Bilden som bara fanns i ögat

Det är början av oktober 1833, och på terrassen nedanför Villa Melzi i Bellagio står ett litet bord ställt mot sjön. Vid bordskanten sitter en mässingsstång fastskruvad med en tving, och högst upp på stången, i ögonhöjd, sitter ett glasprisma inte större än en sockerbit. En man på trettiotre år lutar sig fram och tittar ner genom prismat. Det han ser är märkligt. Comosjön ligger där, med bergen på andra sidan, trappan ner mot vattnet och stenbalustraden i förgrunden, och alltihop svävar ovanpå det vita pappret framför honom, tunt som en hägring. Hans egen hand syns också, och pennan i den. Det är bara att följa linjerna.

Han följer dem. Efter en stund lyfter han huvudet och tittar på pappret med båda ögonen. Hägringen är borta. Kvar är streck som inte alls liknar det han nyss såg.

Hans hustru sedan knappt ett år tecknade på fri hand, utan prisma, och hennes blad blev bättre än hans.

Mannen hette William Henry Fox Talbot, och historien om vad han tänkte vid Comosjön har redan berättats på den här sajten, i nedslaget om det äldsta bevarade negativet och i det om The Pencil of Nature. Den här gången handlar det om prismat. Det hade en uppfinnare, och han hade själv inte kunnat teckna.

Läkaren som slutade

William Hyde Wollaston föddes den 6 augusti 1766 i East Dereham i Norfolk, ett av sjutton barn. Fadern Francis var präst och en ivrig amatörastronom. William läste medicin i Cambridge, blev doktor 1793 och praktiserade som läkare, först i Huntingdon, sedan i Bury St Edmunds och från 1797 i London.

Enligt biograferna trivdes han aldrig med yrket. År 1800 fick han en större summa pengar av en äldre bror, och han lämnade praktiken för gott. Resten av livet ägnade han åt kemi, mineralogi, optik och fysik, i ett litet privat laboratorium där han helst arbetade ensam.

Snart behövde han inga pengar från någon. På julafton år 1800 köpte Wollaston och kemisten Smithson Tennant omkring 6 000 troy ounce råplatina, alltså närmare 190 kilo, för 795 pund. Platina var vid den tiden en metall som nästan ingen kunde bearbeta. Den smälte inte i någon ugn som fanns, och den gick sönder när man försökte smida den. Wollaston utvecklade en metod för att göra den formbar, och han höll den hemlig nästan ända till sin död. I omkring tjugo år var han ensam leverantör av bearbetad platina i England, och han dog som en förmögen man.

Metallen i butiksfönstret i Soho

Ur restprodukterna från platinaarbetet hittade han två nya grundämnen, palladium 1802 och rodium 1804. Hur han offentliggjorde det första av dem säger mycket om vem han var.

Han skrev ingen uppsats. I stället dök det våren 1803 upp ett anonymt flygblad i en butik på Gerrard Street 26 i Soho, där en ny metall som kallades palladium bjöds ut till försäljning, i bitar för fem shilling, en halv guinea eller en hel. Den irländske kemisten Richard Chenevix köpte hela lagret, undersökte det och förklarade att det inte alls var något nytt grundämne utan en legering av platina och kvicksilver. Han fick Royal Societys Copleymedalj samma år. Wollaston svarade med en anonym annons där tjugo pund utlovades till den som kunde framställa palladium på det sätt Chenevix beskrivit. Ingen gjorde anspråk på pengarna. Först 1805 berättade Wollaston öppet att metallen var hans, och de två kemisterna ska ha fortsatt att äta middag tillsammans som om ingenting hade hänt.

Samma år som palladium, 1802, lät han solljus falla genom en smal springa och ett prisma och såg något som ingen hade beskrivit förut. Spektrumet var inte sammanhängande. Det korsades av mörka linjer. Wollaston tolkade dem som naturliga gränser mellan färgerna och lämnade saken där. Tolv år senare såg Joseph von Fraunhofer samma linjer, räknade hundratals av dem och fick ge dem sitt namn. Det blev ett mönster i Wollastons liv. Han såg saker tidigt, och andra fick äran.

En önskan i Lake District

Kring år 1800 var Wollaston på en geologisk utflykt i Lake District tillsammans med vännen Henry Hasted. Enligt de minnen Hasted skrev ner långt senare satt de två herrarna och beklagade sig över att ingen av dem kunde teckna. Landskapet var storslaget, och det de fick ner på pappret var det inte. De önskade sig ett instrument som kunde ersätta den förmåga de saknade.

Wollaston byggde det. Den 4 december 1806 fick han brittiskt patent nummer 2993 på det han kallade ett instrument genom vilket vem som helst kan teckna i perspektiv, eller kopiera eller förminska ett tryck eller en teckning. Året därpå beskrev han det i William Nicholsons Journal of Natural Philosophy, Chemistry, and the Arts, och där fick det sitt namn, camera lucida.

Namnet var ett skämt med allvar i. Camera obscura, det mörka rummet, hade då funnits i århundraden som ritverktyg, en låda eller ett rum där en lins kastar en bild av världen på en vägg eller ett papper. Wollastons apparat var ett ljust rum, men det fanns inget rum alls. Där fanns ingen låda, ingen skärm och ingen projicerad bild. Optiskt har de två instrumenten ingenting gemensamt mer än att man ritar med dem.

Fyra ytor och två speglingar

Själva hjärtat i instrumentet är ett prisma med fyra slipade ytor, två av dem i 67,5 graders vinkel och en i 135 grader. Ljuset från motivet går in genom en sidoyta, reflekteras mot en inre yta, reflekteras en gång till mot nästa och kommer ut uppåt mot betraktarens öga. Två reflektioner i stället för en gör att bilden varken står på huvudet eller är spegelvänd. Eftersom reflektionerna sker inne i glaset, i så flack vinkel att ljuset inte kan ta sig ut, går nästan ingenting förlorat.

Tricket ligger i hur man tittar. Ögat placeras precis ovanför prismats övre kant, så att ungefär halva pupillen ser in i glaset och den andra halvan ser förbi det, rakt ner på pappret. Hjärnan lägger ihop de två bilderna. Motivet tycks ligga på papperet, och handen och pennan syns samtidigt. Eftersom ett landskap ligger långt borta och pappret bara ett par decimeter från ögat satt det ofta en svag lins framför prismat, så att båda skulle kunna ses skarpt på en gång.

Det låter enkelt, och det var det inte. Bilden finns inte på pappret. Den finns bara i ögat, och den flyttar sig så fort huvudet rör sig det minsta. Den som ritar måste hålla huvudet stilla i en position som ingen människa har lust att hålla särskilt länge, med ett öga tätt intill en liten glasbit. Synfältet är litet. Pennspetsen försvinner ibland i det ljusa motivet, och ibland försvinner motivet i det vita pappret. En recensent i The Athenaeum klagade 1830 på att avlägsna föremål blev förvånansvärt små och att det var omöjligt att ge dem den betydelse de har i verkligheten. En annan skribent hade redan 1809 noterat att djupet gick förlorat, eftersom man bara tittar med ett öga.

Ett prisma i resväskan

Wollaston lät instrumentmakarna Newman och Dollond tillverka apparaten, och den gick att köpa i London från 1807. Den såldes också hos Rudolph Ackermann på Strand, vars butik för konstnärsmaterial var ett nav för Londons amatörtecknare. Snart fanns den i Paris, där optikerna Charles och Vincent Chevalier sålde sin chambre claire från omkring 1815, och i München hos Utzschneider och Fraunhofer. Från verkstaden hos Giovanni Battista Amici i Modena levererades 269 exemplar mellan 1815 och 1832. Under samma år sålde Amici två camera obscuror.

Det säger något om varför den blev så populär. En camera obscura för fältbruk var en klumpig låda, och den som ville teckna med den fick sitta inne i ett tält eller under ett svart skynke. En camera lucida fick plats i en rockficka, och den som använde den satt ute i ljuset med landskapet framför sig. Den passade resenärer, och resenärer var det gott om. Efter Napoleons fall 1815 var kontinenten öppen igen, och britterna strömmade söderut.

Den brittiske sjöofficeren Basil Hall tog med sig en camera lucida på en resa genom Nordamerika 1827 och 1828. Han tecknade allt han såg, från flodbåtar på Mississippi till timmerstugor i Georgia, och 1829 gav han ut Forty Etchings, from Sketches Made with the Camera Lucida, in North America. Han hävdade att instrumentet gjorde det möjligt för en person med vanlig flit att göra korrekta konturer. Det var precis det löfte som stod i Wollastons patent.

Arkitekter mätte upp antika tempel med den, arkeologer tecknade Pompeji och Egypten. William Gell betonade att originalteckningarna till hans Pompeiana var gjorda med camera lucida, och orientalisten Edward William Lane skrev detsamma om sina bilder från Egypten. Skulptören Francis Chantrey ska ha använt den för att teckna av sina modeller.

Mästaren

Den som behärskade instrumentet bättre än nästan alla andra var John Herschel, astronomen och kemisten, son till den William Herschel som hade upptäckt planeten Uranus. John Herschel tecknade med camera lucida från början av 1820-talet och resten av livet, i Alperna och på Sicilien, vid Vesuvius krater och i Sydafrika, där han kartlade den södra stjärnhimlen mellan 1834 och 1838. Hans teckningar är tunna, nästan viktlösa blyertslinjer, utan skuggor och utan utfyllnad.

En stor samling av dem köptes långt senare av musikern Graham Nash, han från Crosby, Stills & Nash, som själv samlade fotografi. Fotohistorikern Larry Schaaf skrev om dem i boken Tracings of Light 1989, och 2002 skänkte Nash och hans hustru Susan teckningarna till Museum of Photographic Arts i San Diego.

Herschel kände Talbot väl. Det är ingen slump att två av de män som skulle forma det tidiga fotografiet båda var vana vid att titta ner i ett prisma och se världen ligga på ett papper.

Misstanken mot Ingres

I januari 1999 gick målaren David Hockney på en utställning med Jean-Auguste-Dominique Ingres på National Gallery i London och fastnade framför de små blyertsporträtten. Ingres hade bott i Rom i många år, och efter 1815, när de brittiska turisterna kom tillbaka och beställningarna på stora målningar uteblev, tecknade han porträtt av besökare för att försörja sig. Teckningarna är små, ofta ungefär i A4-format, och ansiktena är återgivna med en säkerhet som Hockney tyckte påminde om Andy Warhols teckningar, som man vet är gjorda efter fotografier. Han misstänkte att Ingres hade använt en camera lucida.

Hockney skrev om saken i Royal Academys tidskrift samma sommar och prövade själv att teckna med instrumentet. Misstanken växte till en teori om att europeiska konstnärer hade använt optiska hjälpmedel långt tidigare än man trott, och den blev boken Secret Knowledge 2001 och en dokumentär på BBC året därpå. Teorin är fortfarande omstridd, och det finns inga dokument som visar att Ingres ägde eller använde en camera lucida. Men instrumentet fanns i Rom vid den här tiden, och det fanns i händerna på just de brittiska resenärer som satt modell för honom.

Den trolösa pennan

Talbot hade alltså ett mycket populärt instrument med sig när han kom till Comosjön på hösten 1833. Han hade gift sig med Constance Mundy i december året innan, och resan brukar kallas deras bröllopsresa. Han var trettiotre år, ledamot av parlamentet för Chippenham och sedan 1831 ledamot av Royal Society för sina arbeten i matematik. Han behärskade integralkalkyl. Han behärskade inte en blyertspenna.

Hos Science Museum Group i Bradford finns ett litet album med nio av hans teckningar från resan. Där finns en balustrad, några studier av löv och kvistar, utsikten över Bellagio, Griante med kapellet San Martino och fyra vyer från Villa Melzi, varav en är daterad den 5 oktober 1833. Det är de teckningar han själv beskrev som misslyckade.

Elva år senare, i inledningen till The Pencil of Nature, beskrev han eftermiddagarna vid sjön. Han hade tecknat med Wollastons camera lucida, skrev han, eller snarare försökt teckna, med minsta möjliga framgång. När ögat lämnade prismat, där allting såg vackert ut, hade den trolösa pennan bara lämnat spår på pappret som var sorgliga att skåda. Efter flera misslyckade försök lade han instrumentet åt sidan och drog slutsatsen att det krävde kunskaper i teckning som han inte hade.

Det är värt att stanna vid den slutsatsen, eftersom den är exakt motsatsen till vad Wollaston hade lovat. Patentet talade om ett instrument som skulle låta vem som helst teckna. Basil Hall talade om en person med vanlig flit. Talbot, som var allt annat än lat, upptäckte att instrumentet förutsatte den förmåga det påstod sig ersätta.

Bilden som bara fanns i ögat

Det som hände sedan har berättats tidigare. Talbot mindes att han under resor i Italien 1823 och 1824 hade prövat att teckna med en camera obscura, med ett genomskinligt papper i fokus, och hur vacker den bilden hade varit. Han började fundera på om det gick att få naturens bilder att trycka sig själva på papperet. Han skrev ner tanken, åkte hem till Lacock Abbey och började experimentera med silversalter våren 1834.

Det finns en detalj i hans berättelse som är lätt att gå förbi. Han gav upp camera lucida och gick tillbaka till camera obscura. Det var inte en tillfällighet.

En camera lucida kan aldrig bli en kamera. Bilden i den finns inte någonstans utanför betraktarens öga. Den är en överlagring som hjärnan gör av två synintryck, och det finns inget ställe där ljuset från motivet faktiskt träffar pappret i form av en bild. I en camera obscura gör det just det. Bilden ligger där, på skärmen eller det genomskinliga pappret, i ljus och skugga, och det som ljuset träffar kan påverkas av ljuset. Den som vill att ljuset ska teckna åt honom måste ha en bild som ljuset faktiskt ritar.

Talbot formulerade det aldrig så, och hans berättelse är skriven i efterhand, elva år senare, av en man som hade anledning att ge sin uppfinning en tydlig början. Men den logik som ryms i den är svår att komma ifrån. Hans misslyckande med det ljusa rummet visade honom vägen tillbaka till det mörka.

Wollastons andra bidrag

Wollaston fick aldrig veta något om detta. Han dog i december 1828, tio år innan fotografiet offentliggjordes, efter en lång sjukdom. Han var för svag för att själv hålla sin sista föreläsning för Royal Society det året och dikterade den i stället för en vän, som läste upp den den 20 november. Ungefär en månad senare var han död.

Han hann ändå bidra till kameran på ett mer direkt sätt. År 1812 konstruerade han en menisklins, en enkel lins som är buktig åt ena hållet och urgröpt åt det andra, för att ge en skarpare bild över hela ytan i en camera obscura. Den sortens lins, med en bländare framför, blev länge standard i enkla landskapskameror och billiga lådkameror.

Hans camera lucida överlevde också. I mikroskop satt det i över hundra år ett ritprisma som byggde på samma princip, och så sent som på 1980-talet var det ett vanligt verktyg för den som behövde teckna av det han såg i okularet. Inom paleontologin och neurobiologin har sådana teckningar varit grundläggande illustrationer.

År 2013 samlade två amerikanska konstnärer och lärare, Pablo Garcia och Golan Levin, in pengar på Kickstarter för en camera lucida i plast för trettio dollar. De hade inspirerats av Hockneys teori och ville att konststudenter skulle kunna pröva den själva. Över elva tusen personer stödde projektet, och enligt upphovsmännens egen uppskattning har de mer än tredubblat antalet camera lucidor som finns i världen.

Det ljusa rummet

Det finns en sista vändning i historien, och den är så snygg att den nästan ser påhittad ut.

År 1980 gav den franske litteraturteoretikern Roland Barthes ut sin sista bok, en tunn essä om fotografi som han skrev efter sin mors död och som kom att bli en av de mest citerade texter som skrivits om mediet. Han kallade den La Chambre claire, det franska namnet på Wollastons instrument. På svenska heter den Det ljusa rummet. Barthes menade på ett ställe i boken att man har fel när man förknippar fotografiet med camera obscura. Det är camera lucida man borde säga, skrev han, och förklarade inom parentes vad det var för apparat, ett prisma med ena ögat på motivet och det andra på pappret. Skälet var att bilden i ett fotografi, sedd med betraktarens ögon, ligger helt i dagen och inte har något inre att gömma.

Det är en vacker tanke och en optiskt bakvänd. Talbot lämnade camera lucida just för att dess bild aldrig gick att fästa. Ändå är det namnet på instrumentet som fotografiet inte kunde komma ur som i dag står på ryggen av en av de mest lästa böckerna om fotografi.

Trappan nedanför Villa Melzi finns kvar. Turisterna går upp och ner för den varje dag och fotograferar den med telefoner som ingen behöver kunna teckna för att använda. Talbots teckningar från terrassen finns också kvar, i ett litet album i Bradford. Han tyckte själv att de var sorgliga att skåda, och de hör ändå till de viktigaste teckningarna i fotografins historia, eftersom de visar hur nära han kom och hur långt det ändå var kvar. Allt han behövde fanns i prismat. Det gick bara inte att få ut det därifrån.