Det finns en liten gest som nästan alla gör utan att tänka på den. Man vänder kameran mot sig själv, sträcker ut armen, lutar huvudet en aning och trycker av. Idag är den så självklar att den har fått en egen dag. Den 21 juni firas National Selfie Day, och det är en lika bra anledning som någon att stanna upp vid frågan om vad ett självporträtt egentligen är.
En dag för selfien
National Selfie Day är ung och ganska anspråkslös. Den startades 2014 av en radio-DJ i Texas som ville få folk att ta självporträtt på sitt eget, kreativa sätt. Någon officiell instans finns inte bakom den. Den lever på sociala medier och på alla de kalendrar som numera har en uppmärksamhetsdag för snart sagt allt. Men just därför säger den något om sin tid. Selfien har blivit så vanlig att vi tycker att den förtjänar en plats i almanackan.
Det första självporträttet

Att rikta kameran mot sig själv är ändå inget nytt. Det är nästan lika gammalt som fotografiet. Redan i oktober 1839, samma år som fotografin presenterades för världen, ställde sig den amerikanske kemisten Robert Cornelius framför sin daguerreotypkamera i Philadelphia, tog av locket, klev in i bild och stod stilla. Resultatet brukar räknas som ett av de första fotografierna av en människa, och ofta som den allra första selfien.
Skillnaden mot idag är förstås tiden. Cornelius fick stå blickstilla i flera minuter medan ljuset långsamt brände in hans ansikte i plåten, utan att kunna se resultatet förrän efteråt och utan att kunna ta om. Ett självporträtt var ett åtagande. Idag räcker en halv sekund, ett tryck med tummen och, om man vill, tjugo försök att välja mellan.
Hur ordet blev till
Själva ordet är mycket yngre än företeelsen. Det dyker upp först runt 2002, i ett australiskt nätforum, där en ung man la upp en bild på sin spruckna läpp efter en stökig kväll och bad om råd. Därifrån vandrade ”selfie” vidare, först som en udda slang, sedan som var mans egendom. När frontkameran och Instagram möttes några år senare blev självporträttet något alla bar i fickan, och 2013 togs ordet upp i Oxfords ordbok.
Mer än fåfänga
Selfien får ofta klä skott för det vi tycker illa om i vår samtid, fåfängan och jakten på likes. En del av det stämmer säkert. Men under ligger samma impuls som drev Cornelius framför kameran. Frågan har inte förändrats, bara hastigheten. Hur ser jag ut, hur vill jag synas, vem är den där i bild.
Det fina är att självporträttet, som länge var förbehållet dem som hade råd med en fotograf eller själva kunde hantera en kamera, idag tillhör alla. Tvåhundra år efter Cornelius står vi fortfarande och riktar linsen mot oss själva. Att det numera sker med en mobil och firas en dag i juni gör inte gesten mindre mänsklig.






Lämna ett svar