Sanna Sjöswärd

Kvinnan på bilden dansar balett liggande. Hon heter Engla Louise Lernäs, är 46 år och bor i Linköping. Hon har levt med anorexi sedan hon var tio, har inte ätit en måltid på sex år och får palliativ vård i sitt eget hem. Kroppen bär henne inte längre upp, men rörelsen finns kvar, och när Sanna Sjöswärd fotograferar henne är det inte sjukdomen som är motivet utan flickan som skulle bli ballerina. I Årets bild anmäldes bilden under titeln Engla Louise Anglaprinsessballerina.

Serien publicerades i Corren den 24 september 2025, tillsammans med reportern Frida Glenning Ströberg och filmaren Albin Winther. I april 2026 vann den World Press Photo i kategorin Stories, region Europa. Juryn skrev om en skildring som är både varsam och visuellt slående, och som låter Engla Louise behålla sin värdighet. Av 57 376 inskickade bilder från 3 747 fotografer i 141 länder gick 42 priser ut. Ett av dem till en svensk landsortstidning.

”Det känns fortfarande overkligt”, sa Sjöswärd till Corren när beskedet kom. ”World press photo är det finaste priset man kan få som fotojournalist.” Och om själva uppgiften: ”Det är alltid svårt att skildra en människa i ett väldigt utsatt läge, som samtidigt vill leva.”

Annonsen

Hon föddes i Teheran 1973 och kom till Sverige 1977, adopterad, fyra år gammal. Hon växte upp på Lidingö. I Nationalmuseums konstnärslista och i Kulturnav står hennes tidigare namn kvar som en auktoriserad namnvariant: Farzaneh Doranian.

Fadern var amatörfotograf. På en resa till Funäsdalen, när hon var fjorton, fick hon en kamera av honom, och det är den kameran hon själv pekar ut som början. Vägen därifrån gick långsamt och genom folkbildningen. Först kvällskurser på Folkuniversitetet, sedan ett år i dokumentärfotografi på Hola folkhögskola i Prästmon 1998, och därefter två år i fotojournalistik på Nordens fotoskola på Biskops-Arnö. Hon gick ut i januari 2002, samma dag som Christer Strömholm dog. Samma år började hon arbeta professionellt, frilans för bland andra Aftonbladet och Göteborgs-Posten, och 2008 var hon fotograf på Aftonbladet.

Två år innan hon tog studenten från fotoskolan hade hon satt in en annons i en tidning i Iran och fått svar. Hon hade hittat sin biologiska mor.

Rötter

Hon åkte tillbaka, och andra gången tog hon med sig kameran. Materialet publicerades först som bildreportage i Dagens Arbete, nummer 4 2005, och blev året därpå boken Rötter/Roots, utgiven i egen regi, och en utställning som gick från Arbetets museum i Norrköping till Kulturhuset i Stockholm och våren därpå till Dunkers kulturhus i Helsingborg. 2007 visades serien i New York, i James Nachtweys studio, som då kallades Photographic Gallery, i en samlingsutställning där flera fotojournalister visade sina berättelser. Året därpå kom den till Galleri Ibis i Finland.

Motivet är kvinnorna i familjen, framför allt de tre systrarna, och det som skiljer deras liv från hennes eget. En av bilderna är från lillasysterns bröllop i centrala Teheran. När Sjöswärd några år senare kommenterade den för den amerikanska fotobloggen Verve Photo lade hon till det som säger mest om hela serien: i Iran bestämmer föräldrar ofta vem döttrarna och sönerna ska gifta sig med, men så var det inte med systern, och eftersom familjen är mycket traditionell firade män och kvinnor i skilda rum.

Det är en fotografs återkomst till sin första familj, men det är också en jämförelse mellan två livsutrymmen, och Sjöswärd var själv tydlig med att det andra inte var avsikten från början. ”Eftersom jag skildrar undertryckta kvinnors situation får bilderna ett politiskt budskap utan att det var tänkt så från början”, sa hon till Kamera & Bild när utställningen öppnade.

Det var det arbete som etablerade henne. Hösten 2006 fick hon Arbetets museums dokumentära fotopris, och året därpå vann hon klassen Utländskt vardagsliv i Årets bild med en bild ur serien. 2009 kom självbiografin Min mamma är en persisk prinsessa på Norstedts, som Expressens Gunilla Brodrej beskrev både som en skildring av trettio års ensamhet och som en uppgörelse med dem som svek.

Det som gör Rötter intressant i ett svenskt sammanhang är inte främst bilderna utan positionen. Svensk dokumentärfotografi hade en lång och stark tradition av att skildra andra. Sjöswärd vände kameran mot sin egen historia utan att göra materialet privat, och blev därmed tidig med något som sedan dess har blivit vanligt i den svenska fotoboken.

Alsike

Samma år som Rötter gick i Dagens Arbete började hon fotografera på ett helt annat ställe. Alsike kloster utanför Knivsta har i decennier tagit emot människor som gömmer sig undan utvisning, och dit återkom Sjöswärd under fem år, från 2005 till 2010. Hon fotograferar där fortfarande, lite varje gång hon åker dit.

Bilderna handlar inte om besluten utan om det som pågår mellan dem. Kön till köket vid matdags. Ett kaffebord i ett rum där någon sover kvar i sängen intill. Ett barn som leker bland tvätten på tork. Det är vardag, och det är därför den betyder något. Människorna på bilderna lever ett helt liv medan de väntar på ett besked.

Nordiska museet har köpt in en av bilderna, Pojken vid fönstret från 2007, och den finns i deras samlingar. En pojke innanför en immig ruta, handen mot glaset, ansiktet nästan upplöst av kondens. Sex år senare skulle hon stå utanför fönster i Teheran och fotografera in. Att den bilden finns redan här är förmodligen ingen avsikt, men den ligger där som ett förvarsel.

2012 fick hon K W Gullers stipendium ur Nordiska museets förvaltning, tiotusen kronor, för arbetet i Alsike.

Eldsjälar

Under några år kring 2010 gjorde hon något annat. Eldsjälar är trettio porträtt av människor som vänt motgång till drivkraft, och till skillnad från hennes övriga projekt visades serien innan den blev bok. Från 2010 hängde bilderna på Malmöfestivalen, på Planket i Stockholm och på Sturehof. Boken kom 2011 på Bladh by Bladh, och året därpå gick utställningen från Nikolaikyrkan i Örebro i februari till Åmåls fotofestival i maj och vidare till Galleri London i Uppsala i september.

När Dagens Arbete publicerade ett urval i december 2011 blev det tydligt vilka eldsjälarna är. Syster Karin i Alsike kloster, som tar emot flyktingbarn. Shima Niavarani, skådespelare, född i Teheran 1985 och uppvuxen i Sverige. Rosa Taikon, silversmed och debattör för romernas rättigheter, född i en buss i Tibro 1926. Sara Mohammad, ordförande i Glöm aldrig Pela och Fadime, som i reportaget berättar att hon ibland får hjälp av Säpo och att hennes enda rädsla är att bli mördad innan barnen är vuxna. Och Lennart Nilsson, 89 år. Yrke: fotograf. Brinner för: fotografi.

Formen säger lika mycket. Varje porträtt har samma bildtext, namn och ort, födelseår, yrke, och ”Brinner för”. Under bilden står personens egna ord, i långa stycken. Hon fotograferar och hon intervjuar, och låter den porträtterade tala själv. Det är metoden hon åtta år senare använder i Fading Stories, och den fanns alltså färdig redan här.

Det var Eldsjälar som gav henne yrkeskårens erkännande. Kulturtidskriften Alba.nu utsåg henne till Årets fotograf 2012. Parallellt undervisade hon: gästlärare på Berghs School of Communication 2011 och 2012, föreläsningar för bibliotek, skolor och Rotaryklubbar, och 2013 en föreläsning på DOC Photo i Oslo tillsammans med bland andra Mary Ellen Mark. Hon har fortsatt att tala offentligt, bland annat på TEDxStockholm där hon höll föredraget How images in our mind make us who we are.

Genom fönstret

Redan 2007 fanns nästa projekt. Hasselblads stiftelse gav henne Grez-sur-Loing-stipendiet för att utveckla ett arbete med arbetsnamnet Two Faces, där porträtt av kvinnor kombinerades med bilder av deras hemmiljöer, för att visa likheter och skillnader. Samma år bodde hon i Teheran och arbetade med boken om sin mor.

Andra gången hon flyttade dit var det för att bevaka ett val. Från juni 2013 till januari 2014 frilansade hon i Teheran kring det iranska presidentvalet, för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Omvärlden. Det är 2013 arbetet med de unga kvinnorna börjar, och sedan dess har hon återkommit.

Ämnet formulerar hon själv i tidningen Vi: ”I Iran finns för mig två verkligheter. Den som syns utåt och den som absolut inte får synas.” I det offentliga kan en kvinna som bryter mot regimens regler tas in på förhör, häktas, dömas till böter, piskslag eller fängelse. I det privata går håret löst.

Det gav henne ett problem som är svårt att lösa med en kamera. Att fotografera kvinnorna ute skulle utsätta både dem och henne för fara. Svaret kom en kväll på balkongen till lägenheten i Teheran, när hon fimpade en cigarett och såg sin egen spegelbild i ett fönster.

”När jag såg min spegelbild insåg jag att om jag står utanför deras hem och fotar dem genom fönstret har de inte gjort något olagligt”, säger hon till Vi. ”Dessutom speglas ibland också min egen siluett i fönstret och i mötet mellan våra två världar uppstår bilden.”

Det är den enda gången i hennes produktion där en teknisk lösning och ett innehåll är samma sak. Glaset är både skydd och motiv. Kvinnorna står innanför, hon utanför, och rutan mellan dem är exakt den gräns projektet handlar om.

Resten är långsamt arbete. Hon fick kontakt via skönhetssalonger och kaféer, ofta genom en manlig bekant som introducerade henne för sin flickvän och hennes vänner. Flera av kvinnorna talade inte engelska, så hon läste kroppsspråk, kläder och hår i stället, detaljer som fungerar som ett eget språk när mycket annat är förbjudet. En av bildtexterna i Vi säger det mesta: för många unga är bilen en av få platser där de kan prata fritt.

Hösten 2025 visades Two Faces på Arbetets museum i Norrköping, inom Dokfotosalongen, från 27 september till 18 januari 2026. Det är samma museum som visade Rötter nitton år tidigare och som gav henne sitt dokumentära fotopris. Projektet är fortfarande igång, och i januari 2026 utsågs Sjöswärd till årets Livonia Print-stipendiat för att kunna göra bok av det. Stipendiet består i praktiken av en bokproduktion: tryck, bildredigering och resa till Riga för att följa arbetet. Det säger något om hur hon ser på formen. ”För mig är boken en avgörande del av berättelsen”, sa hon då. Och om metoden, i en mening som fungerar som nyckel till allt hon gjort: ”Fotografin har varit mitt sätt att lyssna och vara närvarande.”

Sex porträtt på Gripsholm

Vid sidan av de egna projekten går en annan linje genom hennes arbete, och den leder rakt in i den mest traditionsbundna svenska porträttinstitutionen som finns. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott hänger sex fotografier av Sanna Sjöswärd.

Det första är Lennart Nilsson, fotograferad 2011, alltså samma år som han satt för Eldsjälar, kopierad året därpå på inkjet, en gåva från Gripsholmsföreningen av år 1937. Museet noterar i sin egen text att det skiljer fem decennier mellan Nilsson och hans kollega Sjöswärd. Samma år gjorde hon Årets hedersporträtt: Theodor Kallifatides, sedan Carl Bildt i april 2014 därefter Hans Gedda 2015, alltså en fotograf som porträtterar en fotograf, i museets katalog listad under den engelska titeln Self-portrait.

Och sedan de två som pekar framåt mot hennes viktigaste projekt: Hédi Fried, signerad 2015, och Emerich Roth, inköpt 2019. Båda överlevde Förintelsen. Båda är i dag döda.

Porträtten stannade inte på slottet. Under 2014 visades de på Nationalmuseum i Stockholm och sedan på Arlanda, i Umeå och på Visby flygplats, och året därpå i Malmö och Göteborg. Statens porträttsamling i avgångshallen är en udda plats för ett hedersporträtt, och samtidigt logisk: bilderna är gjorda för att visa vilka landet väljer att minnas.

Ungefär samtidigt gjorde hon en rad officiella porträtt åt Svenska kyrkan, bland andra Margaretha Isberg 2014, Helena Lundberg 2017 och Susann Senter 2018, och 2017 ett officiellt porträtt åt Linnéuniversitetet.

23 berättelser

Fading Stories – pass them on öppnade på Fotografiska i Stockholm den 27 augusti 2019 och stod till den 19 oktober. Bakom den låg fyra års arbete med 23 överlevande från Förintelsen. Flera av dem berättade offentligt för första gången.

Öppningsdagen var inte slumpmässig. Den 27 augusti är Raoul Wallenbergs dag, Sveriges nationella dag för medmänsklighet och civilkurage. Sju av porträtten hade redan visats under Almedalsveckan tidigare samma sommar, där de fick stort gensvar men också drog till sig extrema grupper.

Formen var lika viktig som bilderna. Porträtten visades på skärmar i salen, och till utställningen hörde en app med hela materialet, uttryckligen för att besökaren skulle kunna ta med sig berättelserna ut ur huset. ”Jag har aldrig varit så nära och levande som i det här projektet”, sa hon till Kamera & Bild. På Fotografiskas egen utställningstext formulerade hon syftet med att vittnesmålen ger oss en inre moralisk kompass.

Två av de porträtterade är systrar. Hédi Fried och Livia Fränkel deporterades tillsammans från Sighet till Auschwitz i maj 1944, skildes där från sina föräldrar, som mördades, arbetade sedan i ett läger i Hamburg och befriades i Bergen-Belsen. Sommaren 1945 kom de till Sverige. Hédi Fried dog 2022, Livia Fränkel 2025, 97 år gammal.

I januari 2021 kom boken Hatet mot judarna. Essäer, porträtt & vittnesmål på Fri Tanke, med Björn Wimans essäer och Sjöswärds fotografier och intervjuer, femton vittnesmål. Året innan hade de två fått Tjugosjunde januari-priset av Föreningen Förintelsens Överlevande, med motiveringen att båda gjort viktiga insatser för att hålla minnet av Förintelsen levande och motverka antisemitism och rasism.

Arbetet med överlevande slutade inte där. 2022 fick hon Svenska Journalistförbundets stipendium för en resa till Hiroshima, och året därpå fotograferade hon där, besökte museet och intervjuade människor som överlevt atombomben. Det arbetet är inte avslutat, hon håller på med det fortfarande.

Materialet lever fortfarande. En omarbetad version av Fading Stories, gjord för kyrkorum tillsammans med Svenska kyrkan, har hittills visats på nitton platser i landet. Besökaren använder sin egen telefon och sina egna hörlurar för att lyssna. ”För mig är det viktigt att lyfta fram de överlevandes berättelser, som annars kanske hade försvunnit”, säger hon på projektets sida.

Tillbaka

Engla Louise hade hon fotograferat förut. Det var 2008 och 2009, under åren på Aftonbladet. Sedan gick det femton år. När Sjöswärd återvände var det med en egen idé som hon sålde in till Corren: att berätta om Engla Louise igen och skildra hennes liv som det ser ut nu. Arbetet tog ett halvår. Från slutet av april till augusti 2025 pendlade hon till Linköping, gång på gång, och den 24 september publicerades reportaget.

Det är den längsta relationen i hennes produktion, och den förklarar varför bilderna kommer så nära utan att bli påträngande. Hon säger det själv enkelt: det är en nära och ärlig berättelse om människan bakom sjukdomen, och förtroendet är det som gör bilderna möjliga.

Runt omkring växte allt annat samtidigt. I mars 2025 valdes hon ut till Hasselbladsstiftelsens Fotosalong på Hasselblad Center i Göteborg, tillsammans med Joakim Roos. I januari 2026 kom Livonia Print-stipendiet. Under våren fick en av bilderna av Engla Louise andrapris i porträttklassen i Årets bild 2025, i april belönades serien i World Press Photo, och i slutet av maj reste hon till Amsterdam för World Press Photo Days, tog emot priset och presenterade bokprojektet Two Faces. Den 18 maj kom beskedet om stipendium ur Längmanska kulturfonden.

Sedan dess har bilderna av Engla Louise börjat resa. Genom World Press Photo visas de på ett åttiotal platser runt om i världen. Just nu hänger serien också separat i Hiroshima, i samband med årsdagen av atombomben, och i höst öppnar den i Barcelona och på Sardinien.

Att stanna kvar

Det finns ingen tydlig visuell signatur hos Sanna Sjöswärd i den mening man brukar mena. Hennes bilder ser inte likadana ut från projekt till projekt, och hon har varken byggt ett ljus eller en färgskala som går att känna igen på håll. Det hon har byggt är en metod, och den handlar om tid, och om att låta den porträtterade tala.

Rötter föregicks av sex år av sökande efter en familj. Till Alsike har hon återkommit sedan 2005 och åker fortfarande dit. Fading Stories tog fyra år. Two Faces har pågått sedan 2013, med ett arbetsnamn som går tillbaka till 2007, och är fortfarande inte avslutat. Reportaget om Engla Louise tog ett halvår, och blev möjligt därför att de träffades redan 2008. Nästan ingenting i hennes produktion är gjort på en dag.

Varifrån metoden kommer är hon själv tydlig med. Den fotograf som betytt mest för henne är Sune Jonsson. Hon upptäckte hans bilder redan på Hola och fick träffa honom på Bildens hus i Sundsvall 1999. Jonsson, som dog 2009 och har Västerbottens museums centrum för dokumentärfotografi uppkallat efter sig, återvände till samma byar och samma människor i Västerbotten under decennier och lät tiden göra arbetet. Det är i den traditionen hon står. I en intervju 2010 nämnde hon också Richard Avedon, Annie Leibovitz och Lars Tunbjörk, och ämnena hon sade sig söka var det manliga och det kvinnliga, starka kvinnor och, som hon uttryckte det, minoriteter i samhället.

Det är ungefär den bana hon har gått. Hon står med ett ben i bildjournalistiken, med Årets bild och World Press Photo och dagstidningsuppdrag från Aftonbladet till Corren, och med det andra i den institutionella porträttkonsten, med sex verk på Gripsholm, ett i Nordiska museets samlingar och officiella porträtt åt kyrkan och universitetet. Däremellan har hon skrivit en bok som lästes som litteratur och drivit ett minnesprojekt som blev en nationell angelägenhet.

Och så har hon fortsatt att åka till Iran. Just nu går det inte. Efter tolvdagarskriget sommaren 2025 och det som följt bedömer hon riskerna som för stora för en svensk-iransk medborgare som dessutom är journalist. Boken om kvinnorna i Teheran görs alltså härifrån, och hoppet är att få resa tillbaka en gång till för att se hur deras liv ser ut nu.

”Teheran är mitt första hem”, sa hon till Vasabladet i somras. ”Det kan man inte glömma.”

Varför jag har Sanna med på listan

Jag har följt hennes bilder sedan 2019, då jag såg Fading Stories på Fotografiska. Det som fastnade var hur mycket de berättade trots att jag uppfattade dem som lågmälda. Tillsammans med deras röster blev det något helt annat, och serien satt kvar i mig länge efteråt. Framför allt porträttet av Bela Czitron.

Jag har aldrig fotograferat i projektform. Att se någon lägga flera år på samma arbete gör mig nyfiken på ett sätt jag inte kan skaka av mig. Ett av mina Fotomål för 2026 är ”Ett personligt fotoprojekt under året”. Hittills har det blivit tio bilder vid två tillfällen med projektidén i huvudet. Det räknas nog inte.

Att hon går så nära människor är det som skaver mest, för det är precis det jag tycker är svårt och obekvämt. Alltså precis det jag borde öva på. Det finns mycket att jobba på.

Engla Louise-serien är vacker samtidigt som den visar hur brutal sjukdomen är. Jag hade aldrig vågat gå in i den, och ärligt talat tror jag att jag hade gått sönder på vägen. Det är väl därför jag har henne med.