Klockan är 9.41 och femton sekunder, tisdagen den 11 september 2001. En man faller från norra tornet i World Trade Center med huvudet före. Ryggen är rak, armarna ligger längs sidorna och ena knät är lätt böjt, nästan som om han var på väg att ta ett steg. Bakom honom löper tornets stålpelare i täta vertikala ränder, och han hamnar precis på gränsen mellan två fasader, den ena ljus och den andra i skugga. Han ser inte ut att vara i panik. Han ser ut att ha bestämt sig.
Ingen vet vem han var. Efter tjugofem år har han fortfarande inget namn.
Fotografiet heter The Falling Man och togs av AP-fotografen Richard Drew. Du har med stor sannolikhet redan sett det. Jag kan inte visa det här, eftersom bilden tillhör nyhetsbyrån Associated Press och fortfarande skyddas av upphovsrätt. Den finns däremot på Wikipedia, och jag vill påminna om att det är en bild av en människa i sina sista sekunder. Titta om du vill, men det går lika bra att läsa vidare utan.
En modevisning i Bryant Park
Richard Drew var 54 år den morgonen och hade arbetat för Associated Press i över trettio år. Uppdraget den dagen var ett av de mest vardagliga en nyhetsfotograf kan få, en modevisning med mammakläder i Bryant Park mitt på Manhattan. Han hade just börjat fotografera när redaktionen ringde och berättade att ett flygplan hade flugit in i World Trade Center.
American Airlines Flight 11 hade slagit in i norra tornet klockan 8.46, mellan våning 93 och 99. Sjutton minuter senare träffade nästa plan södra tornet.
Drew tog tunnelbanan söderut. Han har berättat att han började fotografera i samma ögonblick som han kom upp på gatan. Han ställde sig till slut vid korsningen mellan West Street och Vesey Street, nordväst om tornen, i närheten av ambulanserna som samlats där. Enligt journalisten Tom Junod, som senare skulle skriva den avgörande texten om bilden, använde han ett 200 millimeters teleobjektiv.
Det var genom teleobjektivet han såg det som skedde högt upp på norra tornets fasad. Människor föll. Några såg ut att ha tappat fästet, några verkade ha klättrat ut, och många hade uppenbarligen valt att hoppa. Drew har beskrivit kameran som ett filter mellan honom själv och verkligheten, något som gjorde det möjligt att fortsätta arbeta. Han följde de fallande kropparna nedåt med kameran, en efter en, i sekvenser om ett tiotal bilder, tills södra tornet rasade klockan 9.59 och han tvingades lämna platsen.
Bilden som bara fanns i en ruta
Mannen i fotografiet föll inte rakt.
Det är det första man bör veta om The Falling Man, och det är också det som gör bilden så svår att släppa. I de andra rutorna i samma sekvens vrider han sig och tumlar, kroppen roterar och kläderna fladdrar i fallvinden. Det lugn som bilden utstrålar finns bara i en enda ruta. Kameran råkade ta sin bild under just den bråkdel av en sekund när mannen var helt lodrät, och Drew har själv sagt att det var en ren tillfällighet i kamerans rytm, inte ett val han gjorde där och då.
Uppgifterna om hur många rutor sekvensen omfattar varierar. Junod skriver om tolv bilder, Drew själv har i intervjuer talat om åtta eller nio. Det som är säkert är att det inte var en ensam bild utan en serie, och att det var i serien som frågan om mannens identitet senare skulle avgöras.
Drew såg inte bilden förrän han var tillbaka på AP:s kontor och gick igenom sina filer på datorn. Han har berättat att den nästan hoppade ut ur skärmen på honom, på grund av hur lodrät den var och hur symmetriskt mannen delade bilden mellan tornets två fasader. Det var den bilden han skickade vidare.
Sidan sju
Onsdagen den 12 september publicerades fotografiet på sidan sju i The New York Times. Samma dag fanns det i hundratals tidningar i USA och runt om i världen.
Reaktionerna blev starka och kom snabbt. Läsare skrev in och anklagade tidningarna för att ha utnyttjat en mans död och tagit ifrån honom hans värdighet i det mest privata ögonblick en människa kan ha. De flesta redaktioner publicerade bilden en gång och sedan aldrig mer. I tv suddades filmklipp med fallande människor ut eller klipptes bort helt. Inom några dagar hade de som föll i praktiken försvunnit ur den bild av 11 september som visades för allmänheten.
Även myndigheterna tog avstånd. New Yorks rättsmedicinska myndighet vägrade använda ordet hoppare och menade att ingen av dem som föll hade valt det själv. De hade tvingats ut av röken och elden. Alla dödsfall den dagen klassades som mord.
Motståndet gällde inte bara fotografiet. När konstnären Eric Fischl ett år senare ställde ut Tumbling Woman på Rockefeller Center i New York, en bronsskulptur av en naken kvinna med kroppen i ett okontrollerat fall, tillägnad dem som hoppade eller föll från tornen, dröjde det knappt en vecka innan den täcktes över med tyg och plockades bort efter klagomål från besökare.
En fotograf från 1968
Richard Drew hade stått nära en nationell katastrof förut.
Den 5 juni 1968 var han 21 år och arbetade för en lokaltidning i Pasadena. Han hade på eget initiativ tagit sig till Ambassador Hotel i Los Angeles för att fotografera Robert F. Kennedy, som just vunnit primärvalet i Kalifornien. Kennedy sköts i hotellets kök några minuter efter segertalet. Drew fotograferade kaoset som följde. Han har berättat att Ethel Kennedy gjorde tecken åt fotograferna att sluta ta bilder, och att han fortsatte ändå, eftersom han såg det som sitt arbete att dokumentera det som hände.
Samma hållning, att hans uppgift var att dokumentera, förde han med sig till Vesey Street trettiotre år senare. Han har genom åren förklarat bildens kraft med att den som tittar känner igen sig själv. Många som ser den tänker att det lika gärna kunde ha varit de, och det är därför en del inte klarar att titta alls.
Vem var han?
Den första som på allvar försökte ge mannen ett namn var journalisten Peter Cheney på den kanadensiska tidningen The Globe and Mail. Han förstorade och förbättrade bilden digitalt och drog slutsatsen att mannen var mörkhyad, bar skägg och hade en vit arbetsjacka av det slag som köksanställda bär. Den 22 september 2001 pekade han ut Norberto Hernandez, konditor på restaurangen Windows on the World högst upp i norra tornet.
Familjen Hernandez splittrades i frågan. En syster trodde först att hon kände igen honom, på sättet han föll. Döttrarna blev upprörda, och en av dem körde bort reportern. Familjen var katolsk, och tanken på att deras pappa frivilligt skulle ha hoppat var för dem en outhärdlig anklagelse. De höll fast vid att han hade försökt ta sig hem till dem.
Två år senare tog Tom Junod upp tråden i tidskriften Esquire. Hans artikel, med samma titel som bilden, publicerades i september 2003. Junod gjorde något Cheney inte hade gjort. Han letade fram hela sekvensen. I de andra rutorna syntes kläder som inte stämde med vad Hernandez haft på sig den morgonen, och familjen kunde efter att ha sett bilderna avfärda honom med säkerhet.
Junods sökande ledde i stället till Jonathan Briley, 43 år, ljudtekniker på Windows on the World. Briley var lång, nästan två meter, och brukade enligt kollegor bära en orange t-tröja under den vita arbetsskjortan. I en av rutorna i Drews sekvens skymtar något orange. Restaurangens köksmästare Michael Lomonaco tyckte sig känna igen kroppsbyggnaden. Brileys bror Timothy trodde att det var Jonathan. Jonathans syster Gwendolyn, som var polis, hade hittat tidningen med bilden i sitt skåp och sparat den, och hon har sagt att hennes första tanke var att det kunde vara Jonathan. Brileys far var predikant, och hans bror Alex var medlem i Village People.
Men ingen har kunnat bekräfta det, och familjen Briley har aldrig gjort anspråk på mer än att det är möjligt. Mannen i bilden är officiellt oidentifierad.
Tvåhundra människor
Den som hamnade ovanför våning 92 i norra tornet den morgonen hade ingen väg ut. Flygplanet hade skurit av alla trapphus. På Windows on the World pågick frukost och en konferens för finansbranschen, och alla som befann sig där dog, bland dem 72 av restaurangens anställda.
Hur många som föll eller hoppade från tornen går inte att säga exakt. The New York Times gjorde en försiktig uppskattning på omkring femtio. Tidningen USA Today gick igenom vittnesmål, fotografier och tekniskt underlag och kom fram till att det rörde sig om minst tvåhundra personer. Så gott som alla föll från norra tornet. Från södra tornet är bara ett fåtal fall kända.
Fallet från restaurangens höjd tog omkring tio sekunder. Enligt Junod nådde kropparna en hastighet på över 240 kilometer i timmen. Drews sekvens fångar en del av de sekunderna, och den enda ruta som blev berömd är en bråkdel av dem.
Den okände soldaten
Tom Junod såg ett mönster i hur bilden försvann. Händelserna den 11 september hade fotograferats och filmats från alla håll, men det var människorna som föll som gjorde döden synlig. Att tidningarna och tv slutade visa just de bilderna var i hans ögon ett sätt att vända bort blicken från det svåraste av allt.
Junods slutsats var att mannen i bilden hade blivit en okänd soldat, i ett krig som ännu inte var slut, och att fotografiet fungerade som hans minnesmärke. Vi behöver inte veta vad han hette, skrev han ungefär, för i någon mening har vi alltid vetat vem han är.
Esquireartikeln blev startpunkten för allt som kom sedan. Regissören Henry Singer byggde vidare på den i dokumentärfilmen 9/11: The Falling Man, som hade premiär i brittisk tv i mars 2006 och har visats i över trettio länder. Jonathan Safran Foer lät romanen Extremely Loud & Incredibly Close från 2005 sluta med en blädderbok där en fallande man färdas uppåt igen, tillbaka in i tornet. Don DeLillo gav sin roman från 2007 titeln Falling Man, och när The New York Times bokbilaga recenserade den i maj 2007 gick Drews fotografi åter i tryck i tidningen, för första gången sedan den 12 september 2001, nu på bilagans förstasida.
När tidskriften Time 2016 sammanställde de hundra mest inflytelserika fotografierna genom tiderna fanns The Falling Man med. Och på museet vid 9/11 Memorial i New York, som öppnade 2014, visas bilderna av fallande människor i en avskild nisch med en varningsskylt vid ingången. Den som går in har valt det själv.
Rakt ner, en gång
Det är svårt att inte jämföra med Napalmflickan från 1972. Båda bilderna var i sin tid för svåra att publicera, och båda publicerades ändå. Men de fick helt olika öden. Flickan på vägen vid Trảng Bàng överlevde, fick ett namn och en egen röst, och kunde själv berätta vad bilden betydde. Mannen från norra tornet fick varken namn eller röst. Hans bild blev en fråga som ingen kan svara på, varken om vem han var eller om vi har rätt att titta.
Det är kanske därför den är så svår att bli av med. The Falling Man är inte en bild av en händelse utan av ett beslut, eller av något som ser ut som ett beslut. Det lugn som mannen utstrålar är fotografiets och inte hans. Det uppstod ur kamerans rytm och en bråkdel av en sekunds tur, och ändå är det det lugnet som gör bilden outhärdlig, eftersom den tvingar oss att föreställa oss vad han tänkte.
Fotografiet har alltid lovat att frysa ett ögonblick. Här gjorde det exakt det, och resultatet är att mannen aldrig når marken. Tio sekunder i september har blivit en enda bråkdel av en sekund, och i den bråkdelen faller han fortfarande, rakt ner, med ryggen mot tornet och huvudet före, klockan 9.41 och femton sekunder.
Lämna ett svar