Joakim Möller

Den 5 juni 2026 stod Joakim Möller på en scen i Oslo och föreläste för ett rum fullt av gatufotografer. Samma dag öppnade hans första separatutställning i Stockholm, på Fotografiska av alla ställen, utan honom. Föredraget var bokat långt innan han visste att det skulle bli någon utställning, och det gick inte att flytta. Alltså höll han vernissage kvällen före, inofficiellt, med fest efteråt och tidigt flyg dagen därpå.

Det säger något om hur året sett ut för honom, och om hur lite av det han själv har planerat.

Utställningen han aldrig hade sökt

Han hade inte skickat någon portfolio till något galleri, någonsin. I en podd hösten 2025 sa han att han kanske ville ställa ut om tjugo år, när han hade något sammanhållet att visa. Ett drygt halvår senare hängde han på Fotografiska.

”Jag hade ju ingen tanke på att göra någon utställning då och framför allt inte med, liksom, Fotografiska på den nivån”, säger han. ”Så jag fick helt enkelt ett mejl av han som sen blev min representant.” Mejlet kom från Mohamed Mire, som sedan producerade utställningen. Han beskriver det som märkligt, nästan surrealistiskt.

I rummet bredvid hängde Martin Parr. ”Jag kunde inte fått en bättre granne på Fotografiska”, säger han. ”Inte bara för att han är en väldigt bra fotograf, utan för att det blev en väldigt härlig kontrast. Två motsatser inom vad man kan kalla båda för gatufoto.” Från Parrs färgstarka rum med musik gick man rakt in i hans eget, tyst och mörkt.

Hemma har han en print som är en meter lång. På Fotografiska var vissa bilder tryckta betydligt större än så. ”Det blev verkligen nya bilder på något sätt”, säger han. ”Jag kan inte säga att jag var liksom överlycklig direkt när jag såg dem, utan då var jag nästan lite skeptisk. Men det kan nog bara vara så att jag var lite ovan att se dem i det formatet.”

Projektet som byggdes i efterhand

Ingen av bilderna på Fotografiska togs för utställningen. De fanns redan, tagna innan den ens var påtänkt, och det hela ser mer sammanhållet ut än det var.

“Det projektet som är byggt upp är helt och hållet en efterkonstruktion”, säger han. Bilderna ska få komma ur ren intuition, sammanhanget byggs efteråt.

Samma sak gäller boken. Han skickade omkring 150 bilder till formgivaren Martina Krosneva på Setanta, som gjorde ett första urval. Sedan följde möten där de bytte plats på bilder och ersatte andra, och slutresultatet blev något annat än hennes första version. Att sekvensera själv hade han inte klarat: ”Jag tror inte att det någonsin hade blivit klart.”

Att ordna bilder i en följd gör han ändå hela tiden, i liten skala. Ett inlägg på Instagram är aldrig tio slumpvisa bilder från en helg, utan något han arbetar länge med, så att varje bild ska bära vidare till nästa

Två beslut säger mest om boken. Det ena är en bild av en sko på en gata. Den räknar han inte till sina bästa, men den fick vara med för att balansera alla avgörande ögonblick med något tystare. Det andra är hans mest populära enskilda bild, från 2019, en man med vit hatt och taklampor som tycks gå in i hatten. Den finns inte i boken.

”Den är alldeles för bra för att vara med”, säger han, och jämför med Radiohead, som enligt honom höll tillbaka en låt från OK Computer eftersom den skulle ha blivit en för stor hit och dragit uppmärksamheten från albumet. ”Det handlar alltid om den större kontexten.”

Telefonen är mörkrummet

Han har provat Lightroom. ”Det skapar panik”, säger han. ”Jag tycker att det är alldeles för mycket verktyg i den och för komplicerat för vad jag tror de flesta fotografer egentligen behöver.” I stället gör han allt i Snapseed, en app i mobilen, och lägger på digitalt korn. Den vanligaste frågan han får på Instagram är vilken film han använder.

Redigeringen är inte efterarbete utan halva fotograferandet. Han beskär extremt hårt, ibland tills en helt annan bild träder fram än den han såg, och kallar det att ta bilden en andra gång. Diptykerna, två bilder satta mot varandra, byggs också där, oftast ur ett arkiv av bilder som inte dög var för sig. Det började under pandemin, när det inte fanns så mycket att gå ut till.

Att bära mörkrummet i fickan är en del av poängen. ”Det som ofta händer är att jag tar en bild på gatan. Jag är nyfiken på att se hur det kommer att funka och då går jag liksom sen in i något hörn, för över till min telefon och börjar redigera bara någon minut efter jag tog den.” Resten hinns med på tunnelbanan hem.

Kameran är för tillfället en Fujifilm X-T30. Favoriten är egentligen en Ricoh GR III, han har haft flera stycken, men den senaste är sönder och en ny av samma slag ska det bli. Han beskriver sig som slarvig med utrustning och säger att han snarare bytt nedåt än uppåt genom åren.

Tusen bilder om dagen

Målet när han går ut är att gå. Gärna 30 000 steg, för att må bra. Det blir minst tusen bilder om dagen. En bra vecka ger en bra bild, av kanske 7 000.

Han letar inte efter något bestämt, men ögat har sina vanor. Fåglar, för rörelsen. Äldre människor. Någon med en hatt som han följer en stund. Folk skriver och frågar vad fåglarna betyder, och svaret är ingenting: ”Det är en väldigt banal anledning. Det är bara att jag verkligen gillar att fånga rörelse.”

Det han vill åt är mystiken, och den beskriver han som det starkaste verktyg en fotograf har. Därför döljer han hellre än visar, och vill inte att betraktaren ska känna igen platsen. Vad bilderna betyder vägrar han översätta. Om det går att säga med ord, har han sagt, säg det med ord i stället.

Det låga självförtroendet som blev en frihet

Han började fotografera som 17-åring, uttråkad på ekonomiprogrammet i Östersund. Fotografi hade fram till dess varit det mest ointressanta han visste, men en endagskurs på gymnasiet visade honom gatufoto. Han hade försökt rita och gjort film, men ingenting kändes som hans. ”Jag har alltid varit en betraktare”, säger han. ”Så det är väl därför det kändes naturligt att fota.”

Det första året tog han ingen bra bild, och han var övertygad om att han aldrig skulle göra det. Att ta en bra bild framstod som en fantasi. Det är den erfarenheten han i dag pekar på som avgörande.

”Att jag hade så lågt självförtroende kring det fotade i början har varit väldigt, väldigt bra för mig”, säger han. ”Fortfarande nu när jag fotar så har jag noll press på att ta bra bilder. Jag förväntar mig aldrig att ta bra bilder och det spelar ingen roll. Om man tar bra bilder så är det bara en biprodukt, en bonus.”

På sina workshops ser han motsatsen, deltagare som kommer dit med kravet att prestera något under två dagar. Själv frågar han sig i stället, varje gång han ser något: på hur många olika sätt kan jag fånga den här grejen?

”Jag tror inte kreativitet är någon form av bara medfödd egenskap. Jag tror kanske allt handlar om inställningen man har.” Den som alltid siktar på en bra bild fastnar i bilderna man redan vet att man kan ta, och det, säger han, är ungefär det värsta man kan göra med sitt skapande.

Nästa sak, ett liv i ett häfte

Diptykerna har han hållit på med i några år, och han känner redan hur de börjat stelna. ”Nu känner jag lite så med det att det börjar bli min siluett som går mot en grafisk bakgrund. Så att jag är väldigt sugen på att utforska nya saker.”

Sedan några månader ses han och den Helsingforsbaserade fotografen Naser Bayat över länk för en utmaning de satt upp åt sig själva: att varje månad fotografera, redigera och göra ett häfte eller en liten bok. Det första zinet blev till under en helg och fick en enhetlig känsla han inte haft förut. Allt utgick från en enda stämningsfull bild från en bilväg.

Nu funderar han på att för första gången börja med en idé i stället för att hitta den efteråt. Idén han bär på är ett liv: de första uppslagen med bebisar i barnvagn, människorna blir äldre ju längre man bläddrar, och på slutet, på något sätt, döden. Allt med gatufoto. Han är själv osäker på om det är för övertydligt.

Att han alls kom på den vägen har med ett uppdrag att göra. För modehuset Loewe skulle han fotografera doftljus, avskalade och enfärgade, åtta bilder på en produkt han först inte visste vad han skulle göra med. Lösningen kom hemma i lägenheten, när solljuset föll in och lade en skugga över ljuset.

”Det är därifrån som jag ser att jag måste inte fota ljusen, utan jag kan faktiskt själv skapa former med ljus.” Begränsningen gav honom något han inte hade kommit fram till på egen hand, och det är den insikten han nu vill ta med in i sitt eget arbete.

Varför jag har Joakim med på listan

Jag såg honom första gången på en scen i Oslo i somras. Det var sent på kvällen, salen var full av gatufotografer, och jag satt där och blev alldeles tyst inombords. Bilderna tog andan ur mig, helt enkelt. Sedan åkte jag till Fotografiska och såg utställningen. Och så åkte jag dit en gång till.

Det här är inte min genre. Jag håller mig mest till natur och landskap, och varje gång jag försökt ge mig ut på gatan har jag känt mig i vägen. Det jobbiga är inte kameran, det är att bli upptäckt. Därför fastnade jag när han i Oslo berättade att han fotograferade med telefonen i handen och tryckte av med volymknappen, eftersom han inte vågade lyfta den till ögat. Jag satt och tänkte: jaha, så kan man också göra.

Sedan är det där med utrustningen. Jag släpar oftast på en Sony med över 60 megapixlar och en väska objektiv som ska passa både safari och skymning. Jag har en Ricoh GR III också, exakt samma lilla kamera som han går ut med, men den ligger kvar hemma. Han har sin i fickan, redigerar i telefonen på tunnelbanan hem, och är dessutom den av oss som hänger på Fotografiska. Det är en nyttig påminnelse för en som gärna köper prylar i tron att det ger bättre bilder.

Mest av allt fastnade jag ändå i det han sa om att han aldrig förväntar sig en bra bild, att en bra bild bara är en bonus. Jag känner igen motsatsen alltför väl, den där rösten på axeln som säger att det där inte var något. Jag kan titta på någon annans bild och tycka att den är fantastisk, och veta att hade jag tagit exakt samma bild hade jag slängt den. Att han kommit undan den rösten genom att en gång ha varit så dålig att han inte hade några förväntningar alls, det tycker jag är det klokaste jag hört på länge.

Om jag ändå ska sätta fingret på hur olika vi ser: det här är samma bild fyra gånger, från nästan svart till nästan vit. Jag hade tagit en av dem och gått vidare, förmodligen den i mitten, den där man ser mest. Han behöll alla fyra och lät dem bli en enda bild. Det är ungefär där skillnaden går, och den är inget jag kan köpa mig till.

Och så är det ju det här med att han missade sin egen vernissage för att han hade lovat bort kvällen i Oslo. Jag är glad att han gjorde det. Annars hade jag aldrig sett honom.