Dawid

Rostiga spikar. Det var vad som fick delar av den svenska kulturdebatten att gå i taket 1983. Att någon ställde upp en storformatskamera framför gammalt skrot och sedan hängde resultatet på ett museum uppfattades som direkt förkastligt av dem som tyckte att fotografiets uppgift var att visa hur samhället såg ut och vem som hade det svårt.

Dawid (Björn Dawidsson) är mannen som fick svensk fotografi att sluta handla om verkligheten och börja handla om bilden. Utställningen Rost på Fotografiska museet blev hans genombrott och samtidigt en av de mest omdebatterade fotoutställningarna i landet.

Bilden i framkallningsskålen

Han föddes i Örebro 1949 och växte upp helt utan kameror. Det finns bara två fotografier av honom från barndomen: ett från fotoateljén när han var två år och ett från pappans bil när han var elva eller tolv. Efter studenten hamnade han på klädbutiken Gul & Blå i Stockholm, butiken där Carl Johan De Geer fotograferade och lät bilderna projiceras på väggarna. En barndomsvän, som då var personlig assistent åt Christer Strömholm, tipsade om en begagnad kamera, och samma vän stod en dag och framkallade bilder i sitt kök.

Där, någonstans kring arton eller nitton års ålder, såg Dawid en svartvit bild växa fram i framkallningsskålen för första gången. Han köpte kameran och började fotografera frenetiskt, utan att veta någonting alls om fotografi. Filmen lämnade han in för framkallning i tobaksaffären. Hans tidigare intresse hade varit att teckna, men där fanns alltid problemet med det blanka, vita papperet. Med kameran var det tvärtom, en överflödsvärld där man i stället väljer bort. Det passade honom.

Ett år hos Strömholm, ett år på Beckmans

Han sökte till Christer Strömholms fotoskola med en A4-pärm fylld med inklistrade småbilder och kom in, till sin egen förvåning. Strömholm inledde med att meddela de sextio nyantagna att en av dem skulle bli fotograf. Dawid var, enligt Strömholm, den ende som någonsin flyttades upp en årskurs mitt i terminen. Han slutade ändå efter det första året av tre.

När läraren Rune Jonsson ville ha porträtt med sidljus vid fönstret satte Dawid upp teckningar på väggen och skrev bländarvärden under dem, eller tryckte upp vidvinkelobjektivet i sitt eget ansikte. Nästa försök blev Beckmans reklamlinje 1971, också den treårig och också avbruten efter ett år, den här gången för att han upptäckte att det enda han egentligen ville göra var att fotografera. Avhoppen från utbildningarna skulle förfölja honom länge, eftersom stipendieansökningar ofta förutsatte en fullföljd högskoleutbildning.

Ingen älskar mig

Efter Beckmans blev han assistent hos mode- och reklamfotografen Peder Björkegren, som arbetade i svartvitt och använde en enda lampa i stället för tre. Den enkelheten tog Dawid starkt intryck av. Redan dessförinnan hade han ordnat en egen utställning på Restaurang César, en krog på Östermalm. Där gjorde han tavlor snarare än fotografier. Bilderna fästes på spånskivor med lister bakom, och runt om sprutmålade han svarta ramar. Utställningen hette En skissutställning till en större och seriösare dröm. Den drömmen infriades längre fram.

1973 fick han en hel sal på Liljevalchs. Utställningen hette Ingen älskar mig och bestod av femtio småbildskopior (gatubilder och porträtt av vänner) som hängts i ögonhöjd och mekaniskt, precis på det sätt han hänger sina bilder i dag. Det blev en liten recension i en fototidning. I övrigt rådde tystnad. Fotografi var vid den tiden inte något man hängde på väggen och absolut inte något man ramade in; det var ett minneshjälpmedel och ett sätt att dokumentera verkligheten. Han skapade konst innan fotografi betraktades som konst, och nästan ingen märkte det.

Kaffet i Gamla stan

Dawid var en hängiven småbildsfotograf, och som ung höll han hårt på tidens doktrin. Man komponerade i kameran, man beskar inte i mörkrummet, och helst kopierade man med negativets svarta kant kvar som bevis på att bilden var orörd. Han såg lite ned på dem som gjorde tvärtom, något han i dag kan se som en aning barnsligt. Sedan kom han att göra precis tvärtom själv.

Någon gång kring mitten av sjuttiotalet vände det. I Tyskland öppnade samlare gallerier för fotografi, och mediet blev plötsligt hetare än både måleri och skulptur. Dawid satt vid den tiden ofta på ett kafé i Gamla stan tillsammans med Gunnar Smoliansky, Otmar Thormann och Walter Hirsch och bläddrade i gamla fotoböcker. De upptäckte 1800-talsfotografiet, Edward Weston, Josef Sudek och udda historiska tekniker. Plötsligt dök det upp storformatskameror, nya filmformat och papper som skulle lufttorkas i stället för att blanktorkas i maskin. Motivet behövde inte längre vara en arbetare, det kunde lika gärna vara en blomvas.

1976 gjorde han sin första kontaktkopia, ett negativ placerat direkt på papperet under en glasskiva, och upplevde det som radikalt. Senare åkte han till New York och köpte med sig en 8×10-kamera hem. Ett negativ på tjugo gånger tjugofem centimeter tvingar fram ett helt annat tempo än småbilden: stativ, skynke över huvudet och en bild på mattskivan där motivet visas upp och ner och spegelvänt. Tillsammans med Smoliansky och Hirsch startade han också bokförlaget DOG, med den uttalade principen att böckerna inte skulle innehålla någon text alls, utan enbart bilder.

Namnet har följt honom sedan barndomen. Det gick flera Björn i klassen, så han blev Dawid, och 1976 signerade han sina bilder så för första gången. Att det också blev hans offentliga namn avgjordes av någon annan. När Lars Hall formgav affischen till utställningen på Camera Obscura skrev han helt enkelt Dawid.

Rosten

Serien Rost inleddes 1981 och visades 1983 på Fotografiska museet (som då var en del av Moderna Museet), där Leif Wigh var intendent. Utställningen delade publik och kritiker i två läger, samtidigt som den banade väg för fotografiet i konstvärlden på ett sätt som ingenting annat gjort i Sverige. Boken valdes in i Svensk Bokkonst, det årliga urvalet av landets bäst formgivna böcker, och Svenska Fotografers Förbund har senare tagit med utställningen i sin kanon över de femtio verk och händelser som format svensk fotografi.

Efteråt var Dawid plötsligt etablerad och godkänd. Han ställde ut på gallerierna Claes Nordenhake, Gunnar Olsson och Nordanstad Skarstedt (som samtidigt visade Richard Prince). Malmö var konststaden framför andra på åttiotalet, och där blev målaren Ola Billgren något av en mentor för honom. Leif Wigh myntade under samma period begreppet ”intimisterna” om en krets fotografer med besläktat förhållningssätt, där Dawid räknades in tillsammans med bland andra Gunnar Smoliansky, Stina Brockman, Tuija Lindström och Denise Grünstein. Ett tag var det så hett att vara fotograf att det nästan gränsade till att vara rockstjärna.

Bilder utan kamera

Vid sidan av kameraarbetet har Dawid hela tiden gjort bilder som aldrig passerat ett objektiv. Fotogrammen, som han kallar DAGRAM, uppstår genom att föremål läggs direkt på fotopapperet och exponeras. Trettiotre av dem fyllde Malmö Konsthall 1989, och året därpå visades serien på Galleri Riis i Oslo. Kemigrammen går ännu längre och låter framkallningskemin arbeta fritt över papperet.

Samma år, 1989, ställde Dawid ut på Thielska Galleriet, och till utställningen gjordes en bok där Ulf Linde skrev att Dawid upphöjer fotografin till måleriets nivå. Omdömet väger tyngre än det låter. Linde var museets chef, konstkritiker och ledamot av Svenska Akademien, och han hade enligt Dawid själv inget till övers för fotografi. Boken fick heta Mot fotografiet, vilket går att läsa åt två håll på en gång. Serien Arbetsnamn Skulptur, 49 bilder framtagna under sju år dessförinnan, gör det nästan bokstavligt genom att lösa upp gränserna mellan måleri, fotografi och skulptur.

En sak mitt på

Frågar man hur han arbetar svarar han att han lägger en sak mitt på. Det är en självironisk formulering, men den stämmer ofta. Motivet placeras i mitten, mot en bakgrund som verkar neutral men aldrig är det, och allt överflödigt väljs bort. Han beskriver det som en reduktion till kärnan, samtidigt som han medger att han inte riktigt vet vad den där kärnan faktiskt är.

Han fotograferar oftast sådant som andra inte anser vara någonting alls, och då blir formen instrumentell. Den är verktyget som gör motivet synligt, inte poängen i sig. Han jämför med en författare: en angelägen historia kan skrivas så illa att ingen orkar läsa den, medan en text kan vara så välskriven att innehållet nästan försvinner. Någonstans däremellan ligger hantverket. Själva bilden blir till genom många små beslut i följd, och han beskriver att han jobbar lite som i en trans. Tolkningarna får komma efteråt.

Att arbeta i serier har han gjort från början. På sjuttiotalet var det ovanligt, då tog man en bild i taget och materialet saknade ofta en samlad identitet. Han efterlyste det seriella tänkandet när han undervisade, något han nästan kan ångra i dag när alla yngre fotografer enbart arbetar tematiskt.

Skivomslagen och Saab

Att enbart leva på den egna konsten gick dock inte i början. Det mest eftertraktade man kunde göra på sjuttiotalet var skivomslag, och det blev några stycken för artister som Tomas Ledin, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Lill Lindfors och Ola Magnell. Uppdragen fick han oftast genom att han hyrde in sig hos en annonsbyrå och använde byråns kök som mörkrum.

Senare gjorde han omslagen till Saabs bilkataloger under flera år, påkostade produktioner som vann priser, och via en agent i Paris fotograferade han mode för en asiatisk tidskrift med redaktion i London.

Bilarna hade han dock fotograferat långt innan Saab hörde av sig. Redan på sjuttiotalet gick han runt och tog bilder av bilar och bilism för egen räkning, helt enkelt för att han såg saker som intresserade honom där det fanns bilar med, och materialet samlades långt senare i KARS. Det blev två bilböcker, Bilsamhället 1978 och KARS 2011.

Han har aldrig velat ha en art director hängande över axeln på plats och har aldrig haft assistenter. Han kom med kameran över axeln, ställde upp arrangemanget själv och lät det välta utan att någon tog illa upp. Vid sidan av uppdragsfotograferandet kom stipendierna: ett årligt från Sveriges författarfond efter Rost och senare Konstnärsnämndens stora stipendium.

Öland, färg och hundra bilder till Moderna

På senare år har Dawid gått tillbaka till småbilden, det som en gång började alltihop. Digitaltekniken beskriver han som rent tekniskt överlägsen den analoga, om än mindre charmig. Framkallning och kopiering har han alltid skött själv. Färgen var undantaget, den måste lämnas bort, och tillbaka kom blanka plastkopior från ett färglabb. Med digitaltekniken kunde han göra även färgutskrifterna själv, på papper han valt ut, och det var först då han började fotografera i färg på allvar.

Numera har han och hans hustru ett hus på Öland, och arbetet där har resulterat i flera böcker och utställningar: först om byn Löttorp, sedan om väderkvarnarna i VDRKVRNR (som visades på Ölands museum 2024) och de rödfärgade väggarna i ROD (som ställdes ut hos Sotheby’s i Stockholm samma år). Han fotograferar gärna motiv som bär på en visuell historia eller som är lite ”belastade”, sådant som många andra redan tagit sig an, och försöker ge dem ett nytt uttryck. Ateljén ligger numera i Tallkrogen och har krympt till åttio kvadratmeter. Hundra bilder ur arkivet skänkte han till Moderna Museet 2025, och de visades under titeln 100 fotografier 135-36. Några av dem är tagna redan 1968.

Fotograf bland konstnärer

Bland fotografer brukar han skämtsamt säga att han är konstnär, och bland konstnärer att han är fotograf. Det är ett skämt, men också en ganska exakt beskrivning av var han har befunnit sig under femtio år. Han har haft fler utställningar än de flesta andra svenska fotografer, gett ut böcker bland annat på det prestigefyllda förlaget Steidl tillsammans med namn som Harry Callahan och Hiroshi Sugimoto, samt haft separatutställningar på Nationalmuseum, Liljevalchs, Thielska Galleriet och Millesgården. Samtidigt har han aldrig haft en fast lön, trygghet eller någon aning om hur nästa månads ekonomi ska se ut.

Det han och ett fåtal samtida kollegor erövrade var rätten att skapa bilder för sin egen skull. Det kan låta självklart i dag, men på sjuttiotalet var det något av det mest provocerande man kunde ta sig för.

Varför jag har Dawid med på listan

Dawid var faktiskt inte mitt eget förslag. Han kom in på listan på förslag av en vän, och det är jag glad för, eftersom jag annars hade gått miste om hela bekantskapen.

Jag har bläddrat mig igenom bildserierna, och de har gett mig olika saker allihop. Den jag fastnade i är Blueprints. Det är den genomgående blåskalan som håller kvar mig tillsammans med att det är leksaksvapen som avbildas. Jag har suttit och studerat detaljerna med en nyfikenhet jag inte hade väntat mig. Serien finns i boken This is a Photograph, som jag ska försöka få tag på. Helst vill jag ändå se bilderna på en vägg. Skärmen räcker bara en bit.

Att det är just leksaksvapen gör något med bilderna. En rostig spik eller en seg gubbe är oskyldiga tills Dawid tittar på dem. En leksakspistol är det inte. Den bär med sig något redan innan den hamnar framför kameran, och där ligger den i sitt blå ljus och är på en gång harmlös plast och en form vi känner igen från helt andra sammanhang. Titeln hjälper till. En blueprint är en blåkopia, en konstruktionsritning, alltså precis den sortens dokument man helst inte vill se för ett riktigt vapen.

Samtidigt är det inte säkert att han menar något med det alls. Han säger själv att hans synsätt är renodlat estetiskt, att han inte är särskilt teoretisk och att förklaringarna är ett slags efterkonstruktion. Varken i intervjuer eller när jag själv talade med honom fick jag något svar på varför det blev just leksaksvapen. Kanske låg de bara där och hade en bra form.

Det jag gillar mest är ändå att Rost ställde till med ett sådant rabalder. Se bara var vi är i dag. Jag bor i Örebro, där 2026 års upplaga av OpenART pågår, och det största diskussionsämnet just nu är om en hög med ris är konst eller inte. Att Dawid dessutom är född här känns nästan för passande.

Konst är svårt, och alla tycker olika. Jag kan stå framför ett verk och inte begripa någonting alls. Samtidigt kan nästa verk, som i princip är precis lika obegripligt, tala till mig på ett helt annat sätt och nästan få mig att tappa andan. Jag har ingen bra förklaring till varför. Det är väl därför jag fortsätter att titta.