Den 25 januari 1841 stod en kamera riktad mot ett fönster i biblioteket på Lacock Abbey i Wiltshire. Mannen bakom den hade tandvärk och skulle resa till London. Han hann ändå exponera ett pappersnegativ och skriva datumet i blyerts på baksidan, så att siffrorna skulle framträda vita och rättvända i varje kopia han senare gjorde av det.
Datumet var knappast valt av en slump. Två år tidigare, på dagen, hade William Henry Fox Talbot för första gången visat sina fotogeniska teckningar på Royal Institution i London.
Tio dagar efter fönsterbilden satte han sig och skrev ett brev till redaktionen på The Literary Gazette om en ny och betydligt snabbare process. Brevet är daterat den 5 februari och trycktes den 13. Tre dagar efter att han skrivit det, den 8 februari 1841, tog han patent på saken.
Det som hände i september
Grundproblemet med Talbots första process var tiden. Fotogenisk teckning byggde på att ljuset själv skulle mörkna silversaltet tills bilden syntes, och det tog en timme eller mer. Det räckte till spetsar, blad och fönsterrutor. Det räckte inte till människor.
Den 23 september 1840 kom han runt problemet. Papper som gjorts ljuskänsligt med silverjodid behöll ett spår av exponeringen även när ingenting alls syntes på ytan, och det spåret gick att locka fram efteråt med en blandning av gallussyra och silvernitrat som han kallade gallonitrat av silver. Bilden fanns där hela tiden, latent, och kemin gjorde den synlig. Exponeringstiden föll från en timme till under en minut.
Det låter som en detalj i ett recept. Det är i själva verket den princip som all analog fotografi vilade på i hundrafemtio år: exponera kort, framkalla efteråt.
Kalotypi, sedan talbotypi
Namnet tog han från grekiskan, kalos för vacker och typos för avtryck. Senare bytte han och kallade den talbotypi i stället, vilket säger något om hur han såg på sitt förhållande till uppfinningen.
Ordningen mellan de tre stegen är värd att lägga märke till. Först brevet till pressen. Sedan patentet. Först den 10 juni 1841 lade han fram processen i sin helhet för Royal Society, och han lät trycka den redogörelsen på egen bekostnad. Han var alltså noga med att äga metoden innan han beskrev den.
Patentet fick nummer 8842 och hette Improvements in Obtaining Pictures, or Representations of Objects. Det gällde i fjorton år, till februari 1855, och det omfattade England och Wales men inte Skottland. Det centrala anspråket handlade om att göra latenta bilder på papper synliga genom att tvätta dem med en vätska. Den formuleringen skulle senare visa sig vara både patentets styrka och dess undergång.
En bild, hur många kopior som helst
Orden negativ och positiv kommer inte från Talbot utan från John Herschel, som gav fotografin en stor del av dess ordförråd. Men det var Talbot som byggde en användbar process på skillnaden mellan de två.
En daguerreotyp är ett unikum. Bilden sitter på den silverpläterade plåt som satt i kameran, och vill man ha två exemplar får man fotografera två gånger. Kalotypin vänder på det. Det som kommer ut ur kameran är ett negativ på papper, en mellanprodukt som ingen egentligen vill titta på, och från det negativet kan man kopiera hur många positiva bilder man vill.
Priset var skärpan. Negativet var papper, och papprets fibrer syntes i varje kopia. Bredvid en daguerreotyp såg kalotypin grov och sotig ut, och i porträttateljéerna vann metallplåten utan större besvär. I Frankrike drog man motsatt slutsats och tyckte att det mjuka och massiva i papperskopian låg närmare grafiken och därmed närmare konsten.
Vinsten var allt annat. En papperskopia kan klistras in i ett album, monteras som ett kopparstick, skickas i ett brev och limmas in i en bok. Fotografiet blev något som kunde spridas.
Sommaren 1841
Den nya processen var snabb nog för människor som andas. I augusti 1841 fotograferade Talbot en grupp vid Carclew House i Cornwall, hemma hos Charles Lemon, som var gift med en syster till Talbots mor. Bilden är inte skarp och de porträtterade sitter stilla på det där sättet som förr avslöjade en lång exponering, men de sitter där.
I samma månad licensierade han miniatyrmålaren Henry Collen i London, som därmed blev den förste yrkesfotograf som fick arbeta med kalotypi mot betalning.
Några år senare fanns något som ingen sett förut. Talbots tidigare kammartjänare Nicolaas Henneman, född i Nederländerna, startade 1844 en rörelse i Reading mellan London och Lacock, med Talbots pengar bakom sig. Där stod kopieringsramar ute i solen, negativ kopierades i serie och kopiorna räknades i tusental. Det brukar kallas världens första fotografiska tryckeri, och det finns bevarat på bild eftersom personalen fotograferade sig själv på gården.
Vad en licens kostade
Här börjar historien bli obehaglig.
Daguerre hade fått pension av franska staten och hans process förklarades fri för världen, med ett undantag: agenten i London hann ta brittiskt patent några dagar innan. Storbritannien blev därför det enda land där man måste betala för att daguerrotypera. När Talbot patenterade kalotypin var alltså båda de tidiga processerna inlåsta på samma marknad.
Uppgifterna om vad han begärde varierar mellan källorna. Tjugo pund för en licens i början, senare fyra, och för yrkesmässig porträttfotografi belopp i en helt annan storleksordning. Bäst dokumenterat är läget under det tidiga 1850-talet, då en porträttlicens enligt fotohistorikern R. Derek Wood kostade hundra pund första året och hundrafemtio pund per år därefter. Vid rättegången 1854 uppgav Talbot själv att han hade beviljat ett dussintal licenser sammanlagt. Mellan 1852 och 1855 kom över hundra ansökningar in.
Art Journal skrev vid ett tillfälle att han tycktes inbilla sig att han kunde skaffa sig ensamrätt till solskenet.
Skottland, där patentet inte gällde
Patentet omfattade inte Skottland, och konsekvenserna av det är svåra att överskatta.
Talbot hade en brevvän i St Andrews, fysikern David Brewster, som redan i mars 1839 visade upp de fotogeniska teckningarna för sitt lokala vetenskapssällskap. När kalotypin kom vidarebefordrade Brewster kunskapen till kemisten John Adamson, som blev den förste i Skottland att få processen att fungera, och som lärde upp sin yngre bror Robert.
Robert Adamson öppnade ateljé i Edinburgh 1843 och gick samman med målaren David Octavius Hill. Under fyra och ett halvt år, till Adamsons död 1848, gjorde de flera tusen bilder, och samarbetet räknas allmänt som det första större verk i fotografins historia med uttalat konstnärlig avsikt. De behövde inte fråga någon om lov. Bara när de arbetade söder om gränsen krävdes Talbots tillstånd.
I Edinburgh bildades också en kalotypklubb av jurister, historiker och läkare som fotograferade för sitt eget nöjes skull. Den höll ihop till mitten av 1850-talet. I England fick motsvarande sällskap vänta till 1847, och då hade patentet redan hunnit skrämma bort många.
Två bröder i Philadelphia
Talbot tog patent i USA också, nummer 5171, beviljat den 26 juni 1847. Det var det årets enda fotografiska patent i landet.
Bröderna William och Frederick Langenheim drev Philadelphias mest ansedda daguerreotypiateljé. De hade följt utvecklingen i Europa och trodde på papperet. I maj 1849 reste William till Lacock och köpte de amerikanska rättigheterna för tusen pund, omkring sextusen dollar, med löpande betalningar därefter. Räknesnurran var enkel: det fanns minst hundrafemtio daguerreotypister i landet, och sextio sålda licenser skulle täcka utgifterna.
I september hade de inte sålt en enda. De annonserade, delade ut flygblad och gjorde vackra talbotypier av Philadelphias byggnader, men amerikanska fotografer hade ingen lust att betala för en metod som gav mjukare bilder än den de redan behärskade. Affären knäckte dem ekonomiskt.
Kollodiet och rättegången
1851 publicerade Frederick Scott Archer den våta kollodiumprocessen. Glasnegativ, kortare exponeringar, skarpare bilder, och inget patent alls. Archer tog ingen ersättning och dog fattig.
Talbot läste sitt eget patent brett. Kollodiumfotografen framkallade ju en latent bild och gjorde sedan en kopia på papper, alltså föll saken inom hans anspråk, menade han. Yrkesfotografer i London skulle med andra ord betala honom, inte Archer, för rätten att använda Archers metod.
Trycket blev till slut för stort. I augusti 1852 publicerade The Times ett brev där Talbot, efter uppvaktning från ordförandena i Royal Society och Royal Academy, avstod från sina rättigheter mot amatörer. Yrkesmässig porträttfotografi behöll han.
Det ledde honom till Guildhall i London strax före jul 1854, i målet Talbot mot Laroche. Martin Laroche hette egentligen William Henry Silvester, var född i Lambeth, hade börjat som juvelerare och drev daguerreotypiateljé på Oxford Street 65. I november 1853 annonserade han i The Times att han gjorde porträtt med den nya processen på papper, vilket var en ren utmaning.
Försvaret gick två vägar. Den ena var att bestrida patentets giltighet med hänvisning till pastor J. B. Reade, som hade använt gallussyra fotografiskt redan våren 1839, och som bar med sig en gammal mikrofotografi av ett loppuvud till rätten som bevis. Den andra, och viktigare, var att kollodium på glas inte är detsamma som jodiderat papper.
Rättegången pågick i tre dagar. Domaren, John Jervis, medgav i sin summering att målet hållit honom vaken natten innan. Juryn behövde knappt en timme. Den slog fast att Talbot var kalotypins förste och sanne uppfinnare och den som först offentliggjort den. Sedan slog den fast att Laroche inte hade gjort något fel. Någon i salen försökte applådera och tystades med hot om häktning.
Talbot ville till en början fortsätta processa, bytte domstol i tankarna och skrev till sin advokat att Jervis nog var för fast i sina egenheter för att gå att rätta. Vid nyåret gav han upp och drog tillbaka sin ansökan om att förlänga patentet. Det löpte ut i februari 1855.
Laroche hade vunnit och stod med rättegångskostnader på fyra eller femhundra pund. En insamling bland fotografer gav hundrafem.
Höll patentet tillbaka fotografin
Den vanliga slutsatsen är ja. Frankrike och Skottland sprang ifrån England, och i London fördubblades antalet yrkesfotografer under decenniet efter domen.
Men bilden är rörigare än så. Daguerreotypin var patenterad i England den också, så någon fri marknad fanns aldrig. Kalotypin var dessutom aldrig kommersiellt konkurrenskraftig, dess styrka låg hos amatörer, vetenskapsmän och konstnärer snarare än i porträttateljén. Efter augusti 1852 gällde patentet i praktiken bara yrkesmässig porträttfotografi, och antalet beviljade licenser var som sagt litet. R. Derek Wood, som gått igenom rättsakterna, menar att legenden om Laroche-målet i sig har förvridit historieskrivningen genom att bli den källa alla citerar.
Vad man däremot kan säga utan reservationer är att Talbot förlorade något som inte gick att köpa tillbaka. Han var mannen som gav fotografin sin bärande princip, och han tillbringade fjorton år med att i stället bli mannen som stämde folk.
Principen överlevde patentet
Kalotypin dog snabbt. Kollodiumglaset tog över på 1850-talet, albuminpapperet gjorde kopiorna glansiga och detaljrika, och pappersnegativet blev en parentes för entusiaster.
Men det Talbot hade patenterat var inte bara ett recept. Det var arbetsgången. Exponera kort, framkalla fram en latent bild, kopiera från negativ till positiv, gör så många kopior du behöver. Den ordningen satt kvar i glasplåtar, i torrplåtar, i rullfilm, i fickkameror och i mörkrum över hela världen till 1990-talet, och den lärs fortfarande ut till alla som går in i ett mörkrum.
Det digitala tog bort negativet men behöll kopian, och gjorde den gratis. Det som Talbot försökte äga i fjorton år, rätten att göra bilden en gång till, är i dag det billigaste som finns. Vi gör det flera gånger om dagen utan att tänka på det, och varje gång är det ett litet eko av ett pappersark som torkade i Wiltshire i januari 1841.
Lämna ett svar