Denat Lahi

Den här veckan går Denat Lahis fotografi mest ut på att testa utrustning. Systemkameror, viltkameror, batterier, stativ, blixtar, kretskort han tagit fram själv, sensorer och en kilometer kabel ska provas och göras redo innan lodjursprojektet går ut i fält. Det är förarbetet som tar tid, och när kamerorna väl står på plats kan det gå månader innan han behöver tänka på dem igen.

Det är en bild av en naturfotograf som få skulle gissa på, och han vet det. De första två åren var han ute och fotograferade nästan varje dag. I dag kan han gå i veckor utan att röra en kamera. ”Detta är något som i princip ingen tror om mig”, skriver han, ”men det stämmer mycket väl.”

Upplägget är medvetet. Han har byggt sitt arbete kring kamerafällor för att fotografin ska få plats bredvid allt annat i livet. Planeringen kan ta flera månader. Sedan står kamerorna ute och gör jobbet, ibland så länge att han själv glömmer bort att de finns. För honom är det den perfekta balansen.

Bilden är bestämd innan djuret kommer

En kamerafälla i Denat Lahis version är ingen viltkamera som fångar det som råkar passera. När den tar en bild är det mesta redan avgjort: vinkel, kamerahöjd, fokus och inställningar. Han skriver koden för varje fälla efter platsen och djuret. Han kan styra hur blixtarna beter sig, hur snabbt kameran tar bilder, hur långt det är mellan dem och vilka tider på dygnet den alls får fotografera. Vissa fällor arbetar bara i dagsljus, framför allt de som filmar och behöver naturligt ljus. En sensor kan styra fyra kameror med samma rörelseigenkänning och klarar sig flera månader ute på några få batterier.

Det enda han inte kan bestämma är djuret. I Naturmorgon i P1 i augusti beskrev han det som att utmaningen bara är att få lodjuret att posera.

Bilden av lodjuret på stenmuren, hans första i Skåne, togs i januari efter tre månaders arbete. Den blå himlen var planerad. Han visste att lodjuret brukade passera en halvtimme efter solnedgång och ställde in kameran för just det ljuset. Att djuret skulle hoppa upp på muren och sätta sig och titta på kameran hade han däremot inte räknat med. Enligt P4 Kristianstad nådde bilden över en halv miljon personer inom en timme efter att han lagt ut den.

Tekniken har en historia som går att följa. De första fällorna byggde han 2025 tillsammans med sin pappa, som är ingenjör, och beskrev dem ingående för sajten DIY Photography: en begagnad Canon 550D, äldre Nikonblixtar, en rörelsesensor och en Raspberry Pi Pico som han lärde sig programmera i Python. Hela systemet kostade mindre än en enda kommersiell sensor. Sedan dess har han lagt över ett år på att utveckla det vidare, och i dag sker arbetet under hans registrerade varumärke Lahi Systems. Vad som har ändrats berättar han inte. Det är, skriver han, värdefullt för honom och för varumärket.

Mården som inte bodde i skogen

Skogsmårdsprojektet började med spillning i ett övergivet industriområde. Först trodde han att den kom från räv. En åtelkamera visade att det var mård, och att den hade en bestämd väg genom ett par stenrör. Han letade vidare och hittade boet uppe i taket på en övergiven lada. Kamerorna satte han aldrig vid boet, bara på stigarna som ledde dit, av rädsla för att störa. Individerna lärde han sig skilja åt på teckningen på bröstet.

Bilden på mården framför den rostiga plåtväggen är tagen så, med blixtar och en sensor som löste ut när djuret kom upp på rören. En annan bild ur samma serie, där mården hoppar upp på rören, togs mitt i natten medan han själv låg hemma och sov.

Den bild han helst vill att folk ska se först är ändå en annan: mården under stjärnhimlen, inne i samma lada. Han skriver att i princip alla av tusen fotografer på den platsen hade sett en dyster, tom och livlös miljö, och att han själv såg en bild. Han hade den i huvudet i flera månader och byggde ett helt datorsystem för att den skulle gå att ta. Ladans öppning pekade mot norr, mården kom en stjärnklar natt, och inget moln drog förbi under de 2,5 timmar som himlen exponerades, uppdelat i en serie bilder som lagts ihop till en multiexponering. Inne i ladan balanserade han blixtljuset för sig. Han är öppen med hur bilden är gjord och gör skillnad på en multiexponering och en bild som monterats ihop i efterhand.

Just den öppenheten är hans gräns. Han vill kunna vara stolt över både bilden och processen, och han vill tala om hur den gick till. Att ta bort en gren digitalt i lodjursbilden skäms han inte över. Att generera bilder med AI eller göra grova manipulationer är han däremot starkt emot. Lodjuret stod framför kameran, konstaterar han, och bilden blir inte mindre äkta av att en kvist försvinner i efterhand. Hela arbetssättet går ut på att få så mycket som möjligt rätt i kameran, och där det finns något att säga om bildbehandlingen skriver han det i bildtexten, för att andra fotografer ska få en rättvis bild av hur det gick till.

Med kameran i handen

Resten av tiden fotograferar han på det vanliga sättet, och då är väskan lätt. Kameran, ett objektiv, extra batterier och ibland ett stativ. Han växlar mellan en Canon R6, som han tar när djuret är nära och ljuset svagt, och en Canon R7 för längre avstånd. Objektivet är nästan alltid ett Canon EF 100-400 mm. Ett 18-135 mm eller ett 35 mm f/1,8 åker med när han känner sig extra kreativ, och ska han fotografera räv kan ett kamouflagenät ligga i väskan. Rävbilderna från de första åren tog han med en äldre Canon 70D och ett Tamron 150-600 mm.

Det var rävarna som gjorde honom till naturfotograf. Han spårade flera familjer under månader, kartlade varje observation och lade in spillningsplatserna i kartor på datorn för att se hur reviren hängde ihop. Placeringen bestämdes av ljusets vinkel och vinden, som alltid måste blåsa från rävarna mot honom. Den sommaren fick han det han själv beskrivit som ett tjugotal av sina bästa rävbilder, bland dem rävungen som sover på stenarna.

Grävlingen tog längre tid. Han har kartlagt ett fyrtiotal gryt och väntade i två år på bilden från i somras, där en grävling kom fram mot honom längs stigen och blev stående på några meters avstånd. Han satt en bit bort från grytet och lät djuret komma till honom i stället för tvärtom.

Platsen är det viktigaste

Om det finns en sak Denat Lahi återkommer till är det platserna. För en naturfotograf är den geografiska platsen det mest värdefulla man har, skriver han, och han berättar inte ens för familjen var han fotograferar.

Han lärde sig varför den hårda vägen. När han publicerade en serie bilder på en rävfamilj som levde intill en livsmedelsbutik nådde de tusentals människor. Över 30 naturfotografer räknade ut var bilderna var tagna och åkte dit samma vecka. En del hörde av sig först och fick tips om var de skulle sitta för att inte skrämma djuren. Många andra var ovana vid att fotografera vid en lya, och inom några dagar hade rävfamiljen övergett den.

Sedan dess går han långt för att skydda platserna. Han delar inte mer än han måste, publicerar inga bilder som ger ledtrådar och skapar, med hans egna ord, förvirring, oregelbundenhet och lögner kring platsuppgifterna. Ofta stänger han av GPS:en i alla sina apparater. När radio eller tv vill följa med ut väljer han en plats som tål att bli störd, och ber reportern att inte nämna var de är eller rikta kameran åt vissa håll. Han förstår att det inte alltid går att hålla helt hemligt, de är där för att göra sitt jobb.

Lodjuren och filmen

Lodjuren i Skåne är det han lägger mest tid på nu, och projektet löper genom 2026 och 2027. Det finns bara ett fåtal djur i landskapet, enligt länsstyrelsens uppgifter som han hänvisar till ett femtontal, och de flesta vet inte ens att de finns där. Han vill dokumentera hur arten etablerar sig söderut och väcka intresse för den. Det närmaste reviret ligger nästan två timmar bort, och han har inte körkort. Därför skickar systemet bilderna direkt till hans dator, och han kan ändra kamerainställningarna hemifrån.

Arbetet beskriver han som ett ständigt krig mot batteritider, fukt och rörelsesensorer. Vissa platser besöker lodjuret kanske en gång i månaden. Det svåra är inte att ställa ut en kamera, sa han i Naturmorgon, utan att få den att veta när den ska börja.

Det gäller ännu mer för filmen. Parallellt med stillbilderna filmar han lodjuren, hans första arbete med rörlig bild. En film kan inte börja när djuret redan är i bild, kamerorna måste rulla innan det kliver in, och blixt går inte att använda. Sensorerna måste därför kunna skilja ett lodjur från prasslande löv och förbipasserande harar, annars går batteriet åt innan det händer något. Uppdraget kommer från SVT, som arbetar med en stor natursatsning fram till 2028, och ett kontrakt håller på att formuleras. Osäkerheten ligger inte där utan ute i fältet: produktionstiden är åtta månader, och ingenting är säkert förrän filmerna finns. Själv är han trygg i att han kommer att kunna leverera. Eventuella lodjursfilmer hålls tills vidare från publicering.

Hösten 2026 är full av föreläsningar: KANT Festival i Thisted i Danmark, Naturfilmarnas webbinarium, Eslövs fotofestival och Naturskyddsföreningen i Värmland, alla under oktober.

Från skärmen till skogen

Innan kameran fanns datorn. Han har alltid velat skapa, men de första åren gjorde han det i 3D-programmet Blender och i After Effects. Naturen intresserade honom inte, han var mer för datorspel och sport. Det som ändrade det var en video på YouTube med en fotograf som fotograferade fåglar. Han köpte sin första kamera som femtonåring, 2023, och började med fåglarna i trädgården. I radion har han sagt att han vid den tiden inte ens visste vad en blåmes var. Sedan dök det upp en räv.

Dagen han visste att det skulle hålla var när han satt i Nyhetsmorgons studio i Stockholm och kom över sina gamla spärrar.

Inspirationen hämtar han bland annat från Wildlife Photographer of the Year och från fotografer som Julius Kramer, Olle Nilsson, Bertie Gregory, Sergey Gorshkov, Ossi Saarinen och Tobias Gjerde. Det är inte deras sätt att se han tar efter, skriver han, utan motivationen att kämpa för sina egna bilder.

Sammanhanget har han till stor del byggt själv. Sveriges Unga Naturfotografer startade han för att skapa det han hade saknat när han började, och i dag har nätverket nästan 100 medlemmar mellan 10 och 25 år, med tävlingar, utställningar och artiklar om medlemmarnas bilder. Branschen domineras av äldre fotografer, menar han, och det är de andra unga medlemmarnas driv som han själv tar med sig. Under 2026 valdes han in i Naturfotograferna och blev förberedande medlem i Naturfilmarna, i båda fallen yngst av de nuvarande medlemmarna. Samma år kom han trea i klassen Årets unge nordiske naturfotograf i Nordic Nature Photo Contest.

En bok vill han göra. Den ska inte vara en vanlig naturfotobok med artfakta och vackra bilder, utan visa arbetet bakom bilderna av de skyggaste rovdjuren, och resan dit, med motgångarna och åren av planering.

Tillägg, oktober 2026. Strax efter att den här artikeln skrevs kom bilderna han hade arbetat mot i ett år. Ett fyrtiotal kameror stod ute i skogen, och på en av dem låg hundratals bilder på två lodjursungar som lekt framför objektivet i nästan tjugo minuter. “Det känns som att vinna VM i naturfotografi”, sa han till SVT Nyheter Skåne den 19 oktober 2026.

Varför jag har Denat med på listan

Denat är med för att han har byggt ett eget system för att få just de bilder han vill ha. Han bestämmer bilden innan djuret ens har kommit, och sedan låter systemet honom sova medan de bästa bilderna tas. Det tycker jag är riktigt coolt.

Det enda vi delar, sett till när jag var i hans ålder, är intresset för elektronik. Men där slår han mig på fingrarna, precis som i fotografin. Jag tyckte också att det var kul att fotografera, men jag gjorde det helt utan någon tanke bakom bilden. Mer snapshots än annat.

Denats bild av räven som gäspar är den bild jag helst hade velat ta själv. Jag vet också varför jag inte har gjort det. Jag tar mig sällan tillräckligt mycket tid för att lyckas med en bild av den kalibern, medan Denat kan lägga månader på att planera en enda. Imponerande!

Att det kan gå lång tid mellan bilderna tror jag däremot att de flesta som fotograferar känner igen sig i. Inte minst jag. Skillnaden är att hos honom står kamerorna ute och jobbar under tiden.