Tänk dig ett rum i Staffordshire någon gång på 1790-talet. Fönsterluckorna är stängda mot allt utom en smal remsa dagsljus. På ett bord ligger en bit vitt läder, nyss penslad med en lösning av silvernitrat och fortfarande fuktig. Ovanpå lädret vilar ett löv. Någon bär ut brickan i solskenet.
Det tar två eller tre minuter. Där solen träffar lädret mörknar ytan, först till grått, sedan till brunt, till sist nästan till svart. Där lövet ligger händer ingenting. När lövet lyfts bort finns dess form kvar som en ljus ö i ett mörkt fält, med bladnerverna tecknade i mellantoner. Det är en bild. Den är gjord av ljus, utan penna och utan hand.
Och den är dömd. I samma ögonblick som bilden blir synlig börjar ljuset arbeta vidare på de partier som lövet skyddade. Att betrakta bilden är att sudda ut den. Mannen som gjorde den hette Thomas Wedgwood, och han skulle tillbringa resten av sitt korta liv utan att hitta sättet att få bilden att stanna kvar.
Ett hem där kemin var ett hantverk
Thomas Wedgwood föddes den 14 maj 1771 på Etruria Hall i Staffordshire. Fadern Josiah Wedgwood hade byggt upp en keramikindustri som var lika mycket laboratorium som fabrik. Glasyrer skulle beräknas, leror provas, ugnstemperaturer kontrolleras. Josiah konstruerade själv en pyrometer för att mäta hettan i ugnarna och valdes in i Royal Society för den. I det huset var kemi inte en kuriositet utan en arbetsmetod.
Josiah tillhörde Lunar Society i Birmingham, kretsen kring Erasmus Darwin, James Watt, Matthew Boulton och Joseph Priestley. Dessa män åt middag när månen var full, så att de skulle se att ta sig hem, och de talade om ånga, gaser, elektricitet och ljus. Thomas växte upp mitt i den konversationen. Han undervisades till största delen hemma, av en huslärare vid namn Alexander Chisholm som själv hade kemisk skolning, och han tillbringade några terminer vid universitetet i Edinburgh mellan 1787 och 1789.
Redan som tjugoåring lämnade han in ett arbete till Royal Society om hur olika kroppar avger ljus vid upphettning och friktion. Det lästes upp i november 1791 och trycktes i Philosophical Transactions året därpå, tillsammans med en fortsättning. Där finns, enligt senare bedömare, den tidigaste antydan om att alla kroppar börjar glöda vid samma temperatur. Ljuset var alltså hans ämne långt innan han började försöka fånga det.
När fadern dog 1795 ärvde Thomas en förmögenhet som gjorde honom oberoende. Han använde den bland annat till att bli mecenat. Tillsammans med brodern Josiah ordnade han 1798 en livränta på 150 pund om året åt Samuel Taylor Coleridge, så att poeten skulle slippa bli predikant och kunna ägna sig åt filosofi och diktning i stället. Genom systern Susannah blev Thomas dessutom morbror till Charles Darwin.
Ett annat spår löper genom hans anteckningar. Wedgwood intresserade sig för hur barn lär sig och tillbringade tid med att iaktta spädbarn. Slutsatsen han drog var att det mesta av det ett ungt medvetande tar in kommer genom ögat. Uppfattningen om världen var alltså i grunden en fråga om ljus och bilder. Det är svårt att inte se en linje därifrån till försöken med silversalterna.
Vad kemin redan visste
Att silversalter mörknar i dagsljus var ingen nyhet 1790. Johann Heinrich Schulze hade 1727 visat att det var ljuset och inte värmen som gjorde jobbet, genom att lägga utskurna pappersschabloner över en flaska med en krit- och silverblandning och läsa av bokstäverna som framträdde på ytan.
Ett halvsekel senare kom en svensk apotekare mycket nära något större. Carl Wilhelm Scheele undersökte 1777 silverklorid och konstaterade att ljuset bryter ned saltet till metalliskt silver, alltså det svarta. Han såg också att de violetta strålarna i spektret svärtade papperet nästan omedelbart medan de röda behövde uppåt tjugo minuter, en observation som långt senare skulle motivera det röda mörkrumsljuset. Och han lade märke till en tredje sak: ammoniak löste upp den oexponerade silverkloriden men lämnade det svärtade silvret kvar.
Där ligger, om man ska vara sträng, hela fotografins fixering och väntar. Scheele hade lösningen i handen och lade den ifrån sig, eftersom han undersökte ett salt och inte försökte bevara en bild. Ingen kopplade ihop de två sakerna på tjugofem år, och när Wedgwood väl behövde kopplingen som mest kände han inte till den.
Papper och vitt läder
Wedgwoods metod var enkel nog att beskriva på en halv sida. Vitt papper eller vitt läder fuktades med en lösning av silvernitrat. I mörker hände ingenting. I dagsljus mörknade ytan genom en skala av grått och brunt tills den blev nästan svart, och hastigheten stod i proportion till ljusets styrka. I direkt sol räckte några minuter, i skugga behövdes flera timmar. Ljus som passerat genom olikfärgat glas verkade olika starkt, precis som Scheele hade sett.
Lädret visade sig känsligare än papperet, vilket senare skulle sätta myror i huvudet på andra experimenterande. På den preparerade ytan lade han föremål och lät solen göra resten. Bladverk och insektsvingar återgavs enligt beskrivningen ganska noggrant, ned till bladens fibrer. Han gjorde profiler, alltså siluetter av människor, i en tid då den handklippta siluetten var ett vardagligt sätt att äga ett porträtt. Och han lade preparerat papper bakom glasmålningar och lät solen tränga igenom, så att bilden på glaset överfördes som en gradvis skala av bruna och svarta toner.
Det vi i dag kallar fotogram och kontaktkopiering fanns alltså på hans bord. Det som saknades var två saker: en ljuskänslighet stark nog för kameran och ett sätt att stoppa processen.
Camera obscuran som vägrade
Det senare kom att bli det berömda misslyckandet, men det första var lika avgörande. Wedgwood ville från början åt det som camera obscuran visade, den levande projektionen av världen utanför på en vägg eller skiva. Det var därför han över huvud taget preparerade papper. Här bör man vara tydlig med vad som gör honom historisk: han är den förste vi säkert vet försökte fästa kamerans bild kemiskt. Tanken är hans, inte resultatet.
Resultatet uteblev nämligen fullständigt. Bilderna i en camera obscura visade sig alldeles för svaga för att göra något avtryck på silvernitratet inom rimlig tid. Ljuset som spritts ut över en hel projicerad scen räckte helt enkelt inte. Wedgwood hade inte kunnat veta att problemet inte satt i optiken utan i kemin, och att det skulle krävas både känsligare silverhalogener och upptäckten av den latenta bilden innan kameran kunde fyllas med något.
Ett undantag noterades. I ett solmikroskop, där solljuset koncentreras genom ett litet preparat och kastas kraftigt förstorat mot en skärm, var bilden stark nog. Små objekt gick att kopiera utan svårighet, förutsatt att papperet placerades nära linsen. Det är i praktiken världens första beskrivning av fotomikrografi, framförd i en bisats, och ingen vet om den någonsin utfördes mer än som prov.
Uppsatsen som knappt någon läste
I juni 1802 publicerades redogörelsen i första bandet av Journals of the Royal Institution of Great Britain under en titel som lämnar lite åt fantasin: ”En redogörelse för en metod att kopiera målningar på glas och att göra profiler, genom ljusets inverkan på silvernitrat, uppfunnen av T. Wedgwood, med iakttagelser av H. Davy”.
Humphry Davy var vid det laget en ung kemisk stjärna på väg uppåt. De två hade mötts vid Pneumatic Institution i Bristol, en klinik där man behandlade sjuka med inandning av gaser och där Davy förestod laboratoriet. Wedgwood var där som patient. Texten från 1802 är osignerad, men tillskrivs Davy eftersom ett exemplar återfanns bland hans papper efter hans död. Davys egna tillägg gäller bland annat att silverklorid visade sig känsligare än nitratet, och att båda reagerade lättare i fuktigt tillstånd.
Royal Institution var 1802 ingen tung institution utan en ung förening, och dess journal överlevde inte sitt första band. Det har fått eftervärlden att beskriva uppsatsen som bortglömd, men den bilden håller inte riktigt. David Brewster refererade den i Edinburgh Magazine redan i december samma år, texten översattes till franska, trycktes i Tyskland 1811 och dök upp i kemiläroböcker från 1803. Kunskapen fanns alltså i omlopp. Det som inte fanns var någon som tog den vidare.
Ljuset som både skrev och suddade
Kärnan i eländet formulerades tydligt i texten. Bilden måste omedelbart efter att den tagits förvaras på ett mörkt ställe. Den kunde granskas i skugga, men bara i några minuter. Vid levande ljus eller lampa påverkades den knappt märkbart, vilket är den enda tröst som erbjuds i hela redogörelsen.
Ingen sköljning fick bort det silversalt som satt kvar i de oexponerade partierna. Det saltet var fortfarande ljuskänsligt. Så länge bilden låg i mörker levde den, men i det ögonblick den togs fram för att ses började den svärta igen, jämnt över hela ytan, tills motivet försvann in i ett enfärgat mörker. Bilden och dess baneman var samma sak.
Davy insåg problemet och skrev ut det som en uppgift att lösa: man borde hitta ett ämne som avlägsnar eller oskadliggör de opåverkade partiklarna. Att svaret redan låg publicerat i Scheeles arbete tjugofem år tidigare tycks ingen av dem ha känt till. Det skulle dröja till 1839 innan John Herschel pekade på natriumtiosulfat, fotografernas fix, och därmed på allvar knöt ihop knuten.
Vad hade hänt om kopplingen gjorts 1802? Det är en av fotohistoriens mest lockande kontrafaktiska frågor. Vi hade kunnat ha kamerabilder av Napoleon och Beethoven. I stället har vi inget.
Ett liv i halvmörker
Thomas Wedgwood var sjuk under nästan hela sitt vuxna liv. Vad han led av är oklart, men det handlade om svåra huvudvärkar, magsmärtor och en utmattning som gjorde arbete omöjligt i perioder. Han försökte med resor, med opium, och Coleridge försökte 1803 få tag på cannabis åt honom i hopp om lindring. Vissa har försökt koppla hans besvär till de kroniska symtom som senare plågade systersonen Charles Darwin.
Han arbetade en kort tid vid fabriken innan hälsan tvingade honom till ett kringflackande liv i jakt på bot. Experimenten tycks ha legat nere långa perioder. Han gifte sig aldrig och fick inga barn. Han dog i Dorset den 10 juli 1805, trettiofyra år gammal.
Ingenting av det han gjorde finns kvar. Inte en enda av hans bilder har överlevt, vilket är logiskt: de var konstruerade för att inte överleva. En fotohistoriker vid namn Samuel Highley hävdade 1885 att han sett ofixerade exempel på Wedgwoods bilder, men den uppgiften har aldrig kunnat bekräftas.
Lövet som nästan var hans
År 2008 såg det ett kort ögonblick ut som om ett undantag hade dykt upp. Sotheby’s i New York skulle sälja ett fotogram av ett löv, märkt med ett W i ena hörnet. Bilden hade tidigare tillskrivits William Henry Fox Talbot. Talbotkännaren Larry Schaaf avvisade den attributionen i en essä i auktionskatalogen och lyfte fram möjligheten att W stod för Wedgwood och att bladet kunde vara från 1790-talet.
Katalogen listade bilden under okänd fotograf, men världspressen läste rubriken den ville läsa och slog upp det som världens äldsta bevarade fotografi, ofta med Wedgwoods porträtt bredvid. Andra fotohistoriker gick i taket. Några dagar före auktionen drogs objektet tillbaka för närmare undersökning.
Upplösningen kom 2015, och den var mindre romantisk men mer intressant. Schaaf hade då spårat W:et till William West, en entreprenör i Bristol som sålde färdigpreparerat fotogeniskt ritpapper till allmänheten bara veckor efter att Talbot offentliggjort receptet i början av 1839. Bilden kom från ett album som tillhört familjen Bright i Bristol, och den troliga upphovspersonen är Sarah Anne Bright, en tidigare helt okänd amatör. Så i stället för en Wedgwood fick fotohistorien en ny kvinnlig pionjär. Det är ett hyggligt byte.
Den förste fotografen?
Talbot själv gav Wedgwood erkännandet. I The Pencil of Nature 1844 medgav han att han inte sett redogörelsen från 1802 förrän hans egna försök redan var väl igång, och konstaterade att den utan tvivel gav Wedgwood och Davy anspråket på att vara fotografins första uppfinnare, även om de i praktiken inte kom särskilt långt.
Det är en rimlig dom. Wedgwood formulerade uppgiften: att göra en beständig bild genom att låta ljuset verka på ett kemiskt preparat. Han löste den delvis, i kontakt och i direkt sol, och han misslyckades med de två svåraste bitarna. Att Dictionary of National Biography ändå kallade honom den förste fotografen redan på 1880-talet säger något om hur tungt själva idén väger.
Det som stannar hos mig är ändå paradoxen i själva materialet. I varje annan bildteknik är ljuset en förutsättning som lämnar verket i fred när arbetet är klart. Här var ljuset både verktyget och rovdjuret. Wedgwood hade en process som fungerade i den meningen att den aldrig slutade fungera. Han kunde skapa hur många bilder som helst och behålla noll.
Vi som fotograferar i dag lever på andra sidan den lösningen och tänker sällan på den. Fixeringen är fotografins tysta grundbult, det steg som gör skillnad mellan en bild och en händelse. Wedgwood gjorde händelser. Det dröjde nästan fyra decennier innan någon gjorde bilder.
Lämna ett svar