Lars Benzelstierna, en svensk adelsman och f.d. officer med ett kringflackande förflutet, blev 1841 landets förste yrkesfotograf när han öppnade en visningslokal vid Riddarhustorget i Stockholm. Där förevisade han daguerreotypins teknik och sålde stadsvyer av Riddarhusets och slottets omgivningar.
Efter framgång i Stockholm reste han genom södra Sverige och blev för ett tjugotal städer den förste att demonstrera det nya mediet. När efterfrågan skiftade mot porträttfotografi hängde han inte med i utvecklingen och lämnade yrket omkring 1844. Uppskattningsvis fick hälften av dåtidens stadsbefolkning sin första kontakt med fotografin genom hans turnéer.
En kall vinter 1841 kunde den som löste en biljett i en bokhandel vid Riddarhustorget i Gamla stan gå en trappa upp och se något de flesta aldrig skådat: en bild som tecknats av ljuset självt. I ett eldat hörnrum på andra våningen stod löjtnant Lars Benzelstierna med kameran riktad mot fönstren, först åt ena hållet och sedan åt det andra. Utanför låg Riddarhuset och Riddarholmen, ett stycke bort det kungliga slottet. Han brukar kallas Sveriges förste yrkesfotograf, och hans stadsvyer var till salu.
Ett kringflackande liv före kameran
Vägen dit hade varit allt annat än rak. Benzelstierna var adelsman och officer, men också sjöman och främlingslegionär med ett brokigt förflutet. Han hade mönstrat ut ur det militära, seglat på Sydamerika, överlevt ett skeppsbrott i Biscayabukten och tillbringat år som legionär i Nordafrika. Utblottad vände han hemåt 1835, och på vägen norrut sökte han upp den svenske ministern i Paris, greve Gustaf Löwenhielm. Greven tog intryck av landsmannens erfarenheter och blev hans mentor. På hans inrådan stannade Benzelstierna i Paris vintern 1835/36 för att studera litografi och kromolitografi. Löwenhielm tänkte långsiktigt, för Sverige behövde stärka sin egen framställning av bland annat militära kartor.
Våren 1836 kom Benzelstierna hem och gick genast in i krigsmakten igen, kommenderad till Generalstabens litografiska inrättning och Topografiska kåren. Men krigsveteranen trivdes illa i den militära byråkratin och hade svårt att foga sig i leden. Våren 1840 bytte han bana på nytt.
Daguerreotypin kommer till Sverige
I augusti 1839 hade Louis Daguerre offentliggjort sin metod att fånga bilder direkt ur en camera obscura, och den franska staten skänkte uppfinningen fritt till världen. Nyheten nådde snabbt Stockholm. Löwenhielm, som i fyra årtionden bevakat fransk teknikutveckling åt Karl XIV Johan, förstod genast vad daguerreotypin kunde bli. Han kände Daguerres mentor François Arago, köpte en komplett utrustning och bestämde sig för att sprida kunskapen i Sverige. Den första kameran kom dock på avvägar och hamnade på Guadeloupe i Västindien. Löwenhielm beställde en ny, och den lämnades över till hans utvalde kandidat, Benzelstierna.
I februari 1840 visades en av Löwenhielms parisiska daguerreotyper på Stockholms slott, den första offentliga visningen i landet. Ungefär samtidigt prövade kostymmästaren Ulrik Mannerhjerta och teaterdekoratören Georg Müller den nya tekniken från vindsfönstren vid Kungliga Teatern. Deras stadsvyer av Gustaf Adolfs torg ställdes ut på slottet hösten 1840, och något senare anslöt Benzelstierna till utställarna. Han nöjde sig inte med att hänga upp sina plåtar, utan visade tekniken på plats och tog bilder genom ett av slottsfönstren. Just dessa offentliga experiment blev grunden för den affärsmodell han skulle leva på de närmaste åren.
Hörnrummet vid Riddarhustorget
I januari 1841 tog han steget och gjorde fotografin till sitt levebröd. Han slog sig samman med kaféägaren Winter i den Bergstrahlska fastigheten vid Riddarhustorget. Winter sålde biljetter i bottenvåningen, och uppe i det eldade hörnrummet förevisade Benzelstierna sin utrustning och tog vyer genom fönstren. Platsen var väl vald. Tvärs över torget reste sig Riddarhuset, på Riddarholmen låg dåvarande riksdagshuset och ett par kvarter bort det kungliga slottet, tillsammans en sorts maktens triangel mitt i staden.
Besökarna kunde köpa färdiga daguerreotyper och ett nyutkommet häfte, Daguerrotyp-Panorama öfver Stockholm och dess omgifningar, med fyra litograferade stadsvyer och beskrivande text. Eftersom en daguerreotyp på kopparplåt inte gick att mångfaldiga fördes bilderna över till litografiskt tryck och kolorerades. Litografen J.C. Boklund, sedermera professor och chef för Nationalmuseum, lade till det som kameran inte hann fånga under den halvtimmeslånga exponeringen, alltså moln, vågor och allt annat som rörde sig.
Resorna genom södra Sverige
Senvåren 1841 avbröt han plötsligt sin framgångsrika verksamhet i huvudstaden. Exakt varför vet vi inte. I stället gav han sig ut på en lång turné genom Östergötland, Småland och Blekinge, med avstickare till Gotland och Öland. Han reste helst med ångbåt, bland annat över Vättern och på Göta kanal, och under ett par säsonger besökte han ett tjugotal städer. Överallt blev han den förste att visa upp den nya medietekniken, gärna från en högt belägen lokal med utsikt över staden. Upplägget var detsamma som i Gamla stan, och åhörarna erbjöds köpa vyer från orter han redan passerat. Tanken var att samla motiv till fler häften med stadsvyer, men den planen blev aldrig av.
När tekniken sprang ifrån honom
Vid det laget hade fotografin redan börjat förändras. Det var inte längre stadsvyer som efterfrågades, utan porträtt. Nya daguerreotypister, både svenska och utländska, reste runt med förbättrade kameror och porträttobjektiv som klarade exponeringar på bara någon sekund. I Stockholm hade magister J.A. Sevén öppnat rikets första porträttateljé. Benzelstierna hade inte hängt med och saknade kraft eller vilja att ställa om. Sannolikt blev 1844 hans sista år som verksam fotograf. Han uppträdde då som medelmåttig porträttör i bland annat Helsingborg, Ramlösa och Landskrona, innan han gav upp och återgick till litografi och vaxpoussering, konsten att forma reliefer i vax. Han avled i Kristianstad 1880.
Ändå var hans insats större än de få bevarade bilderna antyder. Av Sveriges dåvarande 3,5 miljoner invånare bodde bara en tiondel i städer, och av dem fick ungefär hälften sin första kontakt med fotografin tack vare Benzelstiernas resor. Hans roll som folkbildare var kanske lika viktig som det han gjorde bakom kameran.
Varför jag har med Lars på listan
Jag hörde först helt nyligen att Benzelstierna räknas som Sveriges förste yrkesfotograf, och blev nyfiken på en gång. Hur såg ett fotografliv ut då, och vad känner jag igen från min egen vardag bakom kameran?
Det som har fastnat hos mig är hur tekniken till slut sprang ifrån honom. Han hade svårt att hänga med när daguerreotypin förändrades, och ändå gick det då i en takt som känns nästan stillsam jämfört med nu. Idag byter riktningarna så snabbt att jag knappt hinner vända mig om. Där, i själva försöket att följa med, känner jag något gemensamt med honom tvärs över nästan tvåhundra år.
Sen är det sorgligt att så lite finns kvar. När jag letade underlag till den här texten hittade jag bara ett fåtal digitaliserade bilder. Det är förståeligt med tanke på hur ömtålig tekniken var, men det gör att mycket av det han faktiskt gjorde bara går att ana idag.
Lämna ett svar