I en auktionskatalog står konstnärens namn alltid överst. Warhol. Lichtenstein. Sedan kommer lot 363 i Christie’s tryck- och multipelauktion i New York i oktober 2018, och där namnet ska stå har någon skrivit in en rad matematik i stället.
Bilden under raden föreställer en suddig herre i mörk rock och vit krage. Han sitter uppe i vänstra hörnet av duken, som om den som placerade honom där inte riktigt kunde bestämma sig, och runt honom ligger ett gulvitt fält som ser ut som gammalt linne. Ansiktet har inga kanter. Munnen är en fläck. Ramen är förgylld och pampig och gör sitt bästa för att övertyga oss om att det här är ett gammalt mästerverk.
Han heter Edmond de Belamy. Han har aldrig funnits. Utropspriset var sju till tio tusen dollar. Efter knappt sju minuters budgivning föll klubban på 350 000, och med avgifter landade summan på 432 500 dollar. På väggen intill hängde en bronsrelief av Roy Lichtenstein och fick se på.
Tre vänner och ett skämt om ett namn
Bakom bilden står Obvious, tre parisare födda 1993 som känt varandra sedan barndomen. Hugo Caselles-Dupré forskade på maskininlärning, Pierre Fautrel läste ekonomi. De började hålla på med generativa nätverk 2017 och hade en idé om att förklara tekniken för folk genom att göra konst av den.
Namnet är ett skämt. Belamy uttalas ungefär som bel ami, god vän på franska, vilket är en översättning av Goodfellow. Ian Goodfellow är mannen som uppfann tekniken de använde. Hela serien heter La Famille de Belamy och består av elva bilder som ska föreställa ett släktträd. Edmond är en påhittad ättling till Madame de Belamy, som också är en bild ur samma serie. Ingen av dem har någonsin haft ett ansikte att avbilda.
Det märkliga är att Obvious inte jagade Christie’s. Efter att ha blivit utskrattade i ett antal parisiska gallerier hittade de en enda samlare, Nicolas Laugero-Lasserre, som köpte en Belamy för runt tio tusen euro. Artnet skrev om köpet. Chefen för Christie’s tryckavdelning läste artikeln, hittade sedan Obvious verk på blockkedjeplattformen SuperRare, och hörde av sig. Han har själv sagt att han inte kan något om AI. Auktionshuset ringde alltså upp tre okända tjugofemåringar och erbjöd dem en plats i katalogen mellan Warhol och Lichtenstein, utan att riktigt veta vad det var de sålde.
Spelet mellan två maskiner
Den 26 maj 2014 var Ian Goodfellow ute och firade att en doktorandkollega tagit examen. På Les 3 Brasseurs bad några vänner honom om hjälp med ett problem de kört fast i: de ville få en dator att skapa fotografier på egen hand. Generativa nätverk fanns redan, men bilderna blev suddiga eller fick fel på sig, ett öra kunde saknas. Goodfellow satt med sin öl och fick en idé. Vännerna var skeptiska. Han gick hem, där flickvännen redan sov, kodade till småtimmarna och testade. Det fungerade på första försöket.
Idén är ett spel mellan två nätverk. Det ena tillverkar bilder. Det andra får se en blandning av äkta bilder ur träningsmaterialet och bilder som det första nätverket hittat på, och ska avgöra vilka som är vilka. Sedan tränas de mot varandra. Förfalskaren blir bättre på att lura kontrollanten, kontrollanten blir bättre på att avslöja förfalskaren, och båda drivs uppåt av den andras framsteg. När kontrollanten inte längre kan skilja dem åt är förfalskaren klar. Generative adversarial network, förkortat GAN.
Raden som Obvious skrev i bläck nere till höger på duken är målfunktionen ur Goodfellows uppsats från 2014. Ett min under ett G och ett max under ett D, för generatorn som vill minimera och diskriminatorn som vill maximera. Hela striden nerkokad till en rad. Det är en fyndig signatur, och den är det enda i bilden som är gjort för hand.
Det finns en liten ironi här som få tycks ha noterat. Goodfellow uppfann sin metod just för att slippa suddiga maskinansikten. Bilden som gjorde metoden världsberömd blev berömd för att den var suddig.
Femton tusen porträtt
Obvious matade nätverket med 15 000 porträtt målade mellan 1300-talet och 1900-talet, hämtade från nätencyklopedin WikiArt. Sedan bad de det göra ett eget.
Caselles-Dupré har berättat att de provade med nakenstudier och landskap och med enskilda målares samlade verk, men att porträtten fungerade bäst för det de ville visa. Det stämmer visuellt. Ett landskap som flyter ut ser ut som ett dåligt landskap. Ett ansikte som flyter ut ser ut som ett spöke, och spöken är svåra att glömma.
Ett porträtt av den sort som maskinen matades med. Public domain
Men någon skrev programmet som hämtade de 15 000 bilderna från WikiArt. Och någon skrev nätverket som lärde sig av dem.
Pojken i West Virginia
Robbie Barrat var sjutton och gick i high school i West Virginia när han började hålla på med det här. Hösten 2018 var han nitton och satt på Stanford. Han hade tränat ett GAN på porträtt från WikiArt, lagt ut alltihop på GitHub, koden och skrapan som hämtade bilderna, och låtit vem som helst använda det. Hans egen kod var i sin tur en avknoppning av Soumith Chintalas implementation. Så fungerar det. Man ärver, man förbättrar, man lämnar vidare.
Caselles-Dupré hittade Barrats kod. I april bad han om lov att använda den. På projektets ärendelista finns spår kvar av att Obvious bad Barrat om hjälp och om särskilda funktioner, och att han ställde upp. Sedan såg han bilderna dyka upp till försäljning.
Barrat har berättat att han uppfattade ordet demokratisera som att det handlade om ett öppet projekt, och att han tog tillbaka sitt medgivande när han förstod att de sålde resultaten. Auktionsdagen la han ut en jämförelse mellan Edmond de Belamy och bilder ur ett nätverk han själv tränat och lagt ut mer än ett år tidigare, och frågade om någon annan brydde sig eller om han var galen som tyckte att de bara använt hans nätverk och sålde resultatet. Samma dag postade han länken till koden och konstaterade torrt att om någon ville tjäna tiotusen dollar snabbt på hans arbete så var det ett bra tillfälle nu.
Caselles-Dupré medgav i en intervju att inte särskilt mycket av koden var ändrad, men att det låg mycket arbete i att få den att gå. Mario Klingemann, som hållit på med neurala nätverk i åratal, uppskattade att kanske nittio procent av jobbet var Barrats.
Barrats egen hållning var intressantare än ilskan som fördes å hans vägnar. Han sa att krediteringen inte störde honom så mycket, det hade funnits folk som experimenterade med GAN långt före honom. Det som störde honom var att av allt spännande som gjordes i fältet var det just den här lågupplösta bilden och marknadsförarna bakom den som fick uppmärksamheten. Han pekade i stället på Helena Sarin, som tecknar för hand och tränar nätverk att bygga vidare på skisserna, och på Klingemann, som kedjar ihop flera nätverk till något som faktiskt är hans eget.
Att Barrat inte hade någon juridisk sak att driva är sant. Men det är inte samma sak som att han inte hade sagt ifrån.
Den 24 april 2018 la han in en mening i sitt readme-dokument, det första en besökare ser: kreditera mig när ni använder modellernas resultat, och sälj dem inte. Hör av er innan ni gör något. Det är den sista ändring han någonsin gjorde i den filen. Den 5 juni skrev han in samma sak i licensen, med versaler, som ett tillägg klistrat mitt i Facebooks gamla BSD-text. Fyra och en halv månad senare föll klubban på Christie’s.
Villkoret hade nog inte hållit. Man kan inte hänga egna förbehåll på någon annans BSD-licens, och upphovsrätten till ett program sträcker sig i regel inte till det som programmet råkar producera. Tillägget gäller dessutom uttryckligen de färdigtränade modellerna, och Obvious tränade ett eget nätverk med hans kod och hans skrapa. Där finns en öppning som en jurist hade gått rakt igenom.
Men det är inte det som är poängen. Poängen är att pojken hade skrivit ner sina villkor, i klartext, på förstasidan av det de hämtade. I januari 2019, när allt var över, gick han in i licensfilen en sista gång. Han ändrade rubriken från BSD License till (modified) BSD License. Det var allt han gjorde.
Vad Obvious egentligen gjorde
Jason Bailey på Artnome satt ner med Caselles-Dupré i en och en halv timme strax före auktionen, och det som kom ut ur samtalet är mer avväpnande än pinsamt.
Caselles-Dupré höll med om att Barrat förtjänade något. Han höll med om att projektet inte var särskilt originellt jämfört med vad andra gjorde. Tillfrågad om var Obvious egen insats fanns landade han i att den bestod i att de gjorde bilden till ett fysiskt föremål och satte formeln på den, och att de presenterade alltihop på ett sätt som var lätt att begripa. Han var uppriktigt irriterad över ett påstående i pressen om att han skulle patentera sin algoritm, eftersom algoritmen var Goodfellows och eftersom man rimligen inte kan patentera något som tillhör mänsklighetens allmänna kunskap. Om deras tidiga slagord att kreativitet inte bara är för människor sa han att det var slarvig kommunikation från en tid när ingen brydde sig om vad de höll på med, och att de i efterhand såg det som ett stort misstag.
Han sa också att de var nedstämda över stormen, och att hela AI-konstvärlden nu hatade dem.
Man kan tycka synd om dem och samtidigt se problemet klart. Att låna kod är inte skandalen. Alla lånar kod. Skandalen är berättelsen de la ovanpå lånet. Om maskinen gjorde konsten så fanns det ingen människa som förtjänade äran, och då spelade det ingen roll vems kod det var. Påståendet som sålde bilden var samma påstående som suddade ut pojken vars arbete satt i den.
Ironin i gåvopåsen
Den 17 juli 2018, tre månader före auktionen, höll Christie’s sitt första Art+Tech Summit i London. Jason Bailey föreslog att man skulle lägga NFT:er i gåvopåsarna. Barrats verk AI Generated Nude Portrait #7 delades upp i 300 lager, varje lager präglades som en unik token, och varje deltagare fick ett plastkort med en offentlig nyckel och en privat nyckel att skrapa fram. Bailey stod på scenen och sa åt folk att inte slänga kortet.
Folk slängde kortet. Barrat plockade upp en del ur papperskorgarna och från golvet efteråt. Två år senare hade tolv av de 300 hämtats ut. Resten ligger kvar på blockkedjan, synliga för alla, ägda av ingen, eftersom nycklarna åkte med soporna.
Den 2 mars 2022 såldes ett av dem, Nude Portrait #7 Frame #64, på Sotheby’s för 630 000 pund.
Läs de två styckena igen och räkna. I juli gav Christie’s bort Barrats konst och rummet slängde den i papperskorgen. I oktober sålde Christie’s en bild gjord med Barrats kod för 432 500 dollar utan att ange någon konstnär. Fyra år senare var en enda trehundradel av det som låg i papperskorgen värd mer än hela bilden.
Suddigheten var redan omodern
I december 2018, två månader efter auktionen, publicerade Nvidia StyleGAN. I februari 2019, fyra månader efter auktionen, la Uber-ingenjören Phillip Wang upp thispersondoesnotexist.com. Man laddar om sidan och får ett ansikte som aldrig funnits och som man inte kan skilja från ett fotografi. Porerna sitter rätt. Ljuset sitter rätt. Det finns inget att ta på.
Så snabbt gick det. Bilden som såldes som framtiden i oktober var förbi redan innan julen kom.
François Chollet hade föreslagit ett namn för den estetik Edmond de Belamy tillhör: GANism. Mjuka kanter, utsmetade drag, den där speciella suddigheten. Det ser ut som en stil. Det är en begränsning.
Fotografin känner igen sig. På Daguerres bild från Boulevard du Temple 1838 är gatan tom så när som på en man som står stilla medan hans stövlar putsas. Boulevarden var full av folk och vagnar, men exponeringen tog minuter och allt som rörde sig försvann. Vi läser tomheten som stämning i dag. Den var ett tekniskt fel. Sådant händer om och om igen i den här historien: mediets oförmåga blir dess signatur, och när oförmågan försvinner blir signaturen en tidsmarkör.
Sarony mot maskinen
Här kommer den fotohistoriska poängen, och den är äldre än man tror.
Vintern 1882 kliver Oscar Wilde in i Napoleon Saronys ateljé vid Union Square i New York. Han är tjugosju och på sin första amerikanska föreläsningsturné. Sarony ställer honom till rätta i sammetsjacka och knäbyxor, sätter en bok i hans högra hand och lutar huvudet mot den vänstra. Under honom päls, framför honom ett mönstrat tyg. Det blir tjugosju exponeringar. Nummer arton blev bilden av Wilde.
Varuhuset Ehrich Brothers använde den i en hattannons. Deras tryckeri, Burrow-Giles Lithographic Company, gjorde 85 000 olovliga kopior. Sarony stämde.
Försvaret är det som gör fallet oförglömligt. Burrow-Giles hävdade att ett fotografi inte har någon upphovsman. Det är en mekanisk produkt. Ljus faller på en preparerad plåt. Kemin kan patenteras och maskineriet kan patenteras, men resten är bara handgrepp, utan utrymme för nyhet eller originalitet. Alltså är ett fotografi inte ett verk av en författare, och alltså hade kongressen aldrig haft rätt att ge det upphovsrätt.
Högsta domstolen höll inte med. Den 17 mars 1884 slog den fast att Sarony hade valt kläderna och ställt posen. Han hade ordnat draperiet och riktat ljuset. Han hade lockat fram just det uttrycket. Bilden var därför ett originalverk med en mänsklig upphovsman, och upphovsrätten gällde.
Motiveringen betyder mer än utslaget. Maskinen tar bilden. Upphovsmannen är den som gjorde valen.
Det är exakt frågan i auktionssalen 2018. Någon valde 15 000 porträtt och inga andra bilder. Någon valde porträtt framför landskap. Någon valde ut en enda utskrift ur en hög. Någon valde duk, guldram och en formel i hörnet. De valen är verket. Saronys försvar är Obvious försvar, ord för ord, hundratrettiofyra år senare.
Problemet är att Obvious sålde det motsatta påståendet. Saronys svar på anklagelsen att maskinen gjort bilden var att nej, det gjorde jag, och så här gick det till. Obvious svar på frågan om vem som gjort bilden var att det gjorde maskinen, för det var det svaret som var värt 432 500 dollar.
Efterspelet
Den 6 mars 2019 gick Klingemanns Memories of Passersby I på Sotheby’s i London. En låda i kastanjeträ med ett neuralt nätverk i, kopplad till två inramade skärmar där ansikten föds och löses upp i realtid och aldrig upprepas. Hans poäng var att verket är maskinen, inte bilderna, som ju försvinner. Utropspriset var 30 000 till 40 000 pund. Klubbat på 32 000. Pressen kallade det en antiklimax.
I november samma år sålde Sotheby’s La Baronne de Belamy, ur samma familj som Edmond, för 25 000 dollar. Något över utropspriset.
Obvious fortsatte. Electric Dreams of Ukiyo kom 2019, samma år som de visades på Eremitaget i Sankt Petersburg, och året därpå en serie afrikanska masker. 2022 hängde de på Rencontres d’Arles. Inte illa för tre personer som blivit utskrattade i gallerierna hemma.
I februari 2025 annonserade Christie’s Augmented Intelligence, den första auktionen på ett stort auktionshus som helt ägnades AI-konst. Dagen efter började ett öppet brev cirkulera som krävde att den ställdes in. Argumentet var inte längre en enskild pojkes kod utan modellerna själva: att de tränats på konstnärers verk utan tillstånd och utan betalning, och att Christie’s genom att sälja resultatet belönade stölden. Brevet fick över sex tusen undertecknare. Auktionen genomfördes ändå och drog in 728 784 dollar mot en förväntan på 600 000. Dyraste lot blev Refik Anadols Machine Hallucinations på 277 200 dollar.
Notera hur frågan flyttat sig. 2018 handlade bråket om vem som skrivit koden. 2025 handlar det om vems bilder som ligger i maskinen.
AI är inte fotografi
I december 2022 skickade Boris Eldagsen in Pseudomnesia: The Electrician till Sony World Photography Awards. Två kvinnor i svartvitt, en äldre bakom en yngre med händerna på hennes axlar, i bildspråket från fyrtiotalets familjeporträtt. Den äldre kvinnans händer är fel om man tittar efter. Ingen av dem har levt. Eldagsen gjorde bilden med DALL·E 2.
I april 2023 vann han den kreativa öppna klassen, och tackade nej till priset. AI-bilder och fotografi ska inte tävla mot varandra i samma pris, skrev han, de är olika saker. AI är inte fotografi.
Pseudomnesia betyder falskt minne.
Det var det Eldagsen förstod och Obvious inte gjorde. Han ställde inte frågan om maskinen kan göra konst. Han ställde en fotografisk fråga: vad är den här bilden ett vittnesmål om?
Edmond de Belamy är ett porträtt av ingen, sammanvägt ur 15 000 porträtt av någon. Varje ansikte i träningsmaterialet var en riktig människa som en riktig målare suttit framför och tittat på. Maskinen malde ner dem till ett genomsnitt och lämnade tillbaka en herre som aldrig haft en mor. Det är därför han är suddig. Suddigheten är inte stil. Det är alla på en gång.
Bilden som ingen äger
Dagen efter auktionen laddade någon upp Edmond de Belamy till Wikimedia Commons. Filen ligger kvar. Licensen är märkt PD-algorithm, och mallen säger vad den säger: filen är i allmän egendom eftersom den är gjord av en datoralgoritm och inte innehåller tillräckligt av mänskligt upphovsmannaskap för att bära en upphovsrätt.
Där ligger den alltså. Vem som helst kan ladda ner den i full upplösning, skriva ut den på duk och sätta den i en guldram. Den har legat där sedan den 26 oktober 2018 och varken Christie’s eller Obvious har invänt.
Det är slutklämmen, och den är bättre än något Obvious kunde ha hittat på själva. Påståendet som gjorde bilden värd 432 500 dollar är samma påstående som gör att ingen äger den. Om maskinen gjorde den har Barrat inget att kräva, men då har Obvious inte heller något att skydda, och då köpte den anonyma telefonbudgivaren ett föremål och en historia och ingenting mer.
Sarony hade fattat direkt. Han hade pekat på raden överst i katalogen, den som var tom, och sagt att någon gjorde valen. Skriv dit den personens namn.
Lämna ett svar