I morgon börjar något som jag har förberett sedan slutet av augusti. Under en vecka publicerar jag porträtt av fotografer som inte har hunnit fylla trettio. Den yngsta är sexton. Ingen av dem har ett retrospektiv bakom sig, och det är precis poängen.
Dagarna hittills har till stor del handlat om fotografer som har hunnit bli en del av historien, eller åtminstone en del av bokhyllan. Den här veckan handlar om dem som håller på just nu, i den här veckan, med den utrustning de har i väskan i dag. Porträtten ingår i de tvåhundra dagarna som vilka andra artiklar som helst, för fotografins tvåhundra år tar inte slut vid dag 200, och de här fotograferna är en del av vart den är på väg.
Hur de arbetar, inte vad de har gjort
Porträtten den här veckan är skrivna på ett annat sätt än de övriga. När jag skriver om en etablerad fotograf finns det böcker, kataloger, gamla intervjuer och ibland ett helt arkiv att gå till. Jag kan läsa mig till det mesta och sedan be fotografen läsa igenom och rätta. Här fanns ofta nästan ingenting skrivet, i några fall en lokaltidningsartikel och ett Instagramkonto. Så i stället för att handla om karriären handlar texterna om hur de arbetar nu, och allt som bär dem kommer ur samtal.
Alla har fått samma sju grundfrågor. Jag ställde dem likadant till alla för att svaren skulle gå att läsa mot varandra, och det är en av de saker jag ser mest fram emot att du som läsare ska upptäcka under veckan. En sextonåring och en tjugosjuåring svarar väldigt olika på vad som ligger i väskan, och ännu mer olika på när de visste att det inte skulle gå över.
Till det kommer några frågor som bara den personen kan svara på. Hur man bygger en kamerafälla som utlöser när en skogsmård går förbi. Hur man hinner till en brandplats mellan två lektioner. Hur man får en nittioåring att berätta om sitt liv. Hur man väljer vilka två bilder som ska hänga bredvid varandra. Det går inte att läsa sig till, så jag frågade.
Var jag hittade dem
Det jag inte hade räknat med var var de dök upp. Inte på gallerierna i första hand, utan hos SVT Halland, i Natursidans julkalender, på Ung Företagsamhets sidor, i ett pressbås på en hockeymatch, i en rookieklass i Årets Bild och i resultatlistan för en nordisk naturfototävling. Några av dem har en egen sajt, flera har bara ett konto. Jag gjorde en lista på fjorton namn och vägde dem mot varandra efter genre, efter hur mycket som fanns skrivet och efter om de svarade. Det blev färre än fjorton, och jag är väldigt glad över dem som blev kvar.
Det säger något om var fotografin händer just nu. Den händer i ett äldreboende i Varberg, i en övergiven industrilokal med en egenbyggd blixtrigg, på en myr i Värmland där en hotad fågel fortfarande häckar, och på en gata i Stockholm med en telefon i handen. Spännvidden är större än jag trodde när jag satte igång, och det finns inte ett sätt att vara ung fotograf på. Det finns lika många som det finns fotografer.
Ett annat slags mejl
Jag har skickat flera hundra mejl till fotografer sedan juni, och de här skilde sig åt. En av dem är under arton, så där har en förälder läst texten och godkänt den tillsammans med fotografen. Det var första gången i projektet, och det kändes alldeles rätt. Någon ville hellre prata i telefon än svara skriftligt, så vi gjorde det, med en inspelning som lät som om den var gjord i ett kök. Några svarade snabbt, andra behövde ett par påminnelser, precis som alla andra. Att vara ung gör ingen snabbare på mejl, visade det sig.
Det som var gemensamt var hur noga de svarade. Jag fick långa, genomtänkta svar på frågor som i ett par fall ingen hade ställt till dem förut. Det är något särskilt med att få vara den som ställer den första riktiga frågan till någon, och jag tror att det syns i texterna.
Hagfors, en gång i tiden
När jag växte upp i Hagfors fanns inget sätt att visa en bild för någon utanför kommunen. Det fanns biblioteket, där fotoböckerna stod på en hylla jag fortfarande kan se framför mig, och det fanns en fotoklubb för den som vågade gå dit. Den som ville bli sedd fick skicka in till en tidning och vänta.
De här fotograferna har vuxit upp med motsatsen. Allt kan visas direkt, för vem som helst, och det är lätt att tro att det gör allting enklare. Men när jag pratar med dem är det inte spridningen de pratar om. Det är morgnarna i skogen, mörkrummet, timmarna på äldreboendet, bussen till matchen. Verktygen har bytts ut, men det som gör någon till fotograf verkar vara detsamma som det var på åttiotalet. Man går ut och gör det, om och om igen, tills det inte går över.
Jag har också en dotter som har börjat fotografera, med en gammal kompaktkamera hon valde själv för att hon gillar hur bilderna ser ut. Det är en del av förklaringen till att jag började titta åt det här hållet överhuvudtaget. Jag ville veta vad man gör med en kamera i dag när man precis har börjat, och svaren visade sig vara betydligt mer varierade än jag kunde ha gissat.
Veckan
Jag avslöjar inga namn i förväg. Ett porträtt publiceras inte förrän fotografen har läst och godkänt texten, och den regeln gäller här precis som för alla andra. Men så mycket kan jag säga: det blir porträtt av äldre, naturfoto i flera former, nyhetsbilder tagna på skoltid, mörkrumsarbete och gatufoto, och den som läser alla kommer att ha sett en ganska stor del av vad en kamera används till i Sverige just nu.
Jag säger det redan nu: listan är inte komplett. Fjorton namn blev färre, och flera av dem jag inte hann med eller inte fick svar från hör lika mycket hemma här. Jag återkommer till dem när veckan är slut. Och om du känner till någon ung fotograf som borde vara med, hör av dig. Det var så flera av de här hamnade på listan.
I morgon börjar vi.
Lämna ett svar