I december 1984 började Minolta tillverka en kamera som ännu inte fanns i någon butik. När den kom ut i Japan i slutet av februari året därpå stod omkring tiotusen exemplar redo, fyra gånger så många som bolaget brukade skicka ut med en ny spegelreflex. Det var en djärv satsning för ett företag med en ensiffrig andel av den japanska marknaden, och den räckte ändå inte. Hyllorna tömdes, och i april körde fabriken kvällar och helger för att ta sig från trettiotusen till fyrtiotusen kameror i månaden.
Den som lyfte kameran såg en svart, kantig plastkropp med knappar där det alltid hade suttit rattar. Den som riktade mitten av sökaren mot något och tryckte lätt på avtryckaren hörde ett surrande inifrån huset, och så vred sig objektivet av sig självt tills bilden var skarp. I Japan hette den α-7000, i Nordamerika Maxxum 7000 och i Europa helt enkelt 7000 AF. Den var inte den första spegelreflexen med autofokus, men den var den som fick alla andra att börja om.
Den suddiga tredjedelen
Historien börjar med en undersökning. När Konica ville veta varför vanliga människors bilder misslyckades visade det sig enligt bolagets egen historik att 36 procent av de misslyckade bilderna var oskarpa. Felet låg alltså ofta i att fotografen hade gissat fel på avståndet. Svaret blev C35 AF, som kom ut i butik i november 1977 och som blev världens första serietillverkade kamera med autofokus. Den sålde ungefär en miljon exemplar på två år, fick smeknamnet Jaspin Konica, av engelskans just och det japanska ordet för skärpa, och har gett Japan en egen kameradag den 30 november.
Mätinstrumentet kom från andra sidan Stilla havet. I amerikanska Honeywell, mer känt för termostater och styrsystem, hade Norman Stauffer på 1960-talet tagit fram automatisk skärpeinställning för diaprojektorer. Under 1970-talet utvecklades idén till Visitronic, en modul som jämförde motivet genom två små fönster och räknade fram avståndet ungefär som en avståndsmätare gör. Honeywell byggde själv inga kameror utan sålde modulen vidare.
För en kompaktkamera med fast objektiv räckte det. För en spegelreflex gjorde det inte det. Hela poängen med en sådan kamera är att fotografen ser genom samma objektiv som tar bilden, och att objektivet går att byta. En mätare ovanpå kamerahuset vet ingenting om vilket glas som sitter monterat, så skärpan behövde mätas inifrån, genom objektivet.
Batterierna i objektivet
Under några år provade branschen nästan allt. Polaroid lät SX-70 Sonar från 1978 skicka ut ultraljud och mäta ekot. Ricoh och Canon sålde 1981 autofokusobjektiv med egna sensorer som kunde sättas på vanliga kameror. Pentax visade i slutet av samma år ME F, där sensorn satt i huset och läste av ljuset genom objektivet. Det var ett verkligt framsteg, men motorn och dess batterier satt i det enda objektiv som kunde fokusera automatiskt. Zoomen 35-70 mm kostade 89 500 yen, mer än kameran den satt på.
Nikon valde 1983 en annan väg med F3AF, en yrkeskamera där skärpemodulen satt i en särskild sökare och som kostade 250 000 yen utan objektiv. Bara två objektiv byggdes för systemet. Olympus satte hela mekanismen i ett enda objektiv till OM30, med en prislapp på 93 000 yen. Ingen av de här lösningarna blev något annat än kuriosa, och alla delade samma problem. Autofokus var något man köpte till, tungt och dyrt, och som bara fungerade med ett fåtal objektiv.
Samtidigt pågick ett parallellt spår som i efterhand har fått en nästan mytisk status. Tyska Leitz hade tagit patent på automatisk skärpeinställning sedan 1960 och visade 1976 på Photokina en prototyp kallad Correfot, byggd kring en Leicaflex SL2. Företaget gick aldrig vidare till försäljning, enligt uppgift för att dess kunder inte ansågs vilja ha funktionen. Det sägs ofta att tekniken såldes till Minolta, som samarbetade med Leitz sedan 1972 och vars kamerahus låg till grund för Leica R3 och R4, men vad som egentligen ingick i en sådan överenskommelse går inte att belägga.
Minolta hade dessutom en mer dokumenterad kontakt. År 1979 berättade Honeywell för japanska kameratillverkare att man utvecklade ett system för spegelreflexer, och enligt en studie vid Stanford Law School skrev Minolta och fjorton andra företag avtal om att få ta del av tekniken. Minolta fick 25 utvecklingsexemplar av komponenten 1981 och köpte ytterligare 14 000 under 1982 och 1983, för drygt 300 000 dollar. De första kamerorna med tekniken blev försäljningsmässiga misslyckanden. Minolta klagade, Honeywell ville att Minolta skulle betala halva kostnaden för förbättringarna, och Minolta gick sin egen väg. Det beslutet skulle långt senare få ett högt pris.
En motor, en skruv och inga rattar
Enligt Sony, som i dag förvaltar arvet, tog utvecklingen av α-7000 drygt fyra år, med målet att göra spegelreflexen till en kamera för fler än yrkesfotografer och entusiaster. Den viktigaste idén går att beskriva på en rad. Både sensorn och motorn lades i kamerahuset, och motorn drev skärpeinställningen via en liten skruvkoppling i fattningen. Objektiven behövde därmed varken motor eller batterier och kunde göras mindre och billigare. Elektriska kontakter skötte samtalet mellan objektiv och hus.
Skärpan mättes med så kallad fasdetektering. En del av ljuset från objektivet släpptes igenom huvudspegeln, studsade mot en liten hjälpspegel och hamnade i en modul i botten av spegelhuset. Där delades det upp i två bilder som föll på en rad av ljuskänsliga element, en CCD av samma grundtyp som de tidiga digitalkamerorna byggde på. Avståndet mellan bilderna visade inte bara att bilden var oskarp utan också åt vilket håll objektivet behövde vridas och ungefär hur långt. Allt styrdes av en åttabitars dator, och enligt Sony var kameran digitalt styrd i alla delar, autofokusen inräknad.
Priset för idén var ett brott med det förflutna. Minoltas fattning från 1958, som hade burit bolagets objektiv i mer än ett kvartssekel, fick lämna plats för en ny och vidare fattning med ett längre avstånd till filmplanet, och de gamla objektiven gick inte längre att använda. I gengäld fanns ett helt system redo från start, med elva eller tolv objektiv beroende på källa, från 24 till 300 millimeter, och blixtar och tillbehör till det.
Resten av kameran var lika ny. Slutartid och bländare ställdes med knappar och visades på en LCD-display, och bländarringen på objektivet var borta. Filmen laddades och matades fram av motor, med två bilder i sekunden, och känsligheten lästes av från filmrullens DX-kod. Hade ägaren krånglat till inställningarna fanns en knapp som återställde allt till programautomatik. Höljet var av plast, vilket gjorde kameran lättare än Minoltas tidigare metallhus. Kameran drevs av fyra AAA-batterier och hade slutartider från 30 sekunder till 1/2000.
Autofokusen var inget mirakel. Det fanns en enda mätpunkt, mitt i bilden, så den som ville ha skärpan vid sidan av fick först låsa den och sedan komponera om. Motorn hördes, svagt ljus och motiv med låg kontrast ställde till det, och rörelser hann den ofta inte följa. Men den fungerade tillräckligt bra för att en vanlig människa skulle lita på den. Och den kostade 88 000 yen för huset, 123 000 yen med zoom. En Pentax ME F med sitt enda autofokusobjektiv hade kostat 164 500 yen drygt tre år tidigare. I USA låg priset i en postorderkatalog från 1986 på omkring 330 dollar med normalobjektiv.
Köparna som ingen hade räknat med
Minolta hade tänkt sig tjänstemän i slutet av tjugoårsåldern och början av trettioårsåldern. Enligt en japansk företagshistorisk sammanställning, som bygger på bland annat affärstidningen Nikkei Business, blev det något annat. De första två månaderna var det män i femtio- och sextioårsåldern som stod vid butiksdiskarna. Källan säger inte varför. Det ligger nära till hands att tänka på ögon som inte längre ställer in sig lika lätt, men det är en gissning.
Ryktet spred sig snabbt utanför Japan. Canon har i sin egen historik beskrivit lanseringen som en händelse som skakade kameraindustrin, och efterfrågan blev stor också i Nordamerika. Tidskrifterna ägnade kameran långa genomgångar, och den utsågs till European Camera of the Year 1985. Den tyska tidskriften Silvergrain Classics har i efterhand kallat den kameravärldens Sputnikchock.
Framgången hade också sina komiska sidor. De första amerikanska kamerorna bar ett Maxxum där de två x:en korsade varandra, och det tyckte oljebolaget Exxon liknade dess eget varumärke väl mycket. Minolta fick sälja de redan tillverkade kamerorna men bytte till två vanliga x. De korsade exemplaren är i dag en liten samlarmarknad för sig.
För Minolta betydde kameran mer än ett gott år. Bolaget hade 1983 haft ekonomiska bekymmer, och våren 1985 var det kopiatorer och inte kameror som stod för den största delen av omsättningen, 46 procent mot 27. Räkenskapsåret som slutade i mars 1986 blev det bästa i bolagets dittillsvarande historia. Lyckan var inte odelad, eftersom omkring 80 procent av försäljningen gick på export, och den kraftiga yenförstärkningen efter Plazaavtalet hösten 1985 pressade vinsterna de följande åren. Men kameran hade redan ändrat vad en spegelreflex var.
Konkurrenterna vaknar
Canon var den tillverkare som hamnade värst i kläm. I april 1985, två månader efter Minolta, kom bolagets T80, med kontrastmätning, motorn i objektivet och bara tre objektiv att välja mellan. Bolaget har själv medgett att skärpeinställningen låg långt efter Minoltas. Beslutet att börja om fattades redan i mars 1985, en månad innan T80 nådde butikerna, med ett fast datum: den 1 mars 1987, då Canon fyllde femtio år.
Nikon kom i april 1986 med F-501 och valde motsatt väg mot Minolta. Fattningen från 1959 fick vara kvar, med en skruvdrivning tillagd, så att de som redan ägde Nikkor-objektiv kunde ha nytta av dem. I slutet av samma månad stod autofokuskameror för mer än hälften av den japanska marknaden för spegelreflexer, enligt Canon. Det hade tagit fjorton månader. År 1989 var siffran, enligt Nikon, över 90 procent.
Canons svar kom på utsatt dag. EOS 650 hade en helt elektronisk fattning, EF, där varje objektiv hade sin egen motor och inga mekaniska kopplingar fanns kvar. Med den tog Canon ett ännu större steg än Minolta, och ett ännu riskablare. FD-objektiven passade inte på de nya kamerorna, och många Canon-ägare kände sig svikna. Men fattningen var stor, och ultraljudsmotorn gjorde skärpeinställningen snabb och tyst. Huset kostade 80 000 yen, mindre än en Minolta 7000 hade kostat två år tidigare. Två månader efter lanseringen låg den enligt Canon etta både i Japan och i Europa. Det var en EOS 650 som Silvano de Gennaro använde 1992 när han fotograferade Les Horribles Cernettes bakom scenen, den bild som räknas som den första fotografin på webben.
Yrkesfotograferna kom sist. Minolta hade visserligen haft sin 9000 sedan augusti eller september 1985, en proffskamera som var klar redan före 7000 men som bolaget höll tillbaka, av oro för att ett högt pris skulle skrämma bort köparna. Den var en märklig hybrid med autofokus men handmatning av filmen. Det avgörande slaget om pressfotograferna stod i stället mellan Nikon, som kom med F4 i slutet av 1988, och Canon, som kom med EOS-1 hösten 1989. Olympiaden i Barcelona 1992 brukar nämnas som ögonblicket när sidlinjerna blev vita av Canons teleobjektiv. Minolta, som hade startat allt, deltog aldrig på allvar i den striden.
Räkningen från Newark
Sju år efter lanseringen kom notan. Honeywell hade stämt Minolta 1987, sedan förhandlingar om teknikanvändningen hade misslyckats, och i september 1991 började rättegången i en federal domstol i Newark, New Jersey. Den pågick i fyra månader. Norman Stauffer satt själv i vittnesbåset i tre veckor. Branschjournalisten Herbert Keppler hade kallat autofokus för kameraindustrins heliga graal, och Honeywell framställde saken som en strid om amerikanskt tankegods i ett läge då relationerna till Japan redan var spända.
Domen den 7 februari 1992 blev delad. Juryn fann att Minolta hade gjort intrång i Honeywells patent, men att intrånget inte var uppsåtligt, och avvisade anklagelsen om att Minolta hade brutit avtalet från 1979. Honeywell hade krävt minst 174 miljoner dollar och fick 96,35 miljoner. Minolta ansåg att Honeywells patent bara fanns på papper, att bolaget själv hade tagit fram sin teknik, och att Honeywell kompenserade sitt eget misslyckande. Ändå valde Minolta att inte överklaga. Enligt japansk affärspress bedömde ledningen att chansen att vinna var högst 35 procent, och ett förlorat överklagande kunde ha stoppat försäljningen i USA. I mars betalade Minolta 127,5 miljoner dollar, inklusive ränta, och fick i gengäld rätt att använda patenten.
Sedan knackade Honeywell på hos resten av branschen. Nikon betalade 45 miljoner dollar, Olympus 34,7 miljoner och Pentax tillverkare Asahi 21 miljoner, och även Canon, Ricoh, Kyocera och Konica gjorde upp. Stanfordstudien anger att beloppet sammanlagt översteg 300 miljoner dollar, medan Honeywells advokatbyrå talar om omkring 500 miljoner. Allt detta till ett bolag som aldrig sålde en egen autofokuskamera till allmänheten. Att Konica fanns på listan har sin ironi. Bolaget som lagligt hade licensierat Visitronic 1977 fick betala för det som kom efteråt.
För Minolta kom slaget vid sämsta tänkbara tidpunkt. Kreditbetyget sänktes samma sommar, och 1993 ska hela personalen ha permitterats tillfälligt. Vid den tiden hade Maxxum-serien sålt för omkring en miljard dollar, så bolaget gick inte under. Men det försprång som kameran en gång hade gett var borta.
Vad som blev kvar
År 2003 gick Minolta samman med Konica, så att de två bolag som hade gjort autofokus till en vardagsvara, det ena i kompaktkameran och det andra i spegelreflexen, hamnade under samma tak. Det hjälpte inte. I januari 2006 meddelade Konica Minolta att man lämnade kamerabranschen, och den 31 mars samma år var det slut. Sony tog över spegelreflexerna och fattningen och fortsatte med namnet Alpha. Den sista kameran med Minoltas fattning från 1985 försvann ur Sonys sortiment omkring 2021, efter trettiosex år. Alpha lever kvar på Sonys spegellösa kameror.
Minoltas mest berömda lösning överlevde inte heller. Det blev Canons väg som vann, och i dag sitter motorn nästan alltid i objektivet. Samma sak gäller den separata skärpemodulen i botten av spegelhuset, som i de flesta nya kameror har ersatts av mätpunkter på själva bildsensorn, och spegeln har försvunnit helt. Det Kine Exakta gjorde 1936, att låta fotografen se genom objektivet, och det Minolta gjorde 1985, att låta kameran göra detsamma, har smält ihop till en enda funktion.
Det som däremot blev kvar var förväntningen. Sedan 1985 utgår fotografer från att kameran tar ansvar för skärpan, ungefär som de redan hade vant sig vid att den tog ansvar för exponeringen. Knappt hundra år tidigare hade Kodak lovat att ta hand om allt utom själva knapptrycket, men det gällde enkla lådkameror utan särskilda anspråk. Minolta 7000 flyttade samma löfte till den kamera som tidigare hade krävt att man kunde något. När dagens kameror känner igen ett öga, en fågel eller en bil och håller skärpan på rätt ställe är det samma riktning, bara långt fler steg bort. Frågan som blir kvar att besvara för fotografen är den som kameran fortfarande inte kan svara på, nämligen vad bilden ska handla om.
En Minolta 7000 går i dag att hitta för några hundralappar, ofta i en låda tillsammans med en zoom och en blixt. Den känns ålderdomlig i handen, med sin kantiga plast och sina små knappar. Men sätt i fyra batterier, rikta mitten av sökaren mot något och tryck lätt på avtryckaren. Inifrån huset hörs samma surrande som i de japanska butikerna våren 1985.
Lämna ett svar