JH Engström

Från köksfönstret i Smedsby syns Fryken. Rakt nedanför låg en gång ett av färjelägena som Selma Lagerlöf brukade ta över till Västra Ämtervik. Utsikten har räddat en hel del dåliga dagar, har JH Engström sagt. Den lugnar honom. Ett par timmar bort med flyg ligger Montreuil utanför Paris, en stadsdel som är sträv och hård för många av dem som bor där, men där han hittar samma sorts ömhet som i Värmland. Mellan de här två platserna har han rört sig i decennier, och det är i själva rörelsen bilderna blir till. Han åker aldrig någonstans för att fotografera. Det räcker med att fotografera där han råkar befinna sig.

Bruksorten och storstaden

Han föddes 1969 och de tre första åren bodde familjen i en HSB-länga i Hagfors, med en lekplats framför husen. Han var tre när han flyttade därifrån och vill inte kalla det sin barndom. Men en början var det. När han många år senare gick ut med en åttamillimeterskamera och filmade det som fanns runt knuten höll längan på att rivas, och rivningen blev en båge genom filmen Här/Ici/Here. Någon sorts symbolik ligger det i det, säger han. Hela situationen i Hagfors har förändrats totalt sedan dess.

Hagfors är en bruksort, och Engström är noga med skillnaden mot exempelvis Sunne. Det är Värmland båda två, men det är ganska olika saker. När han var tio flyttade familjen till Paris. Två år senare var de tillbaka i Sverige, men staden hade redan hunnit sätta sig i honom och blev hans andra hem. Kontrasten mellan den värmländska långsamheten och det parisiska livet fick han förhålla sig till tidigt, och den finns kvar i allt han gör.

I Hagfors var han rookie i Hagfors-Uddeholms fotoklubb. De andra medlemmarna var äldre farbröder som mest verkade använda lokalen som sällskapsrum, satt och drack kaffe och pratade om fotbollen i division fem. Men de hade ett mörkrum, och han fick låna det hur mycket han ville. Ingen av kompisarna delade intresset, så han höll på ensam. Det var en bubbla han mådde bra i. Vad som fanns på andra sidan bubblan hade han inget riktigt svar på. Kaos, prövade han, för att sedan skratta bort det i en intervju i P1.

Testino, Petersen och en delad mörkrumsnyckel

Vid tjugo års ålder åkte han tillbaka till Paris på egen hand och blev assistent åt Mario Testino. Där lärde han sig två saker. Den ena var att modefotografi inte var hans väg. Den andra var att ingenting blir av om man inte jobbar som en besatt.

Senare sökte han upp Anders Petersen i Stockholm. Han har för vana att söka upp dem han inbillar sig ska kunna ge honom något, och 1993 delade han mörkrum med Petersen, som skulle bli den avgörande figuren för det expressiva i hans arbete. Av honom fick han samma lärdom en gång till, plus en regel han återkommer till: när man tror att man är klar ska man fortsätta ett varv till.

1997 tog han examen från fotohögskolan vid Göteborgs universitet. Året därpå flyttade han till Brooklyn, där han blev kvar till 2000 och tillbringade tid i Robert Franks studio.

Härbärge

Åren fram till 1997 återkom han gång på gång till Klaragården i Stockholm, Stadsmissionens dagverksamhet för kvinnor utan bostad. Det blev Härbärge, hans första bok, utgiven på Bokförlaget DN 1997 med bland andra Robert Frank som textförfattare. Året därpå utsågs den till årets fotobok i Sverige.

Frågorna som drev honom då är i stort sett desamma som driver honom nu. Vad betyder det att komma någonstans ifrån? Vad är ett hem? Vad är trygghet och vad är osäkerhet? Sådant snurrar runt i huvudet på honom hela tiden, säger han. Något svar på vad ett hem är har han inte. Det kan vara ett skydd, ett tak och väggar. Det kan vara något mentalt. Någonstans har det nog med trygghet att göra. Själv menar han att han är för orolig för att ha ett sådant hem, men att han jobbar på saken.

Trying to Dance

Efter Härbärge bestämde han sig för att sluta åka någon annanstans för att undersöka det han undrade över. Han skulle undersöka det i sin egen närhet i stället. Trying to Dance började med självporträtt, en reaktion på den förra boken, utan plan på att det skulle bli något alls. Sedan började han fotografera sina närmaste och det som fanns runt omkring där han bodde. Först efteråt såg han att materialet handlade om just det han hade gått och funderat på.

Projektet påbörjades i New York och avslutades i Värmland, dit han återvände 2001. Boken kom på Journal med formgivning av Patric Leo. Året därpå nominerades den till Deutsche Börse Photography Prize, och han visades på The Photographers’ Gallery i London vid sidan av Luc Delahaye, Jörg Sasse och Stephen Shore.

Boken som form

Fotoboken är för Engström den yttersta formen för fotografiskt uttryck. I en välgjord tryckning blir bilden återgiven som den var tänkt, vilket inte skulle fungera med skulptur eller måleri men fungerar med foto. Och till skillnad från utställningen, som är bunden till en plats, kan boken röra sig över världen. Han har alltid tyckt om fotografiets seriella egenskaper, det som händer när bilder sätts ihop. En fotobok liknar en film, ungefär en experimentell kortfilm. På senare tid har dock fotografiet och bilder i rumslig gestaltning alltmer tagit hans intresse. Han tycker fortfarande att boken är intressant men lusten att gå bortom den formen har börjat tränga sig på.

Böckerna har blivit ett tjugotal. Haunts kom på Steidl 2006 och CDG/JHE på samma förlag två år senare. La Résidence, gjord under ett vistelsestipendium hos fotoorganisationen Contretype i Bryssel, kom på Journal 2010 och belönades två år senare med Goldene Letter, det högsta priset i Stiftung Buchkunsts internationella tävling om världens vackraste böcker i Leipzig.

När Engström gick ut fotohögskolan på nittiotalet var fotoböcker ovanliga i Sverige. Bara de mest etablerade gjorde dem. Det har ändrat sig helt, konstaterar han, och numera är fotoboken ett eget uttryck. Mycket av det som ges ut är bra, men han ser också en viss inflation. Att det har blivit lättare att ge ut böcker betyder inte att böckerna har blivit bättre.

From Back Home

2009 gav han och Anders Petersen ut From Back Home på Max Ström, en bok om Värmland. Petersen, som bodde i Karlstad under sina tonår, hade fotograferat den största delen av sitt material året innan. Boken är delad i två halvor, en per fotograf, och Engström kallar sina bilder en hyllning.

Här finns skarpt ljus mitt i natten, fågelperspektiv över skogarna och torpen, folkpark och snöslask, kärlek på nattkröken. Ett par som dansar på Kolsnäsudden i Sunne. Han talar om en ömhet han känner när han rör sig i trakten och träffar folk, och det var den han var ute efter när han fotograferade de dansande paren. Om ömheten är den ena polen är ensamheten den andra.

From Back Home fick fotobokspriset på fotofestivalen i Arles 2009 och visades samma år på Värmlands Museum, året därpå på National Media Museum i Bradford.

Tout va bien

Tout va bien kom på Aperture 2015 och belönades samma år med Leica Oskar Barnack Award. Titeln är franska för att allt är bra, ett automatsvar vi ger även när någon närstående just har dött. Antingen för att allt verkligen är jättebra, eller för att vi inte orkar prata om saken och vill slippa fler frågor.

Skillnaden mot de tidigare böckerna var att den här inte hade något intellektuellt eller teoretiskt tema. Han ville vara friare och undvika en tydlig ram, slippa att bilderna kidnappades av ett ämne som skogen eller staden. Samtidigt, konstaterade han, är alla hans bilder kidnappade av honom själv och han själv är kidnappad av sina egna bilder. Motsägelsefullhet är för övrigt ett krav han ställer. Utan den blir det ingen bra konst.

Barnen finns med i boken, när de föds och när de leker. Hans föräldrar finns med. Och så en man i hatt som dyker upp då och då, en namnlös figur som får fylla den funktion läsaren vill ge honom. Under ytan finns en berättelse om att acceptera ett åldrande. Vi föds, vi lever, vi blir gamla och sedan dör vi. Han säger det utan cynism, som ett lugnt konstaterande.

Boken var en av fem nominerade till Svenska Fotobokspriset 2016. Året innan hade han tilldelats Region Värmlands Frödingstipendium tillsammans med filmaren Sara Broos.

Att inte fastna i ett bildspråk

Engström fotograferar mest analogt, men också digitalt. Svartvitt och färg, med blixt och utan, mellanformat och storformat och småbild, engångskameror, polaroider, åttamillimeter. Poängen med att blanda är att inte fastna i en estetik. Han vill inte att det ska bli ett tydligt bildspråk, för då blir det för gjort.

Ofta fotograferar han dessutom fel med flit. Han överexponerar eller underexponerar så att resultatet inte ser neutralt ut, och det uppstår en sorts förvrängning av det som faktiskt stod framför kameran. Vad han vill åt är spåret av den andra människan, den andra människans påtaglighet. Ett konstaterande att vi är här, att de som finns på bilderna har existerat.

Hur närmar han sig då en bild? Både genom att tänka och genom att inte tänka, säger han. Ibland spontant, intuitivt, nästan primitivt. Ibland mer reflekterat. Det ena utesluter inte det andra.

I tidskriften Foam har Nan Goldin skrivit att hon vanligtvis kan uppfatta en fotografs avsikter snabbt genom att titta på arbetet, men att man med JH får lära sig ett nytt språk.

The Frame

The Frame, utgiven på Pierre von Kleist 2022, samlar bilder av ensamma män, men även transpersoner och självporträtt tagna under trettio år. Det rör sig om ungefär trehundra av dem. För Engström är boken ett förlängt självporträtt. Han identifierar sig med dem han fotograferar, och det blir hans eget subjektiva, privata sökande efter vem han är.

Men det finns en större fråga i materialet, som är mer universell än privat. Han brukar säga att det pågår en historisk omförhandling mellan könen, och att den håller på att ändra hela mänsklighetens historia. Det tycker han är bra. Männen står bara där framför kameran. Titeln kan handla om många saker. Kroppen som ram, till exempel. Eller tiden.

Det intressanta är att han inte tänkte ut temat. Han upptäckte det på kontaktkartorna, där den här typen av bilder återkom om och om igen. Det var kartorna som kom på idén till boken, mer än han själv. Hans egna bilder försöker berätta något för honom.

Filmerna och landskapet

2005 gick han en påbyggnadsutbildning i dokumentärfilm vid Dramatiska institutet. Året därpå kom två filmer som båda visades i SVT: A Film About/With Anders Petersen på 52 minuter och Bertil & Maggan på 28. Sedan dess har det blivit fler, ofta korta och tysta. Här/Ici/Here från 2017 är knappt fem minuter, sextimmarsverket Ordet visades som samtidiga projektioner samma år, och senare kom Djuret och Tidigt.

På utställningen Crash på Värmlands Museum 2017 visade han installationer med rörlig bild för första gången. Boken med samma namn, utgiven på Akio Nagasawa, bygger på landskapsbilder tagna i närheten av hemmet i Smedsby. Kollisionen i titeln är den mellan de besvärande, onödigt vackra landskapen och den ofrånkomliga medvetenheten om vad som händer i den stora världen. Insikten kom gradvis och smärtsamt, skriver han: världen han växte upp i står under hot, medan landskapen breder ut sig lika orubbliga som alltid.

Atelier Smedsby

2012 startade Engström och Margot Wallard Atelier Smedsby, ett årslångt fotografiskt program som växte ur tjugo års kortare workshops. De hade märkt att arbetet ofta bara hade börjat när en workshop tog slut, och att det behövdes något längre. Numera hålls den i Montreuil, med deltagare från hela världen och delvis på distans. Wallard är också hans medförfattare till Foreign Affair, 7 days, Athens, November 2011 och Karaoke Sunne. Vid sidan av Atelier Smedsby undervisar han på Paris College of Art.

Dimma/Brume/Mist

Hösten 2025 kom Dimma/Brume/Mist på det Atenbaserade förlaget Void. 672 sidor och drygt två kilo, ungefär femhundra bilder, tryckt i 750 exemplar.

Boken kom ur drygt tvåhundra pärmar med kontaktkartor och negativ. Under fem år återvände han periodvis till arkivet och letade efter den gemensamma tråden i trettiofem års fotograferande. Ambitionen var varken ett urval av det bästa eller en sammanfattning av tidigare böcker, utan något helt annat. Bilderna är skannade rakt från kontaktkartorna och presenteras utan bildtexter, med damm, repor och kaffefläckar kvar precis som de så

g ut när kartan lyftes ur pärmen. Bristerna hör till saken. Så fungerar minnet också, det vittrar och faller sönder. Alla bilder är stående. Texterna, tryckta på svenska, franska och engelska, är korta anteckningar, och han beskriver dem som ett bromssystem. Bilderna är motorn, texterna hindrar läsaren från att bläddra förbi för fort.

Motsatsparen som boken rör sig mellan är välbekanta från hela hans arbete. Landsbygd och stad, rörelse och stillhet, inre och yttre, trygghet och osäkerhet, jag och den andra. Han hade en övertygelse, skriver han, om att poesin inte bor i den ”bra” bilden utan i rörelsen, i sökandet och i själva görandet. Det vackra i att söka och fumla vidare fast det aldrig blir färdigt eller perfekt.

Paul Graham tog upp den bland årets fotoböcker i El País.

Ett måste

I februari 2026 öppnade Engström en utställning på nyinvigda Galleri Mats Bergman i Karlstad, hans första soloutställning i hemlänet sedan Crash nio år tidigare. Den bestod enbart av analoga verk, allt framtaget för hand. Grundtonen i det han gör, sa han själv, är nog pendelrörelsen mellan urbant och ruralt, och Värmland finns alltid med som en resonansbotten i den rörelsen. Men den pendelrörelsen gäller även mycket annat i livet menar han.

Fotograferandet är inget yrke för honom och inte heller ett kall. Det är ett måste. Bilderna finns där även när han blundar, och ibland kan han känna att de anfaller honom lite, men han vill inte beklaga sig. Det är också ett privilegium att få hålla på med det här. Skulle han en morgon vakna och känna att han inte behövde fotografera skulle han bli ganska lättad, säger han. Det vore rätt balanserat. Frågan om han kunde ha blivit något annat avfärdar han som hypotetisk. Det är för sent. Nu är det bara att fortsätta.

När han behöver det tar han bilen till busstationen i Munkfors och sätter sig ner en stund. En sorts meditation, faktiskt.

Varför jag har med JH på listan

Vi växte upp i Hagfors båda två, med ett år mellan klasserna. Hagfors är ingen stor ort, och man går inte omkring där utan att ha en aning om vilka de andra är. JH tillhörde dem jag uppfattade som de lite coolare. Då upplevdes han alltid ha koll på allt. Just därför fastnade jag för ögonblicket i intervjun när han fick frågan om vad som fanns på andra sidan bubblan, sa kaos, skrattade och tog tillbaka det. Att han inte hade något svar sa mig mer än ett svar hade gjort.

Sedan dess har Hagfors förändrats mycket. Även JH. Även jag. Alla tre i olika riktningar.

Oavsett om jag känner igen JH ”from back home” hade han haft en given plats på listan. Det är svårt att komma ifrån. Han hör till de svenska fotografer som räknas på allvar ute i världen, prisad och samlad. Men det är inte riktigt därför. Det finns helt enkelt ingen som fotograferar som han, och man blir inte oberörd, på gott och ont.

Första gången jag såg hans bilder tyckte jag att de var provocerande. Det var en stil jag inte alls uppskattade och som inte passade mig där jag var då. Med tiden har jag kommit att uppskatta även den, och flera av hans böcker har letat sig in i bokhyllan. Jag hoppas fylla på med några till tids nog.

Ibland tittar jag på hans bilder och önskar att jag kunde göra något liknande. Men vi är nog alldeles för olika som personer. Om jag försökte skulle det inte kännas ärligt, det skulle bara bli en falskhet över alltihop. Så istället njuter jag av att titta på JH:s bilder. De känns ärliga.