Klockan är strax före fyra på morgonen svensk tid, natten mot 21 juli 1969, och Neil Armstrong har just klivit ner i dammet. Han står vid landarens fot. På bröstet sitter en kamera som han inte kan titta genom, riktad rakt fram av en fastskruvad hållare, och en av de första sakerna han gör är att ta en bild.
Den bilden heter AS11-40-5850. Den föreställer ett landningsben, en fotplatta i guldfolie, en nedslagen kontaktsond och, nere i vänstra hörnet, en vit påse med skräp.
Det finns något passande i att mänsklighetens första fotografi från en annan himlakropp innehåller en sopsäck. Och det finns något ännu mer passande i vad som hände med kameran som tog bilden.
Den ligger kvar.
Kameran som inte gick att titta genom
Apparaten hette Hasselblad Data Camera, i NASA-papperen förkortad HDC, och den byggde på ett 500 EL som Victor Hasselblad AB i Göteborg hade i sitt vanliga sortiment. Sedan hade den skalats av och byggts om tills den knappt gick att känna igen som en kamera.
Sökaren var borta. Spegeln var borta. Det gick alltså inte att kontrollera bildutsnittet, och det spelade ingen roll, eftersom en man i rymddräkt ändå inte kan föra ögat mot ett okular. Kameran satt i stället i en hållare på bröstet, ungefär i höjd med nyckelbenen, och riktades genom att fotografen vred hela kroppen. Objektivet var ett Zeiss Biogon 60 mm f/5,6, konstruerat särskilt för uppdraget, med en bildvinkel bred nog att förlåta att ingen såg vad som hamnade i rutan.
Huset var silverfärgat. Skälet var termiskt: i direkt sol på månytan går temperaturen mot 120 grader, i skugga ner mot 65 minusgrader, och en svart kamera hade kokat. Smörjmedlen var utbytta mot sådana som inte förångas i vakuum. Reglagen var förstorade för att kunna hanteras med tryckhandskar.
Ljusmätare fanns inte. Exponeringen räknades fram i förväg och trycktes på magasinet: 1/250 s genomgående, f/11 för solbelysta motiv, f/5,6 för sådant som låg i skugga. Fokus hade tre fasta lägen, nära, medel och långt, och skärpedjupet på ett vidvinkelobjektiv med bländare 11 gjorde resten. Pete Conrad, som flög nästa landning, har sammanfattat träningen med att de arbetade hårt på att lära sig uppskatta med ögat vad inställningarna måste vara.
Filmen var 70 mm på tunn bas. Magasinet som följde med ut på ytan bar bokstaven S och innehöll Ektachrome EF, emulsionen SO-168, ASA 160, gjuten på en polyesterbas på 2,7 tusendels tum för att få plats med fler rutor i samma utrymme. Magasin S går från AS11-40-5844 till 5970. De tre första rutorna togs genom fönstret i månlandaren. Resten är Stilla havets bas.
Korsen kom från Öland
Öppna vilken Apollobild som helst och de finns där. Ett rutnät av små kors, fem gånger fem, jämnt fördelade över bildytan, ibland så tunna att de försvinner i en solbelyst yta och ibland omöjliga att ignorera.
De sitter inte i motivet. De sitter i kameran, på en glasplatta monterad tätt intill filmplanet, och de är svenska.
Idén kom från Bertil Hallert, professor i fotogrammetri vid KTH och vid den tiden en av världens ledande på fotografisk uppmätning. Han anlitades av NASA för att bedöma månkartor och kom därigenom att arbeta med Hasselblads utvecklingsavdelning. Hans förslag var en réseauplatta, en planslipad glasskiva framför filmen, med 25 kors ingraverade i ett rutnät. Korsens skärningspunkter låg 10 mm från varandra och var kalibrerade till en tolerans på 0,002 mm.
Hallert hade övat på problemet på hemmaplan. Redan 1955 hade han lagt ut ett testfält på Stora alvaret på Öland, 25 lock i ett rutnät om fem gånger fem, för att kunna mäta hur noggranna flygkameror egentligen var. Samma geometri som senare hamnade på månen.
Här är det värt att stanna upp, eftersom den vanligaste förklaringen till korsen är fel. De sätts oftast i handböckerna som ett stereoinstrument, ett sätt att räkna fram avstånd mellan föremål i bilden. Så användes de inte på Apollo. Astronauterna fotograferade på fri hand, från godtycklig höjd och godtycklig vinkel, vilket gör parvis uppmätning omöjlig. Glasplattans första uppgift var att pressa filmen plan. Den andra var en försäkring: om filmen krympte eller töjde sig i hettan gick bilden att räta upp igen, eftersom man visste exakt var korsen skulle ha suttit.
Korsen är alltså inte ett mätverktyg i bilden. De är ett facit över bilden.
De har också fått ett långt efterliv som argument. Eftersom en kraftigt överexponerad yta kan äta upp ett tunt streck ser korset ibland ut att ligga bakom ett föremål i stället för framför, och den effekten har i femtio år hållits fram som bevis för att bilderna skulle vara hopmonterade. Förklaringen är banal och känd för var och en som framkallat en överexponerad negativ: ljuset spiller över kanten. Men den säger något om bilderna, att de är så väl kända att en artefakt på 0,002 mm tolerans har blivit en världsåskådning.
Hur en göteborgsfirma hamnade i omloppsbana
Det började inte med en upphandling. Det började med att Walter Schirra 1962 gick in i en fotoaffär i Houston och köpte en Hasselblad 500C över disk, vilket vi har skrivit om i artikeln om Blue Marble. Kameran skalades av, målades matt svart och följde med upp på Mercury 8 i oktober samma år. Bilderna blev bra, och NASA slutade titta på andra tillverkare.
Sedan växte det. Victor Hasselblad AB fick ensamrätt att utveckla kamerorna för Apollo, och kontraktet värderades till 1,7 miljoner dollar. För ett göteborgskt företag som tillverkade dyra mellanformatskameror i små serier var det ett stort avtal, men det var inte pengarna som betydde något. Det var att företagsnamnet efter 21 juli 1969 var känt överallt.
Vägen dit var inte spikrak. NASA underkände en tidig variant som för svår att hantera och krävde eldrift i stället för handmatning, vilket var det som ledde fram till 500 EL som grund. Och när Hasselblad efteråt beskrev vad de sett skrev de en mening som är svår att slå: bilderna var så bra att även vi som tidigare sett 9 000 Hasselbladbilder från rymden tappade andan.
Ett trettonde exemplar av månkameran kom aldrig i närheten av en raket. Det skickades till KTH för kalibrering och kontroll, blev kvar efter Hallerts död 1971, användes i undervisningen i årtionden och räddades undan försäljning 2006. Det är det enda av sitt slag som står i Sverige.
Fotografen som inte finns i sina bilder
Här kommer den detalj som gör Apollo 11 märklig som fotografiskt uppdrag.
Armstrong hade kameran nästan hela tiden. Aldrin fick den kortare stunder, för särskilda uppgifter, och lämnade sedan tillbaka den. Konsekvensen är att den mest sedda bildserien i mänsklighetens historia föreställer fel man.
Aldrin står vid flaggan, Aldrin bär ut instrumenten, Aldrin går i dammet, Aldrins känga i Aldrins avtryck. Av Armstrong finns från ytan i praktiken en enda bild, AS11-40-5886, och den togs av Aldrin. Armstrong syns i den som en liten vit gestalt längst till höger, med ryggen till, sysselsatt vid landaren.
Det har sagts att jettisonpåsen förekommer i fler bilder från ytan än befälhavaren gör. Räknar man rutorna stämmer det ungefär, och det är inte en anekdot utan en beskrivning av hur uppdraget var upplagt. Den som bär kameran försvinner ur materialet. Det gäller på månen precis som på en bröllopsmiddag.
Undantaget är förstås den bild alla känner. På AS11-40-5903 står Aldrin vänd mot kameran, och i hans guldade visir syns Armstrong, landaren, flaggan och instrumenten. Fotografen finns med, men bara som spegling, och bara för att motivet råkade bära en spegel.
Bilden som vreds
Om AS11-40-5903 finns dessutom något som sällan nämns.
Bilden som världen känner är inte den bild kameran gjorde. Armstrong höll apparaten något vriden, med resultatet att bildkanten skar av toppen på Aldrins ryggsäck och antennen som satt där. När NASA lämnade ut fotografiet roterades det medurs så att astronauten kom att stå lodrätt i bildrutan, och den yta som då blev tom fylldes med svart för att likna månhimmel.
Det var inte fusk och ingen dolde det. Det var det bildarbete som varje bildredaktion utförde 1969, och det utfördes på en bild som ingen ännu förstod skulle bli en ikon. Men det är värt att veta att den mest reproducerade bilden från månen är beskuren, vriden och påbyggd, precis som Blue Marble tre år senare skulle vara vänd upp och ner.
Varje gram räknades
Månpromenaden varade i drygt två och en halv timme. Sedan skulle två män och 21,55 kg månsten upp från en himlakropp med hjälp av en enda motor som antingen tände eller inte tände.
Uppstigningssteget hade en marginal som räknades i kilo, inte i procent. Allt som inte behövdes för att komma därifrån vägdes, och det som vägde utan att bidra kastades ut genom luckan innan de lyfte: ryggsäckarna, överdragskängorna, verktyg, påsen med sopor. Kamerahusen räknades till samma kategori.
Magasinet skruvades av och togs med hem. Huset och objektivet lämnades kvar.
Det är den enda rimliga bedömningen, och den är ändå värd att formulera rakt ut, eftersom den säger något om vad ett fotografi är. Kameran är utbytbar. Kameran är verktyg, massa, transportkostnad. Det som var oersättligt var de dryga hundra rutorna färgfilm i en aluminiumkassett, och den kassetten fick åka hem i ett säte som annars hade rymt en sten till.
Tolv, säger tillverkaren
Så till siffran, som är den som brukar fastna.
Hasselblad anger själva att tolv kamerahus med objektiv finns kvar på månen, fördelade över de sex landningarna 1969 till 1972. Tekniska museet i Stockholm skriver samma sak. Två per landning, alltså. Hur de fördelar sig mellan ytkameror och kabinkameror redovisas inte, och fördelningen såg olika ut från uppdrag till uppdrag.
Uppgiften är rimlig och den bör ändå läsas som det den är, en uppgift från tillverkaren och inte en inventarielista. NASA:s egna handlingar räknar inte kvarlämnad utrustning kamera för kamera på det sättet, och exakt var gränsen går mellan ett hus som står i dammet och ett som följde med uppstigningssteget ner igen när det till slut slog i ytan är inte alltid utrett. Tolv är den siffra alla använder. Den är inte verifierad i den mening projektet brukar kräva.
Åt andra hållet finns en handfull kameror som kom tillbaka, och där blir det genast rörigt. I mars 2014 såldes på auktion i Wien ett Hasselblad som beskrevs som den enda kamera som återvänt från månytan, använd av Jim Irwin på Apollo 15. Klubbslaget landade på 550 000 euro, ungefär 760 000 dollar före avgifter, och med auktionshusets påslag har summan rapporterats som 660 000 euro. En japansk samlare tog hem den.
Sedan började invändningarna komma. Réseauplattan bar numret 38, vilket stämde med Irwins bildserie, men korsen och siffran ville inte riktigt lägga sig rätt mot de faktiska månbilderna. Uppdragsdekaler saknades. Serienumren stämde inte i alla led. Och kameran hade sålts en gång tidigare, 2012, för 42 704 dollar, då beskriven som en kamera som varit i omloppsbana runt månen, inte på den. Rymdhistorikern Robert Pearlman konstaterade torrt att det inte gick att avgöra om föremålet över huvud taget lämnat NASA på laglig väg.
En kamera som ligger kvar på månen är i alla fall omöjlig att förfalska.
Vad som står däruppe nu
Sedan 1972 har de tolv husen legat still.
Det finns inget väder som sliter på dem, ingen fukt, inget syre, ingen bakterie. Det som ändå händer händer långsamt och obönhörligt: varje månvarv drar dem genom 14 dygns solsken och 14 dygns natt, ett temperaturspann på bortåt 200 grader som får metaller att arbeta mot varandra tills fogar släpper och smörjmedel bakar fast. Mikrometeoriter i sandkornsstorlek träffar med tiotusentals kilometer i timmen och gröper ur ytan. Solvinden bleker och laddar. Silverlacken som skulle klara två och en halv timmes solsken har fått 57 år.
Ingen har sett dem sedan dess, så resten är slutledning. Objektiven bör sitta kvar, slutarna bör vara låsta, och bakstyckena bör stå öppna, eftersom magasinen skruvades av. I så fall står varenda ett av de tolv husen med filmplanet vänt mot rymden.
Det är en bild värd att hålla kvar en stund. Tolv kameror, riktade åt slumpvisa håll, med tomma filmkammare som tar emot ljus utan att spara någonting av det. De är det längst bevarade fotografiska verktyget vi har, och de kommer att stå kvar och inte fotografera i miljontals år.
Under tiden är det som kom hem alldeles för litet för att motsvara saken. En aluminiumkassett med drygt hundra rutor Ektachrome, tagna av en man som inte kunde se vad han fotograferade, med en exponering han räknat fram i förväg, från en kamera skruvad fast på bröstet.
Det räckte gott.
Lämna ett svar