I ett fönster i Altdorf står en glasflaska med en grå, grötig vätska. Utanför strömmar sensommarsolen in över skrivbordet, och innanför glaset sker något som ingen ännu har ord för. Vätskan mörknar, sakta, ojämnt, bara på den sida som vetter mot ljuset. Mannen som betraktar den, professorn Johann Heinrich Schulze, har inte satt upp flaskan för att uppfinna något. Han letar efter en helt annan sak, ett ämne som ska glöda i mörker, inte ett som ska svartna i dager. Ändå är det just den besvikelsen, den förbisedda biverkningen, som ett sekel senare kommer att kallas fotografins första frö.
En jakt på fosforescens som gick fel
Schulze föddes 1687 i Colbitz utanför Magdeburg och byggde sig en gedigen akademisk karriär, med anatomi, kirurgi, botanik och naturhistoria som huvudspår vid universiteten i Altdorf och senare Halle. Hans intresse för kemi var brett och nyfiket snarare än strikt målinriktat, av det slag som var vanligt bland 1700-talets polymatare. Vid ett tillfälle, troligen omkring 1717, arbetade han med att framställa så kallad fosfor, ett ämne som skulle lysa av sig självt efter att ha exponerats för solljus. Kemister på tiden var fascinerade av sådana självlysande substanser, och Schulze blandade krita med utspädd salpetersyra där silver lösts upp, i hopp om att få fram en glödande massa.
Det han i stället lade märke till var att blandningen mörknade där solen nådde den. Den sidan av flaskan som stod vänd mot fönstret blev grå, sedan brun, medan skuggsidan förblev vit. Fenomenet i sig var inte okänt, mörkfärgning av vissa kemikalier i solljus hade observerats tidigare av andra experimentatorer, men ingen hade lyckats visa exakt vad som orsakade det. Var det värmen från solen, eller själva ljuset?
Att skilja ljus från värme
Det är här Schulzes verkliga bidrag ligger, i den metodiska prövningen snarare än i den ursprungliga iakttagelsen. För att utesluta värme som förklaring värmde han blandningen i en ugn, utan att exponera den för ljus. Ingenting hände, massan förblev vit. Slutsatsen var svår att värja sig mot, det måste vara ljuset självt, inte hettan, som fick silverblandningen att mörkna. Med den insikten på plats gick Schulze vidare till ett experiment som är betydligt mer bekant för eftervärlden än den torra ugnsprövningen.
Han klippte ut bokstäver och ord i papper och fäste stencilerna runt utsidan av en flaska fylld med sin krit- och silverlösning. När flaskan ställdes i solljus mörknade ytan överallt utom där pappersschablonerna skyddade den mot strålarna. Resultatet blev en spegelvänd avbildning, vita tecken mot en mörknande botten, en skugga av orden fångad i det ögonblicket ljuset föll på ytan. Det gick inte att fixera bilden. Fortsatt exponering för ljus fick så småningom även de skyddade partierna att mörkna, och skakade man flaskan försvann tecknen helt. Det Schulze hade skapat var flyktigt, en bild som fanns bara så länge betraktaren hade tålamod att låta den vara ofärdig.
En titel med självironi
År 1727 publicerade Schulze sina resultat i en skrift vars titel, fritt översatt, lyder ungefär Upptäckten av mörkrets bärare i stället för ljusets bärare, eller ett märkligt försök rörande solstrålarnas verkan. Formuleringen bär spår av en forskare som är fullt medveten om paradoxen i sin egen upptäckt. Han hade sökt ett ämne som skulle bära och avge ljus, och fann i stället ett som bar och fångade dess frånvaro. Den lätta skämtsamheten i titeln döljer knappast att Schulze själv tycks ha betraktat fyndet som en avvikelse från sitt egentliga projekt snarare än en trofé i sig.
Han gick heller aldrig vidare med att undersöka fenomenets tillämpningar. Ingen kamera, ingen linsprojektion, inget försök att göra bilden beständig. Det skulle dröja närmare hundra år innan andra, som Carl Wilhelm Scheele och senare Thomas Wedgwood, byggde vidare på insikten att silversalter reagerar på ljus, och ytterligare tid innan Nicéphore Niépce och William Henry Fox Talbot löste både fixeringsproblemet och frågan om hur en bild skulle kunna projiceras och fångas med avsikt. Räknar man från 1727 till Niépces första bevarade fotografi ligger nästan ett sekel emellan, en lucka som ibland får Schulzes experiment att framstå som en fotnot snarare än en begynnelse.
Varför det ändå räknas
Men fotnoten är själva fröet. Utan vetskapen om att ljus, och inte värme, orsakar den där mörkfärgningen hade hela den kemiska grund som senare fotografi vilar på saknats. Schulzes flaska i fönstret i Altdorf är det första dokumenterade tillfället då någon medvetet skilde ljusets verkan från värmens och sedan använde den kunskapen för att, om än flyktigt, teckna bokstäver med solen som penna. Det är en anspråkslös scen, en professor, en glasflaska, några utklippta ord, men i den ligger frågan som all fotografi sedan dess har försökt besvara på nytt, hur man får ljuset att stanna kvar.
Lämna ett svar