I ett mörklagt rum letar sig ljuset in genom ett litet hål i väggen. På den motsatta väggen dyker en bild upp, hela världen utanför, men upp och ner och spegelvänd. Människor går på huvudet, himlen ligger nere vid golvet. Fenomenet kräver varken lins eller kemi, bara ett mörkt rum och en glipa, och det har funnits lika länge som ljuset självt. Men någon måste vara den förste att skriva ner vad som händer, och förklara varför.
Den äldsta kända beskrivningen brukar tillskrivas Mozi, en kinesisk textsamling från 300-talet f.Kr. som bär namn efter filosofen Mo Di, omkring 470 till 391 f.Kr. Där förklaras hur bilden i ett slutet rum, en skattkammare med textens ord, vänds upp och ner av hålet som ljuset passerar. Strålarna från en upplyst persons fötter träffar nedanför hålet och hamnar högst upp i bilden, strålarna från huvudet träffar ovanför hålet och hamnar längst ner. Ljuset korsar sig självt i öppningen, och därför står bilden på huvudet. Det är en anmärkningsvärt korrekt iakttagelse, gjord nästan två och ett halvt tusen år före det första fotografiet.
Mo Di var ingen självklar naturvetare. Han ska ha kommit ur hantverkarklassen, varit snickare och en skicklig konstruktör, och hans skola, mohismen, predikade allomfattande kärlek, sparsamhet och motstånd mot anfallskrig. Men mohisterna var också ovanligt nyfikna på det vi i dag skulle kalla fysik. I deras skrifter finns resonemang om optik, geometri och rörelse, däribland en formulering som ibland läses som en tidig föregångare till Newtons första lag. Beskrivningen av det mörka rummet hör till det arvet.
Vid ungefär samma tid satt en tänkare i andra änden av Eurasien och grubblade på besläktade ting. Aristoteles, eller någon i hans krets, lade märke till hur solen under en förmörkelse avbildades som små skäror på marken, genom hålen i ett såll eller mellan bladen i ett träd. Två kulturer, oberoende av varandra, hade sett ljuset rita av världen genom ett hål.
Därifrån är vägen lång. Ibn al-Haytham, i väst känd som Alhazen, analyserade fenomenet matematiskt på 1000-talet. Leonardo da Vinci skrev den första riktigt klara beskrivningen 1502, och Johannes Kepler gav apparaten dess latinska namn 1604: camera obscura, det mörka rummet. Konstnärer som Vermeer lär ha använt den för att teckna av verkligheten i perfekt perspektiv. Och när någon till sist lyckades fästa den projicerade bilden på ett ljuskänsligt underlag, i början av 1800-talet, var fotografiet fött. Det var just en camera obscura som Niépce riktade mot sitt fönster.
Det finns skäl till ödmjukhet inför den allra första nedteckningen. Mozi är hopfogad av lärjungar under flera århundraden, bara 58 av ursprungligen 71 delar finns kvar, och vi kan inte veta om Mo Di själv höll i penseln. Ett enda tecken i texten, just det för skattkammare, har till och med misstänkts vara en felskrivning. Men det spelar mindre roll. Någon, någonstans kring 400 f.Kr., stod i ett mörkt rum, såg världen vändas upp och ner på väggen och förstod varför. Allt vi sedan har kallat fotografi börjar i den iakttagelsen.