikt. Det är en bild av ett fönster, tagen inifrån, och skillnaden är inte bara teknisk. Niépce och Daguerre fotograferade ut genom fönstret. Talbot fotograferade fönstret.
Idén som var större än bilden
Ett halvår före fönsterbilden hade Talbot skrivit ner något i sin anteckningsbok M som väger tyngre än själva negativet. I februari 1835 noterade han att om pappret är genomskinligt, så kan den första bilden användas som förlaga för en andra bild, där ljus och skugga byter plats.
Det är hela det negativ-positiva systemet, formulerat i en enda mening, fyra år innan någon utanför familjen visste vad han höll på med. Andra pionjärer hade sett den tonvända bilden som ett fel att undvika. Samuel Morse gav upp av just det skälet, och Daguerres process var konstruerad för att ge en direkt positiv bild, unik och omöjlig att kopiera. Talbot var den ende som såg att felet var en funktion.
Orden fanns däremot inte. Det som i dag heter negativ och positiv fick sina namn först i februari 1840, av John Herschel, som gav fotografin en stor del av dess ordförråd. När Talbot gjorde sitt negativ hade han alltså ingen term för vad det var han hade gjort.
Fyra år av tystnad
Sedan la han av. Under 1836, 1837 och 1838 ägnade sig Talbot åt annat, bland annat matematik och optik. Familjen kände till försöken men han berättade inget för sina vetenskapliga kollegor. Troligen var han helt enkelt missnöjd. Kamerabilderna var konturer och inget annat, och han visste att de inte höll för att skriva om.
I januari 1839 kom nyheten om Daguerre från Paris och Talbot fick panik. Inom några veckor visade han sina bilder på Royal Institution och lämnade in en redogörelse till Royal Society. Vid British Associations möte i augusti samma år ställde han ut nittiotre arbeten. Nästan alla var kontaktkopior av växter, tyger och tryckta sidor. Ett enda kameranegativ visades, tillsammans med ett tjugotal positiva kopior gjorda efter kameranegativ. Fyra års försprång hade i praktiken gett honom en handfull användbara bilder.
Det är sannolikt i det här sammanhanget som noteringen på kartongen kom till. Talbot skrev att bilden föreställer ett spröjsat fönster, upptaget med camera obscura i augusti 1835, och att man när bilden var ny kunde räkna glasrutorna, ungefär tvåhundra stycken, med hjälp av en lupp. Formuleringen är skriven i efterhand, av någon som redan vet att bilden bleknat och som vill att eftervärlden ska förstå vad den en gång innehöll.
Vad det egentligen är för föremål
Objektet finns i Science Museum Groups samling under nummer 1937-361 och förvaras vid National Science and Media Museum i Bradford. Det kom dit 1937 genom Matilda Talbot, uppfinnarens sondotter, som skänkte familjens fotografiska kvarlåtenskap.
Måtten är värda att notera, eftersom de ofta återges fel. Bilden brukar beskrivas som en tumme i kvadrat eller som ungefär 2,5 gånger 2,5 centimeter. Museets egen uppmätning anger negativet till 35 gånger 29 millimeter, monterat på ett mörkt papper som mäter 58 gånger 50 millimeter, i sin tur fäst på en kartong om 69 gånger 150 millimeter. Frimärksliknelsen håller alltså ungefär, men den exakta siffran är inte den som cirkulerar.
Negativet ställs inte ut. Det är för ljuskänsligt, av samma skäl som gjorde Talbots saltfixering till en kompromiss från början. Den som besöker museet får se en faksimil bredvid en av musfällekamerorna. En av museets egna medarbetare har berättat att hon under nästan trettio år på plats hunnit se originalet två gånger.
Hur många fönsterbilder finns det
Här blir historien något rörigare än den vanliga versionen. Talbot gjorde sannolikt minst tre små pappersnegativ av burspråksfönstren under den här perioden, och de finns spridda i olika samlingar.
Metropolitan Museum of Art i New York äger ett av dem, betydligt större än Bradfordexemplaret, med ett ark på 8,5 gånger 11,6 centimeter. Museet daterar det till troligen 1835. På Wikimedia Commons ligger samma bild under ett filnamn som garderar sig med ett spann mellan 1835 och 1839, vilket säger något om hur osäker dateringen av de här arken är när de saknar text.
Och det är precis där Bradfordnegativets särställning ligger. Det är inte nödvändigtvis den första exponeringen Talbot gjorde i en kamera, och det är inte den bäst bevarade. Det är den enda som bär sin egen datering i uppfinnarens handstil. Utan den raden på kartongen hade vi haft en hög odaterade papperslappar och en betydligt vagare historia.
Fönstret som blev en symbol
Fönstret sitter kvar. Det går att gå in i södra galleriet på Lacock Abbey och ställa sig ungefär där kameran stod, med den skillnaden att ingen i dag behöver vänta en timme.
Motivet har också fått ett eget efterliv. 2010 gjorde Floris Neusüss och Renate Heyne ett fotogram av samma fönster i naturlig storlek, genom att klä insidan av det med fotopapper på natten och sedan lysa på det utifrån. Verket visades i utställningen Shadow Catchers på Victoria and Albert Museum och finns i museets samling. Där hänger alltså Talbots frimärke uppförstorat till väggformat, gjort utan kamera, hundrasjuttiofem år senare.
Fotografiets äldsta metafor är att bilden är ett fönster mot världen. Att mediets äldsta bevarade negativ råkar föreställa ett fönster är en slump, styrd helt och hållet av silverkloridens förkärlek för blått ljus. Men det är en slump som passar så bra att den blivit sanning i efterhand.
Det som stannar hos mig är ändå obalansen mellan föremålet och idén. Bilden i sig är en suddig fläck, nästan otydbar, och den kunde ha varit vilken misslyckad exponering som helst. Det avgörande skrev Talbot i en anteckningsbok ett halvår tidigare, och det handlade inte om den här bilden utan om alla bilder efter den: att en vänd bild kan vändas tillbaka, och att den vändningen kan göras hur många gånger som helst. Daguerre gav världen en bild. Talbot gav världen en upplaga.
Lämna ett svar