Ett rum med stängda luckor och en liten öppning i träet, inte större än ett mynt. På väggen mittemot dyker världen utanför upp, fast upp och ned: gatan därute, himlen ovanför, någon som råkar passera, allt i dämpade färger. Att detta sker hade människor lagt märke till redan i antiken. Men det var en man i Kairo på 1000-talet som satte sig ner, byggde om rummet gång på gång och räknade ut varför bilden faller just så. Han hette Ibn al-Haytham, och i Optikens bok, nedtecknad omkring år 1020, lade han en grund för hur vi fortfarande tänker kring ljus och seende.
Mannen från Basra
Ibn al-Haytham föddes omkring 965 i Basra, i det som i dag är södra Irak. Fullständigt hette han Abu Ali al-Hasan ibn al-Hasan ibn al-Haytham, och i det latinska Europa kom han att kallas Alhazen, en avledning av al-Hasan. I den äldsta latinska traditionen skrevs namnet Alhacen, närmare originalet. Han utbildades i hemstaden och i Bagdad, och de tidiga källorna beskriver honom som ämbetsman innan han vände sig bort från teologiska stridigheter och mot studiet av naturen.
Om hans senare liv finns en berättelse som återkommer i nästan varje framställning, men som bör läsas med försiktighet. Enligt den kallades han till Kairo av den fatimidiske kalifen al-Hakim för att tämja Nilens översvämningar. Väl på plats insåg han att projektet var ogenomförbart med tidens medel, och av rädsla för kalifens vrede lät han påskina att han förlorat förståndet. Han hölls i en form av husarrest tills al-Hakim dog 1021, och det var under de åren han skrev sitt optiska huvudverk. Historien är dramatisk, men detaljerna kommer från senare källor, framför allt historikern Ibn al-Qifti på 1200-talet, och versionerna motsäger varandra. Att han levde och verkade i Kairo under den här perioden är däremot väl belagt. Efter kalifens död stannade han i staden, nära al-Azhar-moskén, och försörjde sig på att skriva och undervisa fram till sin död omkring 1040.
Ljuset går in i ögat
Innan Ibn al-Haytham dominerade en föreställning som gick tillbaka på greker som Euklides och Ptolemaios: att vi ser genom att ögat sänder ut strålar som trevar sig fram över det vi betraktar. Ibn al-Haytham vände på det. Med en rad argument visade han att det är tvärtom, att ljus färdas från föremålen in i ögat och att seendet uppstår när dessa strålar tas emot. Han pekade också på att synen sker i hjärnan, inte i själva ögat, och att den är subjektiv och färgad av vår erfarenhet. Ett av hans enklaste belägg var vardagligt. Att titta rakt in i en stark ljuskälla gör ont och lämnar en efterbild, vilket är svårt att förklara om det vore ögat som sände ut något.
Det mörka rummet
Det är i studiet av det mörka rummet som Ibn al-Haytham kommer fotografins historia allra närmast. Han kallade sin anordning al-bayt al-muzlim, det mörka rummet, och behandlade den inte som en kuriositet utan som ett instrument att experimentera med. Han lät ljus från flera lågor falla in genom en öppning och noterade hur bilderna föll på väggen, hur de kastades om så att det övre blev nedre, hur en liten öppning gav en skarp och trogen bild medan en större öppning suddade ut den. Allt förklarade han med att ljuset rör sig i raka linjer, punkt för punkt, från källan till väggen.
Han använde också rummet för att iaktta en partiell solförmörkelse. När solen skyms av månen och bara en skära blir kvar kan man se skärans form projiceras genom en liten öppning, och det var precis vad han beskrev. Det som skiljer honom från dem som tidigare lagt märke till fenomenet är att han mätte, varierade förutsättningarna och sökte en förklaring i stället för att bara förundras.
Att göra sig till motståndare
Kanske är det inte en enskild upptäckt som gör Ibn al-Haytham viktig, utan hur han arbetade. Han nöjde sig inte med att resonera sig fram, som var brukligt, utan byggde uppställningar för att pröva sina idéer och lät utfallet avgöra. Han skrev på ett ställe att den som söker sanningen bör förhålla sig kritiskt även till de största auktoriteterna, och misstänksamt mot sina egna slutsatser, för att inte fastna i fördom. Den hållningen, att sätta observation och experiment före nedärvda påståenden, är en av anledningarna till att han långt senare kommit att kallas den moderna optikens fader, och ibland en tidig företrädare för det vetenskapliga arbetssättet.
Vägen till Europa
Optikens bok fick sitt egentliga genomslag först på avstånd, i både tid och rum. Omkring år 1200 översattes den arabiska Kitab al-Manazir till latin under titeln De aspectibus, och där blev den en av de mest lästa texterna om ljus och syn. Franciskaner som Roger Bacon och John Pecham byggde vidare på den, liksom den schlesiske klerken Witelo, vars eget verk lutade sig så tungt mot Ibn al-Haytham att han i efterhand fått öknamnet Alhazens apa.
År 1572 trycktes en samlad latinsk utgåva i Basel, Opticae thesaurus, och det var den upplagan Johannes Kepler hade framför sig när han i början av 1600-talet formulerade sin förklaring av hur bilden tecknas på ögats näthinna. Keplers arbete brukar beskrivas som en fortsättning på den tanketradition som Ibn al-Haytham satt igång, inte ett brott med den. Också Galilei, Descartes, Fermat och Huygens hänvisade till honom under den vetenskapliga revolutionen.
Kameran innan fotografiet
För ett projekt om fotografins historia är Ibn al-Haytham en påminnelse om hur långt tillbaka kameran egentligen går. Det mörka rummet, camera obscura på latin, är i grunden en kamera utan film. Bilden fanns där på väggen, skarp och verklig, i åtta hundra år innan någon lyckades hålla kvar den. Konstnärer tecknade av den, astronomer mätte med den, och långt senare byggdes den in i lådor med linser och speglar. Det som saknades var ett sätt att få ljuset att fästa på ett underlag, och det dröjde ända till 1800-talet, till Niépce och hans tennplåt, innan den sista pusselbiten föll på plats.
Ibn al-Haytham fotograferade aldrig. Men han förstod, tidigare och tydligare än de flesta, vad som händer när ljus faller genom en liten öppning in i ett mörkt rum. Utan den förståelsen hade det inte funnits någon kamera att sätta film i.
Lämna ett svar