Dag 100 – Halvvägs

100 artiklar. Jag skriver det en gång till för att det ska sjunka in. Etthundra artiklar.

När jag i mitten av juni skrev den första artikeln, om Niépces utsikt från fönstret i Le Gras, var hundra ett tal som låg så långt bort att jag inte riktigt trodde på det. Nu är det här, och det är exakt halva vägen. Det känns som ett bra tillfälle att stanna upp en dag, se mig om och berätta lite om hur det har varit.

En plan som inte höll

Planen var enkel att formulera. Hundra milstolpar i fotografins historia och hundra porträtt av svenska fotografer, varannan dag det ena och varannan dag det andra. Det lät balanserat och snyggt.

Verkligheten ser ut så här. Efter hundra artiklar har det blivit 78 historiska nedslag och 22 fotografer, och av de 22 är sju skrivna med ett mer historiskt perspektiv. Det kommer inte att bli hundra och hundra, och det är lika bra att säga det rakt ut.

Förklaringen är inte särskilt dramatisk. Ett nedslag kan jag skriva själv, när som helst, med källorna framför mig. Ett porträtt av en levande fotograf publicerar jag inte förrän fotografen har läst texten och gett klartecken till både texten och bilderna. Det betyder mejl, väntan, ibland påminnelser och ibland ett vänligt nej. Folk har uppdrag och helt vanliga liv, och ett mejl från någon som vill skriva om dem hamnar inte alltid först i högen. Det är precis som det ska vara.

Så när ett porträtt inte är klart får ett nedslag ta dess plats, och det har hänt oftare än jag räknade med. Jag hade kunnat stressa fram fler porträtt genom att strunta i godkännandena, men då hade projektet blivit något annat än jag vill att det ska vara. Jag tar hellre en sned fördelning än en text om en fotograf som fotografen inte står bakom.

Fotograferna

Om det finns en del av projektet jag inte hade kunnat förutse så är det den här. Kontakten med fotograferna har varit en av de roligaste sakerna jag varit med om på länge.

Svaren har sett olika ut. En del har tackat och gett ett kort och vänligt ja till text och bilder. Andra har gått mycket längre än så, berättat historier jag aldrig hade hittat i något arkiv, föreslagit bättre bilder än de jag valt och rättat detaljer som bara de själva kunde veta. Flera gånger har en text blivit en helt annan, och bättre, efter ett enda svar.

Sanna Sjöswärd är ett exempel jag ofta tänker på. Hon fyllde på artikeln med mer än jag hade vågat hoppas på, och en tid senare hamnade vi på platser bredvid varandra på Planket Stockholm och kunde fortsätta prata. Det är sådana möten som gör att projektet känns större än skärmen jag sitter framför. Det har blivit många samtal med många fotografer under de här hundra dagarna, och de samtalen har gett mig väldigt mycket.

Om jag ska peka på något som nästan alla har haft gemensamt blir det ödmjukheten. Många av dem har arbetat i decennier och har priserna att visa för det, ändå har de tagit sig tid att svara någon de aldrig hört talas om. De har gjort det med tålamod och med en glädje över att någon brytt sig. Det har gjort ett större intryck på mig än jag hade väntat mig.

Jag kunde inte så mycket

Jag fick nyligen en fråga som ungefär löd: du måste ju kunna väldigt mycket om fotografins historia? Det ärliga svaret är nej, inte när jag började. Jag har lärt mig under tiden, en artikel i taget.

Ett exempel som fortfarande roar mig är det avgörande ögonblicket. Jag hade, som de flesta, en bild i huvudet när jag hörde uttrycket, mannen som hoppar över vattenpölen bakom Saint-Lazare. Det visade sig att uttrycket inte handlar om en bild alls, utan om en bok, och att det inte ens var Cartier-Bresson som satte titeln utan hans amerikanska förlag. Den sortens upptäckter har kommit nästan varje dag, och det är dem jag har mest glädje av. Jag får hoppas att en del av det stannar kvar i minnet.

Arbetet bakom en artikel är också större än jag trodde. Innan en text är klar har jag läst på, jämfört uppgifter som inte stämmer med varandra och följt fel bakåt till källan där de uppstod. Minst lika mycket tid går åt till bilderna. Varje bild ska ha en tydlig rätt att användas, och det är förvånansvärt ofta som licenslänkar pekar mot konton som inte längre finns eller som samma bild dyker upp med tre olika fotografer angivna. Det syns inte i den färdiga artikeln, och det är meningen, men det är där en stor del av dagarna försvinner.

Siffror

För den som gillar siffror kommer här några från de första hundra dagarna.

Jag har skickat utkast till 63 fotografer, och långt ifrån alla är publicerade. Några texter har fått arkiveras efter ett nej tack eller uteblivet svar, några arbetar vi fortfarande med och de kommer att dyka upp så småningom. Det har blivit 487 mejl. Mediabiblioteket innehåller 958 bilder, och en del av dem väntar fortfarande på publicering. Det är bara de som faktiskt laddats upp, minst tre gånger så många har jag tittat på, jämfört och valt bort längs vägen. Sammanlagt har 199 620 ord publicerats, alltså ungefär två tjocka romaner.

Sajten har hittills haft 4 825 besök. Den artikel som stuckit ut mest är den om JH Engström, som fick nästan 200 besök på en enda dag efter att jag delat den i en lokal Facebookgrupp. Det borde jag verkligen ta som ett tips till mig själv, och göra likadant med fler porträtt.

På Instagram har inläggen visats drygt 40 000 gånger och fått 2 322 interaktioner, och kontot har 420 följare.

En sak syns tydligt både där och på sajten. Porträtten väcker mer intresse än de historiska artiklarna. Det gör obalansen mellan nedslag och fotografer lite extra ironisk, för det som läsarna helst vill ha är just det som tar längst tid att få klart.

De motiga dagarna

Fotoprojekt har aldrig varit min starka sida. Jag har börjat på fler än jag har avslutat. Att ett projekt med foto som ämne har tagit sig ända till dag 100 är därför något jag faktiskt är stolt över, och det är ärligt talat väldigt roligt.

Det betyder inte att varje dag har varit lätt. Det finns kvällar när jag undrar vad tusan jag har gett mig in på, och när energin snarare säger att jag kan hoppa över idag. Men jag vet hur det går. En överhoppad dag blir snart två, och sedan är det inte längre ett projekt utan något jag en gång höll på med. Så jag skriver ändå, och oftast är det de dagarna jag är mest nöjd med efteråt.

Varför jag håller på

När jag startade skrev jag så här om varför:

Det ärliga svaret är att projektet till stor del handlar om att få ut något ur mig. En kärlek till ett medium, en nyfikenhet på dess historia och ett behov av att sätta ord på varför en bild ibland stannar kvar när allt annat glöms. Om det ger dig som besökare något på vägen, tar jag gärna det.

Sedan dess har jag fått mycket positiv respons, långt mer än jag hade väntat mig. Det har kommit mejl från läsare, Fotosidan skrev om projektet, och jag fick en inbjudan till Planket Stockholm. Det är klart att det värmer, och det ger energi en tung kväll. Men grunden är densamma som i juni. Jag började för att det ger mig något, och jag fortsätter av samma skäl. Allt annat är en bonus. En väldigt fin bonus.

Tack

Till alla fotografer som svarat, godkänt, rättat och berättat. Till er som läser, prenumererar på nyhetsbrevet och hör av er. Utan er hade det här varit en betydligt tystare övning.

Och en sak till. Om du tycker att det saknas någon på listan, en fotograf du tycker borde vara med, så hör gärna av dig. Listan är inte skriven i sten, och det har de första hundra dagarna lärt mig mer än något annat.

Nu fortsätter vi. Hundra kvar.

/Nicklas