Anna Clarén är känd för sitt subjektiva dokumentärarbete, där hon sedan barndomen använt kameran som ett sätt att bekräfta sin egen existens och tillhörighet. Hennes genombrott kom med boken Holding, fotograferad under sommaren 2005.
Senare verk som När allt förändrades och Need to be needed bygger på samma metod: att utan distans dokumentera det egna livet, ofta parallellt med personligt skrivande.
Sedan 2006 undervisar hon vid Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö, och hennes verk finns i bland annat Moderna Museets samling.
Nio år gammal köpte Anna Clarén sin första kamera med hopsparade pengar. En billig pocketkamera med tre blixtkuber. Alla bilder hamnade i album som hon bläddrade i om och om igen. Det var inte bildernas innehåll som var drivkraften, utan besattheten, det tvingande behovet av att dokumentera allt i sin omgivning. Bilderna blev ett bevis på att hon existerade, att hon var en del av ett sammanhang.
Det är en självbeskrivning som Clarén återkommer till decennier senare, fortfarande med kameran, fortfarande med samma rörelse inåt och hemåt. Hon fotograferar sin familj, sina barn, sina vänner. Det nära och till synes oansenliga. Hon är inte intresserad av det exotiska, det extrema eller det glamorösa. Hon bor i en villaförort och det räcker.
En fotografisk dagbok
Genombrott kom 2006 med bildserien och boken Holding, producerad under fyra sommarmånader 2005. Clarén fotograferade oavbrutet, som om kameran vore en dagbok. Självporträtt, närstående, tilfälliga möten, hemmet, kroppen. Bilderna hade en skir, blåaktig färgskala och en genomskinlig intimitet som inte liknade något annat i samtida svensk fotografin. Juryn för det svenska fotobokspriset, där bland annat Anders Petersen ingick, formulerade det som ett ”varsamt kameraöga” som förmår ”iaktta ensamhet och beskriva närhet utan att äventyra motivens integritet.”
Titeln Holding är hämtad från psykoterapin och beskriver barnets behov av att känna sig älskat och omhändertaget. Boken handlar om längtan, om det sökande som uppstår när det behovet inte är uppfyllt.
Bilderna i Holding togs med en analog Hasselblad. Det kvadratiska formatet är genomgående. Det är mellanformatets temperament, det analogas tvång att ta få bilder och ta dem på allvar.
Under åren som följde återvände Clarén gång på gång till samma metod. Puppy Love (2009), Close to home (2013), När allt förändrades (2018) och Need to be needed (2023) är alla byggda på samma princip: fotografera det liv du lever, utan filter, utan distans. Det är en tillämpning av vad man brukar kalla subjektiv dokumentär, en tradition med rötter i Christer Strömholm och den svenska fotografins personliga gren.
Att fotografera sig fri
När allt förändrades markerar en vändning i Claréns arbete. Här berättar hon om den tid då familjens yngste son fick diagnosen autism, om hur livet rasade samman och byggdes upp på nytt. Hon fotograferade under fyra år, 2013-2017, parallellt med att hon också skrev texten till boken, i en genre som blandar manus och dokumentärbilder. Lena Endre läser berättelsen i den film som hör till projektet.
Det är påfallande ärliga bilder. Clarén beskriver det kaos av sorg, rädsla och kärlek som hon bar på, och hon beskriver kameran som en kanal, ett sätt att leda ut det. Skrivandet fyller samma funktion. ”Jag sökte tröst i skrivandet. Alla elaka dialoger som utväxlades ledde jag ut genom pennan.”
Det är ett sätt att förstå hela hennes gärning: fotografin och skrivandet som bearbetning, som ett försök att förstå det man upplever i samma stund som man lever det.
Att vara behövd
Need to be needed är en retroblick och ett slags summering. Serien sträcker sig över tjugo år och kretsar kring en enkel fråga: vem är jag i min familj, och vem är jag utan den? Behovet av att vara behövd är, som Clarén formulerar det, ett av människans mest grundläggande. Utan känslan av att bidra till något utanför sig själv förlorar vi riktning.
Utställningen turnerade 2023-2025 i Sverige och Norge, med stopp på bland annat Värmlands Museum och Arbetets museum i Norrköping. Under 2025 visas delar av den på Fotografiska i grupputställningen On being Family, tillsammans med Hannah Modigh och Ewa Stackelberg, med familjen som gemensamt tema.
Biskops-Arnö
Parallellt med sitt konstnärliga arbete är Anna Clarén en av huvudlärarna på Nordens Fotoskola vid Biskops-Arnö, en roll hon har haft sedan 2006. Hon är dessutom alumna från samma skola, utbildad i fotojournalistik 1994-1996. Den sommarveckovisa workshop hon håller varje år ska, enligt uppgift, vara fullbokad på minuter.
Det är inte oviktigt. Clarén tillhör det fåtal fotografer vars arbete slagit igenom i brett på flera plan: som konstnärliga verk, som undervisningspraktik, och som referenspunkter för en hel generation svenska dokumentärfotografer. Martin Parr tog med Holding i det tredje bandet av standardverket The Photobook: A History (2014), en av få svenska böcker i den samlingen.
Verken finns representerade i Moderna Museets samling, Statens Konstråds arkiv och ett tjugotal regionala samlingar och sjukhus runtom i Sverige.
Varför jag har med Anna på listan
Jag hörde talas om Anna Clarén för första gången i november 2018. Jag var på Photomarket på Fotografiska, och hon var en av föreläsarna. Hon pratade om sina böcker, framför allt om När allt förändrades, och hon pratade om dem på ett sätt som grep tag i mig så hårt att det enda jag egentligen ville göra var att gå upp och ge henne en kram. Det gjorde jag inte, men i efterhand tror jag förmodligen att det var jag som behövde den. Jag beställde flera av hennes böcker så snart jag kom hem.
Jag återkommer till dem fortfarande. De ger ett lugn. Speciellt Holding är en bok jag gärna bläddrar i, utan bestämt syfte, bara för att vara i den ett tag.
Det finns något hos Anna Clarén som jag både beundrar och avundas lite: hon fotograferar sin värld. Den värld hon faktiskt lever i, med de människor som finns närmast henne. Jag önskar att jag kunde göra detsamma, men min värld har, ska vi säga, varit lite motsträvigare att ha med på bild.
