Taket på universitetsbyggnaden vid Washington Square i New York är en ovanlig arbetsplats vintern 1839. Där uppe finns ett litet observatorium och ett glasat rum där ljuset kan släppas in från alla håll. En ung kemiprofessor står vid ett teleskop med en låda fastskruvad bakom okularänden. Lådan har en gång innehållit cigarrer. Nu sitter det en försilvrad kopparplåt i den, och han väntar på att månen ska lämna ett spår.
Han heter John William Draper, och han har gjort det här förut. De första försöken har inte gett mycket. En plåt blev helt svart, nästa visade en oskarp skiva där bara de mörkaste partierna gick att urskilja. Men någon gång i mars 1840 får han fram något som går att visa för andra, en liten ljus skiva med mörkare partier där månens hav ligger. Det är det första fotografiet av en himlakropp som kan kallas lyckat, och det är början på en historia där kameran efter hand blir astronomins viktigaste instrument.
En kemist som väntade på ljuset
Draper var född 1811 i St Helens i Lancashire och kom till USA som ung man på 1830-talet. Han utbildade sig till läkare vid University of Pennsylvania, undervisade i kemi i Virginia och flyttade 1839 till New York för en professur vid det som då hette University of the City of New-York, i dag New York University.
Det som intresserade honom mest var ljusets kemiska verkningar. Redan 1837, två år innan dagerrotypen offentliggjordes, hade han experimenterat med hur ljus, och även månljus, påverkade papper som behandlats med salter. När beskrivningen av Daguerres metod nådde New York på hösten 1839 var han alltså en av de få i staden som redan förstod vad det handlade om. Han lät bygga en kamera, och det gjorde också hans nya kollega vid universitetet, målaren och telegrafuppfinnaren Samuel Morse, som hade träffat Daguerre i Paris i mars samma år.
Daguerres misslyckade måne
Draper var inte den förste som försökte. Enligt uppgift hade Daguerre själv riktat sin kamera mot månen redan i början av januari 1839, uppmuntrad av astronomer i Paris som såg vilka möjligheter metoden kunde ha för deras vetenskap. Resultatet ska ha varit en vitaktig fläck utan detaljer. Hur den såg ut vet ingen i dag, eftersom Daguerres ateljé och dioramateater brann i mars samma år och med den många av hans tidiga plåtar.
Månen är det ljusaste på natthimlen men ändå mycket svagare än dagsljus, och en dagerrotypplåt från 1839 behövde lång tid på sig. Under den tiden hinner månen flytta sig. Jorden roterar, och sett genom ett teleskop vandrar månen ut ur synfältet på ett par minuter. Den som ville fånga månen behövde alltså antingen en mycket känsligare plåt eller ett sätt att få bilden att stå still.
Cigarrlådan på taket
Draper arbetade med båda problemen samtidigt. Draper angrep problemen från båda hållen, och enligt flera källor tog han hjälp av en heliostat, en urverksdriven spegel som följer himlens rörelse. Spegeln fångade månens ljus och kastade det vidare in i teleskopet, och det är därför plåten blev spegelvänd.
Han redogjorde själv för försöken i en text som publicerades sommaren 1840. Den första plåten gav en bild av månen som var ungefär en sjättedels tum i diameter, drygt fyra millimeter, och den var så överexponerad att silverjodiden hade svartnat. Vid nästa försök blev bilden nästan en tum stor. Draper var själv inte särskilt imponerad. Han tyckte att bilden saknade skärpa och var förvirrad, men konstaterade att de mörkare fläckarna på månens yta låg där de skulle.
Exponeringstiden brukar anges till omkring tjugo minuter. Uppgifterna om själva optiken går däremot isär. En del källor talar om ett reflektorteleskop på fem tum, andra om en lins på tre tum. Det är inte konstigt. Draper byggde och ändrade sin utrustning hela tiden under den här vintern, och redogörelserna skrevs ofta långt senare.
Lyceet den 23 mars
Den 23 mars 1840 berättade Draper vid ett möte i Lyceum of Natural History of New York, stadens naturvetenskapliga sällskap, att han hade lyckats få fram en fokuserad bild av månen. Protokollet från mötet är försiktigt. Där står ungefär att en del av bilden var mycket tydlig men att det mesta blev oskarpt eftersom månen rörde sig, och att det ändå var första gången man hade fått fram något som liknade en tydlig återgivning av månens yta.
Plåten som finns bevarad är i sin tur daterad den 26 mars, tre dagar senare. Den visar en måne i sista kvarter, alltså en halvmåne. Det betyder att den bevarade plåten inte är Drapers första lyckade bild utan en senare och bättre. Det är troligen den som ställdes ut för sällskapets medlemmar i april samma år, men helt säkert är det inte.
Plåten är av den storlek som kallas sjättedelsplåt, drygt åtta gånger sju centimeter, och själva månen tar upp ungefär två och en halv centimeter av den.
Ett ansikte på samma tak
Samma vår som månplåten användes taket till något helt annat. I det glasade rummet bredvid observatoriet porträtterade Draper och Morse människor, och de öppnade snart en gemensam ateljé. Ett av de mest kända porträtten från de här månaderna visar Drapers syster Dorothy Catherine Draper.
Kopplingen mellan de två bilderna är större än den ser ut. Ett porträtt 1840 krävde att den som satt modell var helt stilla i en minut eller mer, och enligt senare uppgifter pudrades Dorothy i ansiktet med mjöl för att det skulle reflektera mer ljus. Det är samma problem som med månen, fast vänt åt andra hållet. Månen kunde inte förmås att stå still, så Draper fick följa den med en spegel. Människor kunde förmås att sitta still, så länge exponeringen var tillräckligt kort för att de skulle orka.
Samarbetet med Morse tog slut redan på hösten 1840, när Draper återgick till undervisningen. Han lämnade inte fotografin. Under de följande åren fotograferade han solens spektrum och skrev om ljusets kemi, och han blev senare mest känd som författare till breda historiska verk, bland annat en bok från 1874 om konflikten mellan religion och vetenskap.
En plåt som nästan försvann
Det är nästan ett under att plåten finns kvar. Draper förlorade mycket av sitt arbete i en brand 1844. År 1866 brann den medicinska fakulteten vid universitetet, där han var ordförande, och med den försvann också Lyceets samlingar, som universitetet hade tagit hand om. I många år antogs det att Drapers bästa månbilder hade gått förlorade i någon av bränderna.
Kring 1960 hittades en samling dagerrotyper bland Draperrelaterat material på en vind i Gould Memorial Library, på universitetets campus i Bronx. Plåten med månen var svårt skadad av mögel och fukt. Den lånades 1962 ut till Smithsonian i Washington, konserverades där och lämnades tillbaka till universitetsarkivet 1993. Sedan dess är bedömningen att den med största sannolikhet är Drapers egen bild från 1840.
Helt utan frågetecken är den inte. På 1970-talet köpte en amatörastronom en skadad månplåt i en bokhandel i Greenwich Village, och enligt en del forskare är det den som är ursprunget till de bilder som cirkulerar. Andra har invänt att den plåten visar fler detaljer än Draper själv beskrev.
Förvirringen har inte blivit mindre med tiden. Draper fotograferade själv av sina bästa plåtar och förstorade kopiorna, och i dag finns så många reproduktioner på nätet, beskurna, spegelvända och negativvända, att det kan vara svårt att se att de kommer från samma föremål.
Tio år senare
Drapers bild var ett bevis på att det gick, men den sa inte så mycket om månen som astronomerna inte redan visste. Det tog ett decennium innan fotografiet började ge dem något nytt.
I april 1845 tog de franska fysikerna Léon Foucault och Hippolyte Fizeau en dagerrotyp av solen där solfläckarna syntes, med en exponering på en bråkdel av en sekund. Natten mellan den 16 och 17 juli 1850 fotograferade porträttfotografen John Adams Whipple och astronomerna vid Harvard stjärnan Vega genom Harvardobservatoriets stora linsteleskop, då det största i världen. Det var första gången en stjärna hade fastnat på en plåt. Året därpå visades Whipples månbilder, gjorda tillsammans med astronomerna William och George Bond, på världsutställningen i Crystal Palace i London, där de fick en medalj och beskrevs som början på en ny era för astronomisk avbildning.
Samma sommar, den 28 juli 1851, gjorde en daguerreotypist i Königsberg vid namn Johann Julius Friedrich Berkowski något som astronomerna hade väntat på. Under en total solförmörkelse exponerade han en plåt i drygt en minut genom ett litet linsteleskop på stadens observatorium. Bilden är den första som visar solens korona, den ljusa strålkrans som bara syns när månen helt täcker solskivan. Det var första gången kameran hade fångat något som ögat bara kunde se några minuter i taget, med flera års mellanrum.
Sonen på taket i Hastings
Den som förde Drapers arbete vidare var hans egen son. Henry Draper var född 1837 och blev, liksom fadern, läkare och professor vid New York University. Kring 1860 byggde han ett observatorium vid familjens hem i Hastings-on-Hudson norr om New York, och han slipade själv speglarna till sina teleskop. Under 1860-talet tog han mer än tusen bilder av månen, och de blev så spridda i tidningar, på stereokort och på ljusbilder att de i dag ofta förväxlas med faderns.
Henry Draper gick snart vidare från månen. År 1872 fotograferade han spektrumet från Vega, och det var första gången någon fick fram de mörka linjerna i en stjärnas ljus på en plåt. Linjerna avslöjar vilka ämnen stjärnan består av, och plötsligt gick det att samla in sådana uppgifter utan att någon behövde sitta vid okularet och rita. Hösten 1880 tog han tillsammans med sin hustru Anna Palmer Draper den första bilden av Orionnebulosan, ett moln av gas och stoft som är för svagt för att ögat ska kunna urskilja dess form.
Far och son dog samma år, 1882, fadern i januari och sonen i november. Anna Draper donerade därefter pengar till Harvardobservatoriet för att arbetet med stjärnspektra skulle fortsätta. Pengarna gick till ett av de stora projekten i astronomins historia, en katalog över stjärnspektra som sammanställdes av de kvinnor som kallades Harvards computers och som klassificerade hundratusentals stjärnor från fotografiska glasplåtar. Katalogen fick namnet Henry Draper-katalogen, och en av kvinnorna som arbetade med den var Antonia Maury, John William Drapers barnbarn.
Plåten som instrument
Det är lätt att tycka att Drapers bild från 1840 är en kuriositet. Den visar mindre än vad varje astronom kunde se med ögat genom samma teleskop, och den visar det sämre. Men det var aldrig skärpan som var poängen. Bilden visade att ljus från ett föremål utanför jorden kunde lämna ett bestående spår på en kemisk yta, och att det spåret gick att visa för andra, jämföra och mäta.
Det är den idén som gör att fotografin och astronomin sedan dess har gått i takt. Plåten kunde samla ljus längre än ögat orkade, den glömde ingenting och den gick att granska av någon annan än den som tagit den. Inom några decennier blev den det verktyg som astronomer arbetade med, och ögat vid okularet fick en allt mindre roll. Linjen går från cigarrlådan på Washington Square till Hasselbladkamerorna som tog med sig bilderna från månens yta, och vidare till dagens frågor om vad en kamera faktiskt visar när en telefon riktas mot en suddig måne.
Drapers plåt är fortfarande den enkla grunden i allt det där. Den är fläckig, liten och spegelvänd. Den har klarat sig genom bränder som tog mycket annat, och har legat bortglömd på en vind. Men ljuset på den lämnade månen en natt i mars 1840 och stannade på en silverplåt på ett tak i New York.
Lämna ett svar