Det är torsdagen den 21 mars 2002, och i en auktionssal hos Sotheby’s i Paris ropas ett papper ut som är mindre än en vykortsbild. Det mäter tio gånger knappt femton centimeter. Motivet är en häst i profil och en gestalt vid dess huvud, och konturerna har bleknat till ett svagt brungult. Med i samma utrop följer en bunt brev, skrivna med bläck i ett hushåll i Bourgogne för nästan två sekel sedan.
När klubban har fallit meddelar en representant för den franska staten att Bibliothèque nationale de France tar över köpet. Priset är 450 000 euro. Bilden har redan förklarats som nationalskatt och får inte lämna landet.
Den är gjord 1825 av Nicéphore Niépce, ett år eller två innan han riktade sin kamera ut genom fönstret i Le Gras. Ingen kamera var inblandad den här gången, och det är en del av förklaringen till att bilden är så intressant.
Mannen som inte kunde teckna
Joseph Niépce föddes den 7 mars 1765 i Chalon-sur-Saône, i en välbärgad familj av jurister. Namnet Nicéphore tog han själv som ung, och det betyder ungefär den som bär segern. Efter skolgång hos oratorianerna och några år i revolutionsarmén fick han en tjänst i förvaltningen i Nice, men han återvände så småningom till Bourgogne och familjens gods Le Gras i byn Saint-Loup-de-Varennes, några kilometer söder om Chalon.
Där ägnade han sig åt uppfinningar tillsammans med sin äldre bror Claude. Det mest kända resultatet var pyréolophoren, en av de första förbränningsmotorerna som fungerade i praktiken. Den drevs av små explosioner av lummerpulver, fick patent 1807 och provkördes på en båt på floden Saône. Motorn skulle med tiden kosta familjen nästan hela förmögenheten. Claude flyttade till England för att finna finansiärer och dog där 1828, utfattig.
Det som ledde Nicéphore mot fotografin var ett annat mode. Litografin, tryck från en slipad kalkstensplatta, hade kommit till Frankrike under 1810-talet och spreds snabbt. Niépce ville trycka bilder men kunde inte teckna, och enligt de flesta redogörelser var det sonen Isidore som gjorde teckningarna åt honom. När han inte längre kunde räkna med den hjälpen började han fundera på om ljuset självt kunde göra jobbet.
Omkring 1816 lyckades han fånga bilder i en camera obscura på papper bestruket med silverklorid. Bilderna blev negativ, ljust där världen var mörk, och de gick inte att fixera. De mörknade så snart han tittade på dem i dagsljus.
Asfalt och lavendelolja
Lösningen kom från ett oväntat håll. Niépce började pröva ämnen som förändras av ljus utan att bli mörka, och fastnade för bitumen från Judeen, en sorts naturlig asfalt som sedan länge användes av gravörer som skyddslack. Upplöst i lavendelolja och utstruket i ett tunt lager hårdnar bitumenet där ljuset träffar det. Det som har legat i skugga förblir lösligt och kan tvättas bort.
Det gav honom en metod. Han tog en gravyr på papper, gjorde den genomskinlig genom att vaxa eller olja in baksidan, och lade den direkt mot en plåt bestruken med bitumen. Sedan fick solen arbeta. Genom det tomma papperet passerade ljuset och härdade lacken, medan gravyrens svarta linjer skuggade bitumenet under sig. När han sköljde plåten med lavendelolja och vit petroleum låg linjerna kvar som blank metall i en härdad yta.
År 1822 kopierade han på det sättet ett porträtt av påven Pius VII på en glasplåt. Den räknas ofta som den första bestående ljusbilden, men den finns inte kvar. Enligt de flesta källor förstördes den när han försökte göra tryck från den. På ett monument i Saint-Loup-de-Varennes står det ändå att Niépce uppfann fotografin 1822.
Han kallade metoden heliografi, att skriva med solen.
En häst från Utrecht
Motivet som skulle överleva var hämtat ur ett helt annat sekel. Bibliothèque nationale har spårat det till en etsning av den nederländske konstnären Dirck Stoop från 1651. Stoop föddes i Utrecht omkring 1618, och biografen Arnold Houbraken kallade honom för en hästmålare. År 1651 gav han ut en svit med tolv etsningar av hästar, i stall och på bete, ofta med en dräng eller ryttare vid sidan. Tio år senare blev han hovmålare hos den portugisiska infantinnan Katarina av Braganza och följde henne till England när hon gifte sig med Karl II.
Det var dock inte Stoops eget blad som låg på Niépces plåt. Enligt bibliotekets katalog arbetade han efter en anonym kopia, gjord i början av 1800-talet, av Stoops etsning. Stoops blad mäter omkring 15 gånger 19 centimeter. Niépces tryck är mindre, vilket kan tyda på att kopian redan hade krympt motivet innan det hamnade i Bourgogne.
Bilden som brukar kallas den första fotografiska reproduktionen är alltså en kopia av en kopia av ett original, och ingen av dem som gjorde de första två leden kunde ha föreställt sig det tredje.
Från plåt till papper
Tidigare försök hade Niépce gjort på glas och sten. År 1825 arbetade han främst på koppar, och det var där heliografin tog sitt avgörande kliv. När bitumenet hade sköljts bort längs gravyrens linjer kunde plåten behandlas med syra. Syran åt sig ner i den blottade kopparen, medan lacken skyddade resten. När lacken till sist togs bort hade plåten fått fördjupade linjer, precis som om en gravör hade arbetat med sin gravstickel.
En sådan plåt kunde svärtas in med tryckfärg, torkas av och pressas mot fuktigt papper. Färgen i linjerna överfördes och gav ett tryck, och det gick att trycka igen. Ljuset hade inte bara gjort en bild, det hade gjort en tryckform.
Bland resultaten från det året nämner breven två motiv, hästen med sin förare och en ung flicka vid en spinnrock. Samma år tog han kontakt med gravören Augustin François Lemaître i Paris för att få hjälp med etsningen och tryckningen. Det dröjde inte länge innan han bytte metall. Under 1826 gick han över till tennplåtar, eftersom den blanka ytan gjorde bilden lättare att se, och mot slutet av året gjorde han tre plåtar efter ett kopparstick av kardinal Georges d’Amboise. Något senare, troligen sommaren 1827, satte han en tennplåt i camera obscuran i fönstret på övervåningen och tog den bild som i dag räknas som världens äldsta bevarade kamerafotografi, Utsikt från fönstret i Le Gras.
Brevet till kusinen
Hästen hade inte varit ämnad för en auktionskatalog. Den var ett bevis i en familjeangelägenhet.
Alexandre Dubard de Curley var Niépces kusin, och han hade lånat ut pengar till familjen. Pyréolophoren och Claudes år i England slukade allt som fanns, och den som hade lånat ut pengar ville rimligen veta att de gick till något. Enligt Bibliothèque nationale tvingades Niépce därför att berätta mer om sina försök i breven till kusinen än han gjorde för nästan någon annan. Han var annars notoriskt hemlighetsfull, och samma hemlighetsfullhet skulle senare få Royal Society i London att avvisa honom.
Den 12 mars 1826 skrev sonen Isidore till Dubard de Curley, och med brevet följde trycket av hästen. Där blev det kvar. Korrespondensen omfattar 35 brev mellan Niépce, hans son och kusinen från 1809 till 1841, sammanlagt omkring 150 sidor. Hur breven sedan vandrade från kusinens skrivbord till en samlares arkiv framgår inte närmare av de källor som finns tillgängliga.
Bokhandlaren på Saint-Germain
Breven hamnade så småningom hos André Jammes. Han var född 1927 och hade ärvt faderns antikvariat i Saint-Germain-des-Prés i Paris, som han drev tillsammans med sin bror. Jammes var bokhandlare till yrket men fotohistoriker av passion. Han skrev om Charles Nègre, Hippolyte Bayard och Nadar, och den 13 juni 1961 ordnade han i Genève den första auktion i Europa som byggde på fotografier. Han hade börjat samla redan på 1950-talet, långt innan fotografier betraktades som konst av någon annan än en liten krets.
Tillsammans med hustrun Marie-Thérèse byggde han upp en av världens främsta samlingar av tidigt fotografi. Under de år då marknaden för gamla fotografier till slut tog fart sålde de den i omgångar. Den första delen gick under klubban i London 1999 för drygt tio miljoner dollar. Den andra gick i Paris i mars 2002, och där låg Niépces häst.
Den 21 mars 2002
Inför försäljningen gick nyheten ut i engelskspråkig press i januari. Sotheby’s hade låtit förstå att den här bilden och breven som hörde till tvingade fram en omskrivning av fotografins allra första kapitel. Bilden låg alltså före Le Gras, och plötsligt fanns det en äldre överlevande ljusbild än den som hade stått i varje lärobok sedan 1950-talet. En brittisk tidning angav värdet till omkring en halv miljon pund.
Frankrike hade då redan gjort sitt drag. Ett föremål som staten bedömer vara av stor betydelse för landets kulturarv kan förklaras som trésor national, nationalskatt. I praktiken innebär det att staten vägrar utfärda det exporttillstånd som behövs för att ta föremålet ut ur landet. Det får säljas, men köparen får inte föra hem det om hemmet ligger utomlands. Enligt CNN:s rapport samma dag hade den franska regeringen slagit fast att bilden skulle stanna i Frankrike.
På själva auktionen använde staten sin förköpsrätt. Enligt fransk ordning kan en offentlig institution efter klubbslaget träda in i den högstbjudandes ställe och köpa till det pris som just har ropats ut. Det var vad Bibliothèque nationale gjorde, och för 450 000 euro gick hästen tillsammans med breven till biblioteket.
Det är ett märkligt pris för ett föremål som knappt syns. Men det var inte hästen man betalade för. Det var årtalet.
Är det ett fotografi?
Rubrikerna 2002 kallade hästen för världens äldsta fotografi, och det är en sanning med modifikation. Det beror på vad man menar med ordet.
Ingen kamera var inblandad och ingen verklighet stod framför ett objektiv. Bilden är en kontaktkopia av en annan bild, gjord genom att ljuset fick passera ett papper. Den som vill hålla fast vid definitionen att ett fotografi är en bild som en kamera har gjort av världen får fortfarande vänta till Le Gras.
Samtidigt är det ljuset som har ritat bilden, och det är just den egenskapen som skiljer fotografin från allt som kom före. Bibliothèque nationale har klassificerat den som fotografi, och i katalogen står Niépce som heliogravör. Den som vill vara noggrann kan säga att det är den äldsta bevarade bilden som har skapats med en fotografisk process, och den brukar också räknas som den äldsta bevarade fotomekaniska reproduktionen.
Det finns en tredje sak att hålla isär. Det som såldes 2002 var ett tryck på papper, inte själva plåten. Kopparplåten som ljuset förberedde finns inte med i förteckningarna över Niépces bevarade verk. Uppgifterna om underlaget går dessutom isär i sekundärkällorna, där en del texter talar om en tennplåt. Biblioteket anger koppar, och det stämmer med vad Niépcearkivets kronologi säger om hans arbete det året.
Fadern till varje tryckt bild
Kanske är det i själva verket den viktigare upptäckten. Le Gras blev en ensam bild. Exponeringen tog dagar, och när Niépce slog sig ihop med Louis Daguerre 1829 var det andra metoder som tog dem vidare. Niépce dog den 5 juli 1833, ruinerad, och det var Daguerres namn som blev känt när uppfinningen presenterades 1839.
Plåten med hästen pekar åt ett annat håll. Den visar en väg där ljuset gör en tryckform och tryckpressen gör resten. Släktingen Abel Niépce de Saint-Victor tog upp metoden på 1850-talet, med hjälp av samme Lemaître, och gav den namnet héliogravure. Fotogravyren, som blev standard för fotoböcker och konsttryck långt in på 1900-talet, har sin rot där. Nästan varje fotografi som har tryckts i en tidning eller bok bygger på idén att ljuset kan förbereda en plåt som sedan kan tryckas i tusentals exemplar.
Niépce ville från början bara trycka bilder utan att behöva teckna dem. Det är precis vad han gjorde med hästen.
Kopian av kopian
Den som söker efter hästen i dag hittar den i Richelieu-huset i Paris, i bibliotekets avdelning för grafik och fotografi, under ett signum som börjar med ordet Réserve. Papper som har legat i ett brev i nästan två sekel tål inte mycket ljus, och det är en ironi som Niépce kanske hade uppskattat.
Det är inte en vacker bild. I den franska katalogen kallas gestalten vid hästens huvud för förare, medan han på engelska har blivit en pojke. Konstnären i Utrecht etsade motivet 1651, och någon som aldrig skrev sitt namn gjorde en kopia av hans blad. Sedan lade en man i Bourgogne den på en plåt och lät solen gå igenom papperet.
Någonstans i den överföringen hände något som inte hade hänt förut. En bild flyttade från ett underlag till ett annat utan att någon hand ledde den. Allt som kom sedan, från daguerreotypen till varje bild i ett flöde, har det steget gemensamt. Det är därför en suddig häst kostade 450 000 euro, och det är därför den inte fick lämna Frankrike.
Lämna ett svar