Gösta Florman var en svensk officer som övergick till fotografyrket och etablerade en ateljé i Stockholm på Regeringsgatan. Han utvecklade en kontinental stil med bruntonade porträtt och välplacerad rekvisita och tog positionen som Stockholms ledande societetsfotograf.
Som hovfotograf fotograferade han Oskar II, och ett av dessa porträtt blev 1891 förlaga till Sveriges första fotobaserade frimärke. Hans porträtt av Alfred Nobel fick likaså ett långt efterliv. Florman var med och grundade Svenska Fotografers Förbund 1895 och var dess förste ordförande.
På Regeringsgatan i Stockholm satte sig en f.d. kapten bakom kameran och lade grunden till en ny sorts svensk fotografi. Bruntonade, välkomponerade porträtt med noggrant placerad rekvisita och motiv ur landets finaste kretsar, ett arbete så genomtänkt och tekniskt välutfört att det formade hela generationers uppfattning om vad ett verkligt porträtt är.
Från kasern till ateljé
Johan Mauritz Gustaf Florman föddes i Uppsala den 1 september 1831 och skrevs in som kadett vid Karlberg 1849. Han avancerade till officer och sedan löjtnant, men fotografiet lockade mer än militärtjänsten. Redan 1863, medan han fortfarande bar uniform, öppnade han en egen fotoateljé i Kristinehamn. De följande åren balanserade han de två karriärerna. Ateljén följde kommenderingarna: Karlstad 1867, sedan Stockholm 1871, då han lämnade krigsmakten med kaptens avsked och ägnade sig fullt ut åt fotografin.
En ny fotostil
I Stockholm slog han sig ned med ateljé på Regeringsgatan 28A. Stilen var kontinental och mondän, bruntonade bilder, målmedvetet utplacerad rekvisita, elegant klädda motiv i beräknade poser. Florman reste också utomlands för att hålla sig à jour med ny teknik, till Bryssel för att studera koltrycket hos Monckhoven, och till London för liknande studier hos Autotype Company.
Resultatet märktes snabbt. Hovkretsar och högsocietet hörde till de fasta kunderna, och Florman tog över positionen som Stockholms ledande societetsfotograf, en plats han erövrat från kollegan Johannes Jaeger. När Jaeger 1890 lämnade Sverige för att återvända till Tyskland, var det just Florman som höll avskedstalet på Hasselbacken, ett tecken på hur väl de respekterade varandra trots åren av konkurrens.
Bilder som fastnade
Florman utnämndes till hovfotograf och fick fotografera Oskar II i en lång rad format och dräkter. Ett av dessa porträtt, kungen i profil, valdes 1891 som förlaga till Sveriges första frimärke baserat på ett fotografi. Det såldes i långt över en miljard exemplar och dominerade svensk posthantering i två decennier. Under resten av sitt liv fick Florman se sin bild på nästan varje brev och vykort i landet.
Hans mest återgivna porträtt är ändå Alfred Nobel: den åldrande kemisten i en karmstol, blicken riktad åt vänster och huvudet vilande mot handen. Bilden fick ett eget efterliv och trycktes 1998 på ett rumänskt frimärke. Bland andra motiv märks operasångerskan Christina Nilsson, drottning Sofia och prins Eugen, ett tvärsnitt av tidens svenska kultur- och hovliv.
Utanför ateljén
Florman fotograferade också utanför ateljén. Med kamera och utrustning begav han sig ut i landet och skapade bildsviter från Värmland, Dalarna och Lappland, ett arbete som ger honom en plats även i den svenska dokumentärfotografins historia.
Yrkets byggare
År 1887 tilldelades han medaljen Litteris et Artibus. Den 9 oktober 1895 var han med och grundade Svenska Fotografers Förbund och valdes till dess förste ordförande. En nekrolog i Fotografisk Tidskrift 1900 sammanfattade karriären med att Florman under mer än ett kvarts sekel burit titeln som Sveriges främste fotograf, ett omdöme som, stod det, aldrig ifrågasatts.
Han dog den 11 april 1900. Ateljén på Regeringsgatan gick vidare till sonen Ernest Florman, som tog över både verksamheten och ordförandeskapet i förbundet och höll det fram till 1937.
Varför jag har med Gösta på listan
Gösta Florman var ett helt okänt namn för mig när jag började sätta ihop listan över svenska fotografer jag ville lyfta fram. Det var först när jag läste på om honom och började titta på bilderna som nyfikenheten tog över.
Jag är själv fortfarande lätt skräckslagen inför tanken att ta porträtt, så det finns något nästan häpnadsväckande i att se hur Florman hanterade just det, hur han fick högsocietet och kungahus att sätta sig ned i hans ateljé och hur resultatet ser ut. Till synes en mycket skicklig fotograf för sin tid, en som verkligen kunde sitt hantverk, och som dessutom porträtterade några av 1800-talets mest namnkunniga personer. Att se vem han hade framför kameran är i sig en sorts historisk resväska.
Jag skulle så gärna ha fått vara med i studion för att se hur han egentligen arbetade.